Lyssnade på P3 på vägen hem idag.

(Jag veeet, sjukt tantigt men alltså...de har rätt intressanta diskussioner, dokumentärer och är faktiskt rätt bra på musik. De lyckas liksom spela alla nya heta låtar liiite tidigare än alla andra. Så det så...)

Det pratades om det här med att ha det skönt men att samtidigt känna smärta. En sak var att klia sönder myggbett. För i ärlighetens namn, vem lyckas låta bli att klia? Det är ju sådär galet, galet skönt. Men sen...när det är sönderkliat...då är det inte så skönt. Och det vet man ju om. Innan man kliar vet man att man förmodligen kommer att klia sönder det. Och man vet att det kommer göra ont efteråt. Typ "vafan gjorde jag sådär för?"

Jag kliar alltid sönder mina myggbett. Kan liksom inte låta bli. Det sitter ju där för att bli kliat på, varför skulle vi annars ha det liksom? Gud lär ju inte ha skapat klimedel i myggans snabel för att vi INTE ska klia utan snarare för att vi SKA klia. Det tror jag i alla fall.