När jag var liten brukade jag önska att jag kunde vara osynlig. Att kunna försvinna utan att någon märkte det och att kunna springa runt och skrämmas. Det ändrades senare till en önskan om att kunna flyga. Inte flygplan utan på riktigt. Förmodligen för att jag är så sinnessjukt mörkrädd. Tänk att kunna flyga hem då när det är mörkt. Då kan ingen komma och ta mig, ja, jag tror att det finns fula gubbar i varje buske jag går förbi. Idag har både osynligheten och flygningen ersatts med önskan om att kunna läsa folks tankar. Tänk om man kunde det. Vad hemskt, men också vad fantastiskt!

Ibland...bara ibland skulle jag använda mig utav den förmågan. Säkert skulle man bli galet tokigt ledsen emellanåt men kanske skulle man också bli glad ibland? Fast kanske bara ibland...