Är man mellan 3-10 är man med föräldrarna. Är man 10-13 har man en godispåse i handen och tittar på brasan med kompisar. Är man 14-18 super man sig redlös, missar alla brasor, kräks i en buske, blir av med oskulden till någon man inte ens gillar och däckar på en plats som inte är ens egen säng. Är man 19-25 super man med vänner utan att bli redlös och däckar på bestämd plats.
Men sen då...? Vad gör man sen? Hur ska man fira liksom?
Jag äter en god middag, dricker lagomt med vin, går lydigt till en brasa med familjen, umgås sen med andra ansvarsfulla vuxna människor och lägger mig innan 00.00 eftersom jag ska upp tidigt.
vare sig man vill eller inte. Ibland så orkar man inte prata. Ibland orkar man inte förklara. Ibland vill man inte dela med sig. Ibland vill man tänka.
är när man känner att man är uppskattad och omtyckt. Det går inte att förneka. Alla vill väl känna sig värdefulla? Känna att man betyder någonting för någon. Att man är uppskattad och omtyckt. Att någon tänker på en. Att man liksom finns.
Vissa människor sprider den känslan omkring sig utan att ens försöka. De ger så mycket uppskattning att man inte kan känna sig nere eller ledsen. Behöver inte vara i ord....utan det är en känsla. Man kan känna det i luften.
Vissa människor är tvärtom. Den individen kan säga massa positiva saker men det når ändå inte hela vägen fram. De behöver inte vara elaka eller dumma på något vis utan de bara...tär på en. Känns liksom inte på riktigt. Falskt...
Har gjort massa skumma saker i sömnen i natt. Lite läskigt att inte ha kontroll över sig själv. Får väl vara glad att jag inte gick ut i alla fall. Kunde ju vara lite olämpligt att vandra runt naken på gatorna nattetid. Eller vilken tid som helst på dygnet faktiskt...
Alltså...jag har ju de sjukaste drömmarna! Drömmer så intensivt så jag vaknar flera, flera gånger per natt. Helt galna saker. Overkliga. Ibland bra...då kan jag nästan vakna och tycka att det är lite trist. Ibland vaknar jag är är skitarg, förolämpad eller besviken. Det är så mäktigt liksom. Så mycket. Blir nästna lite jobbigt då det känns som att jag drömmer mig igenom en hel natt. Som att jag inte får någon riktig sömn...
Jag har alltid längtat efter att fylla 30. Då blir man klok. Och ansvarsfull. Vuxen liksom...då är man mogen och förnuftig. Seriös, ordentlig och...ja, vuxen.
Insåg idag att jag inte alls längtar efter att fylla 30. Jag är långt ifrån allt det där. Misstolka mig inte nu, jag kan vara seriös och ansvarsfull också!! Gladde mig åt att jag är närmare 25 än 30 i alla fall. Då upplyste min fantastiska vän (♥ you!) mig om att jag snart är närmare 30 än 25. Jag var ju tvungen att räkna...shit....det datumet har jag redan passerat. Fan.
Jag ålderskrisar. Ja, så är det nog. Jag känner mig inte en dag äldre än vad jag gjorde när jag var 22. Inte för att jag är så sjuuukt mycket äldre än det men ändå...
Jag sitter och gör vänskapsamband alá 12 åringar, jag har börjat fantisera om den där tatueringen jag aldrig gjorde, jag vägrar ha fotriktiga skor, jag vägrar fortfarande gå utanför dörren osminkad (hemskt egentligen, jag vet!), jag pratar hellre musik än pensionsspar och jag leker fortfarande i lekparken.
Alla som fyller 30 blir tråkiga. De förlorar barnasinnet över natten, de börjar fundera över och planera pensionen, de pratar vattenräkningar och mossbekämpningsmedel, de dricker ett glas vin till fredagsmiddagen och korkar sen igen flaskan, de åker hem klockan 23 för att de måste sova och de skrattar inte högt.
Har jag gjort idag. Kommer ni ihåg de klassiska vänskapsarmbanden man gjorde när man var liten? De där man har olika trådar och man liksom tar en tråd och knyter runt alla andra. Hm...det har jag gjort idag i alla fall. Jättefina blev dom! Svor lite först när jag blev informerad om ett annat sätt av en komis. Hon hade tydligen gjort annorlunda som barn. Jag gav upp. Gör jag ofta. Ger upp alltså. Liksom ingen vits att försöka om man ändå känner att man inte kan eller att det inte går.
Satte pärlor på ett av mina armband. Fint! Ska göra några och skicka med posten till mina vänner tror jag. Åh, skulle inte ni bli glada om ni fick ett brev på posten med ett armband? Skitsamma egentligen hur det ser ut...bara att få brev är ju kul ju!
