Vissa barn är monster. Så är det bara. Jag kan väl inte påstå att jag generellt sett är överdrivet förtjust i andras barn. Vissa är snälla och söta (ytligt det där lät...hmm...) Men vissa är monster. På riktigt, monster alltså.

Träffade ett sånt barn idag. Du ser det liksom i blicken, att de inte är snälla. Jag tror att man kan se mycket av en människa i blicken. Tror inte att ögonen är själens spegel, det är bara trams. Men man kan liksom se om en människa är snäll eller elak. Jag är som värsta Saida. (jajaja)

Denna unge är inte snäll. Allt jag hört är elakheter. Allt jag sett är elakheter. Beräknande skitunge är det.

Jag tror att de är så att man ärver mer än man tror av sina föräldrar. Äpplet faller inte så långt ifrån trädet. Övertygad. Hennes mamma är väl kanske inte precis någon prinsessbakelse. Ingen dröm. Ingen solstråle. Det kan vara en förklaring. Så egentligen kanske hon bara behöver lite kärlek och en kram. Men hur kan man förmå sig till det?

Nej. Här delas det inte ut gratiskramar till hemska människor. Mina kramar delas bara ut till de fina. Ja, nån gång kanske man tvingas krama nån man inte tycker om...men jag brukar försöka komma undan ändå. Man tittar liksom ner. Eller bort. Eller låtsas vara upptagen. Allt går bara man vill. Nästan.

Återigen kommer jag på mig med att svamla. Har inget vettigt att skriva om ju. Suck. God natt.