Är vi snälla? Eller drivs vi av egoism? Förde detta resonemang med en person för länge sedan. Jag står kvar vid min teori. Människan är av naturen egoistisk. Vi tänker på oss själva i första hand och struntar om vi ibland råkar trampa någon på tårna. Vi har drifter och lustar som vi till varje pris vill tillfredsställa.

Har massa exempel men tyvärr inga jag vill dela med mig av. Hur svårt kan det vara at behandla varandra med respekt och bara vara snäll? Kan man liksom inte försöka strunta i sina egna motiv och se andra?

Jag är av naturen sjukt oegoistisk. Inte för att försöka framställa mig som god men nog fan tror jag att jag är lite speciell ändå. Jag var den som alltid bjöd alla andra på mitt lördagsgodis innan jag åt själv. Jag var den som alltid försökte leka med dom som var mobbade för att ingen skulle känna sig utanför. När jag gick i skolan tillhörde jag dom "populära" och jag öppnade alltid upp för dom som som inte var det, oavsett reaktion från dom andra "populära". Jag har alltid funnits där för mina kompisar oavsett tid på dynget eller tillstånd. Jag hjälper andra till den grad att jag själv nästan går mitt itu. Jag ger liksom allt och lite till. Kanske därför jag blir så förbaskat trött på dom som inte är så? På dom som tar och suger energi?

Vilket fall som. För att komma till punkt...hur jävla svårt ska det vara egentligen? Att bara vara lite snäll?