Trevligt nattpyssel blev det i alla fall. Massa tända ljus, skitsnack och pyssel.
Skitsnack är förresten att ta i. Vi svallrade mer. Resonerade om saker liksom. Fin vän. Fin dag!
måste man ju göra ibland. Tur att jag har vänner som inte bryr sig om att jag suger i köket. De håller liksom god min och säger att det är gott ändå. Det är vänskap det! ♥
Är inne i en period när jag drömmer mycket. Bisarra saker. Hemska saker. Vaknar av att jag ligger och skriker. Jo, på riktigt. Min sängkamrat intygar detta. Om jag inte vaknar brukar han ruska liv i mig just för att jag skriker. Eller gråter. Helt sjukt!
Lite otäckt också. Det här med att jag pratar alltså. Vem vet vad jag kan tänkas säga högt...kan ju bli himlans fel liksom...
Får nog ta och titta på en sån där "sluta-prata-boll" ändå. Den i rosa var ju ganska fin. Du hittar den om du söker på "gagball"...varför en drömmboll nu skulle kallas så?
Och hur är det när hjärtat säger en sak men hjärnan en annan? Ska man vara klok och göra som hjärnan säger att man borde eller ska man följa sitt hjärta? Vem är starkast? Vem vinner? Finns det en vinnare, vinner man oavsett eller är alla förlorare i slutändan?
Hur vet man vad som är det rätta? Lyssnar man på hjärnan om man är klok och på hjärtat om man är o-klok? Eller styrs man kanske av känslor om man lyssnar på hjärtat? Och om man styrs av känslor....är det lika med att vara o-klok?
Hur vet man? Hur gör man? Vem lyssnar man på? Vad lyssnar man på?
Vad är ord? Vad betyder ord? Ord utan mening. Ord med mening. Hur vet man skillnaden? Hur vet man om det är på riktigt? Hur vet man om det inte bara är tomma ord? Finns det tomma ord? Finns det ord med mening då? För vad är ett ord...egentligen?
Skulle köpa skor idag. Till små människor. Dom provar vartenda par i hela butiken. Minst två gånger. Går utefter hyllorna och söker med blicken efter någon oupptäckt par. Ena flickan som redan valt sina (efter mycket om och men) sätter sig på golvet för att vänta på systern som fortfarande velar mellan 17 olika par.
Hon som sitter på golvet börjar pilla på ett par svarta finskor som står i hyllan närmast. Det är ett par typiska "pojkskor". När hon frågar mig "Är det här ett par bebisskor?" så bara slinker orden ur min mun "Nej, det är ett par pojkskor...ehh...ett par finskor menar jag ju!". Vaddå pojkskor? Vem är jag att säga att det är pojkskor?
När vi sen går in i en butik med bara herrkläder tittar hon med stora ögon på en grön slips. Jag säger att det är ett plagg pappor brukar ha när de klär upp sig (jajaja, jag vet...nu klev jag i samma fälla igen!). Då säger hon...den där lilla, lilla kloka varelsen "När jag bli mamma ska jag också ha slips!". Fina, fina du! Jag svarar att klart hon ska ha slips om hon vill ha det. Det är fint.
Sen går vi förbi ett ställ med kalsonger. I regnbådens alla färger. Hon tittar storögt på alla färger, smeker över tyget och pekar ut vilka hon tycker är fina. Sen säger hon igen "När jag blir mamma ska jag ha sånna här!". "Absolut!" svarar jag tillbaka. Sen säger jag att hon inte behöver vara mamma för att ha kalsonger. Hon kan ha det ändå om hon vill...
Men hur blev jag såhär? Delar upp saker efter kön. Fan, jag som ändå tycker att jag varit ganska duktig. Hittills i alla fall. Har liksom aldrig varit den där mamman som promt propsat på rosa...även fast jag själv ääääälskar rosa! Jag har liksom tyckt att jag köpt ganska neutrala saker, både i kläd- och leksaksväg. Men ja...nu står jag där och berättar att det är pappor som har slips och pojkar som har svarta finskor. Tur att hon är så klok och struntar i vad jag säger!
Ibland tar orden slut. Det finns liksom inget mer att säga. Tystnaden lägger sig som en dimma.
Det brukar sägas att om man är goda vänner gör det inget. Men om man inte känner varandra ordentligt att det blir obekvämt. Krystat.
Jag avskyr den där tystnaden. När man liksom letar febrilt efter någonting att säga. Och man märker hur den andra personen också gör det. Man fnissar till eller hummar för att försöka släta över det där pinsamma.
