En Annan Dag

 

Det finns massor av saker som är tragiskt.

 

Att folk krigar. Att folk som inte borde dö dör. Att folk svälter. Att barn far illa. Att man inte tillämpar dödsstraff på mördare. Att man inte skinnflår och peter ut ögonen på pedofiler osv.

 

Men tragiskt är också när man helt och fullt väljer att lita på folk i sin omgivning som sviker en. Som lovar saker som de inte håller. Som säger saker de inte står för. Inte bara en gång. Utan upprepade gånger. Det är tragiskt.

 

Frågan är vad som är mest tragiskt. Att man ger dom nya chanser eller att de gör det om och om och om och om och om igen. Man kan fråga sig om man inte borde fattat från första början att det är ett mönster, ett beteende som inte kommer förändras. Men man hoppas väl liksom. Och det i sig kan också ses som tragiskt. Att det där jävla hoppet liksom inte överger en. Att man hoppas, hoppas, hoppas att det ska bli bra. Att det ska bli en förändring.

 

Så står man där igen. Och besvikelsen slår en som värsta jävla knytnävslaget i magen. Som en örfil. Av dess värsta slag. Och man fattar inte hur man kunde vara så jävla dum. Man visste väl att det skulle hända liksom. Men man vägrade förstå, ville tro. Hoppas att nu var det sista gången. Men inte. Man trodde på vad det nu var man tror på.

 

Tro mina vänner, det gör man i kyrkan.

 

Lita på er själva vet jag. Är nog bäst för alla.