Man har...när man känner att typ allt man gör blir skit. Att allt man gör blir dåligt. Ruttnar liksom. Att det inte spelar någon roll hur man gör det, på vilket sätt man gör det, hur man går tillväga eller för vem man gör det. Det blir liksom inte bra ändå. Ja, just det, Den känslan. Varför drabbar den vissa oftare än andra. Har det med en inställning att göra. Utsätts vissa för fler prövningar än andra? Min kära mor sa en gång till mig att jag utsätts för de prövningar jag klarar av. När min kropp lägger ner så kommer jag inte heller att utsättas mer. Vacker tanke. Det är det. Men...jag kan samtidigt, fastän jag skulle vilja, inte riktigt hålla med. Jag tycker nog att jag utsätts för betydligt fler prövningar än många andra jag känner. Nej, jag har inte haft en taskig uppväxt. Jag har inte blivit sexuellt utnyttjad av mina föräldrar. Jag har inte blivit slagen. Jag har inte vuxit upp på gatan. Jag har inte haft vare sig "missbruk" eller "psykisk ohälsa" runt omkring mig. Tvärtom. Jag har haft det bra. Föräldrar som älskar mig. Haft det bra ställt. Ätit god mat. Haft gott om vänner. Bla, bla, bla... Men ändå...jag vet inte riktigt. Vem avgör vem som haft det värst liksom? Varför måste vissa kämpa så förbaskat? Varför kan ingenting flyta litelite smidigt. Bara en gång. En enda jävla gång...