Fast jag tänker ju också att om det blir sådär pinsamt...varför envisas man med att fortsätta prata? Om det blir pinsamt och man inte har någonting att säga, vad är då vitsen? Hmm...svårt att förklara. Men såhär...om jag träffar någon jag känner halvbra och vi står och samåpratar lite (kanske av ren artighet?) tänker väl jag att man känner av om man ligger på samma våglängd eller inte. Kanske ogillar man varandra till och med? Vad är då vitsen med att ens prata? Måste man vara så jävla artig jämt och prata med alla?
Om man vet att "henne gillar jag inte och vi har absolut noll att säga till varandra", varför ens bemöda sig med att försöka?
Jag försöker alltid vara alla till lags. Det är en av mina stora brister. Varför denna vilja att alltid finnas till för andra? Varför ska jag försöka om det liksom inte ger någonting? Varför lägga enrgi på någonting jag inte gillar? På dom jag inte gillar?
Ja, hur gör man då? Om man liksom vill någonting men inte kan eller förmår. Om kroppen inte orkar men man känner lust. När hjärnan är på men kroppen av. Hur gör man då?
Hade den mest sinnessjuka drömmen någonsin i natt. Tänker inte berätta vad, men jag vaknade och var typ skräckslagen, faschinerad, rädd och ledsen. Helt sjukt!
Var kom alla dessa tankar ifrån? Jag brukar kunna styra mina drömmar men denna var så galet tokig så det gick inte. Den var bara...helt sjuk! Måste akut leta upp en bok om vad allt kan betyda. Ja, jag är en sucker för sånt.
(Okej, var ju tvungen att kolla på nätet vad allt betyder. Usch då! Och gudars vad trevligt!)
Ful-gråt= När man gråter fult. Liksom hulkar och snorar. När man skiter i att ögonen blir kletiga av mascara och tårarna bara sprutar. Man kan inte hejda det...det bara kommer. Kanske kan man inte riktigt andas. Kanske kippar man efter luft. Lite individuellt skulle jag tro. Men man är ful, det vet jag. Rödblommig om kinderna och näsan blir man också.
Snygg-gråt= Kan vara sån gråt man använder sig av för att få saker. Killar brukar säga att kvinnor använder sig av gråt för att få sin vilja igenom. Jag för min del har ingen aning om vad detta betyder. Verkligen inte! Skulle väl aldrig jag göra heller. Nej, nej...aldrig! Men man gråter snyggt liksom. Inget hulkandes, inget snorandes...man blir inte som en mossig tomat i hela ansiktet utan allt är under kontroll. Ja, så kan man säga...kontrollerad gråt. Man är fortfarande snygg i alla fall.
Förundras dagligen över hur människor fungerar. Idag var det "mammorna i lekparken" som stal min uppmärksamhet.
De står i en klunga. Alla ser ungefär likadana ut. Ljusrosa läppglans på någon över 35 är inte så attraktivt, bara så ni vet. Små chicka scarfsar knutna runt halsen alá flygvärdinna. Alla står med en unge på höften och en i parken. Smårop om att Beatris inte ska smutsa ner sig är egentligen den enda uppmärksamhet de lekande barnen får. Vet inte om jag ska bli arg eller ledsen. De kastar knappt en blick på mig. Jag passar inte in. Dels ser jag ung ut, dels har jag inte partymake med ljusrosa läppglans, jag vägrar att sätta på mig finkappan samt att jag faktiskt leker med barnen.
Barn gillar mig. Har de alltid gjort. När jag är på ett dagis så blir jag automatiskt lektant. Eller kanske inte tant men ja...lektjej då. Alla ska dra och slita i mig. Alla vill visa och berätta. (sidospår hoppsan...)
Men det här med lekparker. Varför går man dit om man inte vill leka med barnen? Jag köper läget att man ibland är trött. Ibland vill jag också helst gå hem eller sitta på en bänk och fippla med mobilen. Men alltid? Nej, jag är där med mina barn. Jag vill därför också se till att mina barn har så kul de bara kan ha. Dessa mammor står alltid i klunga och hänger. (ja, jag råkar veta vilka dom är)
Är alla gammla så trötta? Så rädda för att bli smutsiga? Byt kläder då för fasiken! Kan de liksom inte umgås på andra arenor än lekparken? Jag träffar hellre mina vänner utan barnen. Eller iaf inte i lekparken. Kan liksom inte fokusera på nått då. Då vill man ju prata med både vännen och barnen. Jag föredrar att ägna mig helhjärtat åt vad jag gör....med den jag är.
Brukar jag läsa. Ibland. Slutar alltid med att barnen somnar innan jag ens hunnit halvvägs. Men jag kan liksom inte lägga ifrån mig boken. Sinnessjukt bra. Den väcker massor. Ingen som läser kan lämnas oberörd. Den som inte reagerar är inte mänsklig.
