Ibland tar orden slut. Det finns liksom inget mer att säga. Tystnaden lägger sig som en dimma.

Det brukar sägas att om man är goda vänner gör det inget. Men om man inte känner varandra ordentligt att det blir obekvämt. Krystat.

Jag avskyr den där tystnaden. När man liksom letar febrilt efter någonting att säga. Och man märker hur den andra personen också gör det. Man fnissar till eller hummar för att försöka släta över det där pinsamma.

Fast jag tänker ju också att om det blir sådär pinsamt...varför envisas man med att fortsätta prata? Om det blir pinsamt och man inte har någonting att säga, vad är då vitsen? Hmm...svårt att förklara. Men såhär...om jag träffar någon jag känner halvbra och vi står och samåpratar lite (kanske av ren artighet?) tänker väl jag att man känner av om man ligger på samma våglängd eller inte. Kanske ogillar man varandra till och med? Vad är då vitsen med att ens prata? Måste man vara så jävla artig jämt och prata med alla?

Om man vet att "henne gillar jag inte och vi har absolut noll att säga till varandra", varför ens bemöda sig med att försöka?

Jag försöker alltid vara alla till lags. Det är en av mina stora brister. Varför denna vilja att alltid finnas till för andra? Varför ska jag försöka om det liksom inte ger någonting? Varför lägga enrgi på någonting jag inte gillar? På dom jag inte gillar?

Varför ska man vara så snäll jämt?