När jag närmar mig sista sidan så sitter jag alltid med gråten i halsen. Sista stycket grinar jag som en 5-årig. Fulgråt liksom. Hulkandes, högljutt snyftandes. Tårarna bara kommer hur mycket jag än vill att de ska ligga kvar innanför ögonlocken. Det går inte att göra någoting åt.
Med detta sagt tänkte jag egentligen bara berätta att ni inte ska läsa denna bok för era barn. Läs den för er egen skull istället. Om de skulle råka vara vakna när ni kommer till slutet kommer de att lida men för resten av sina liv. Så ni vet!
Tror gör man i kyrkan. Att alla ska tro så mycket hela tiden. Jag tror också på en himlans massa saker. Men jag försöker att inte tro saker om folk. Jag försöker lägga mina fördommar och förutfattade meningar åt sidan. Försöker att sudda bort dom. Jag gillar inte riktigt när folk placerar in varandra i fack. Typ "Du är såhär därför ska du vara såhär....". Jaha, enligt vem då då?
Det är skitsvårt. Lika svårt som att flyga typ. Men man kan väl iaf försöka. Kan vi inte ha ett enda stort fack istället och placera in alla i det facket? Varför ska man dela upp personer utefter yttre attribut, kläder, hårfärger eller andra saker? Kan inte alla bara räknas som "människa". Jaja, det finns faktiskt dom som inte borde få klassas som människa men jag menar dom som gör det. Måste vi kategorisera in folk i fack. I kategorier. "Dom gillar jag och dom gillar jag inte". Löjligt...
Alla kan väl bara kramas och vara snälla mot varandra? Jag skulle bli en skitbra kung eller president. Jag skulle ordinera massa kärlek till alla!
Jag gick in i badrummet och skulle sminka mig i morse. Jävlar vad rädd jag blev när jag såg mig i spegeln och upptäckte att flickan från "The Ring" stirrade tillbaka på mig. Fan, vad gör hon hos mig. Gå och terrorisera någon annan vetja. Hon vägrade dessutom att gå.
Varje gång jag har tittat mig i spegeln idag har det inte varit jag utan Hon som varit där. Försökte tala henne tillrätta med det gick inte. Hon stirrade envist tillbaka på mig.
Inser vid lunchtid att det inte är hon från filmen utan det är ju jag. Shit pommfritt! Vad har hänt? Jag känner inte igen mig själv!
Vissa dagar. Ibland. (ganska ofta på sista tiden) Blir jag lite rädd för att titta mig i spegeln. Jag har liksom tappat "det". Jag är inte jag. Jag ser inte ut som jag. Flyg fula spöke för du finns inte! Nehee...fortfarande kvar. Flyg fula fluga flyg....nej, okej, inte det heller...
Hjälp mig Bullen!
Ps. Flickan i filmen ehh...inlägget....är inte jag.
Vill ju bara meddela att olivoljan gjorde mirakel för mitt trasiga, trassliga, sönderbrända hår. Så ni vet liksom. Om ni mot förmodan skulle stå där en söndag och vilja pyssla om er själva trots att hårinpackningen är slut.
Jävla ursäkter man far med egentligen. (Nu var han där igen...den där "man")
Men vad är det med det? Att alltid hitta på ursäker för sig själv? Jag gör det och jag vill gärna tro att jag inte är ensam. Typ om jag gjort bort mig och helst av allt vill gå och dö i ett hörn (ja, det händer även den bästa) så vill jag gärna skylla det på nått. Hitta en förklaring. En syndabock till mitt förkastliga beteende. (Nu är ju jag ganska klar i huvudet för det mesta och gör inte bort mig så ofta men ändå...ville bara säga det så ni vet:)
Men va? Om någon varit otrogen skyller de alltid på fylla. Om någon sagt någonting taskigt kallar dom det för ärlighet. Typ "jag ska vara ärlig med dig nu, det ser ut som att en traktor kört över ditt ansikte". Tack då. Bussigt. Som att jag inte vet det eller? Eller "Shit, vad fet du blivit". Okeeeej. Tack. Eller den bästa lär ju vara "du kommer inte att gilla att jag säger det är nu men..." Ni förstår säkert. Ni är inga imbecilla 5-åringar.
Att liksom inte kunna ta det för vad det är. Att hitta ursäkter. Förklaringar. Syndabockar. Och att alltid försvara sig med det man väljer att skylla på. Varför gör man det? Man, man, man...(borde skriva ett helt inlägg om man så jag får det ur världen...)
Usch, varför ska det vara så svårt? Att liksom köpa läget och bara ge efter. Att inse att en människas perfektion inte ligger i det fulländade. Att inse att livet är för kort för att hänga upp sig på småsaker....
Hon gillade att bli smekt. Verkligen. Hon gjorde allt jag bad henne om. Hela tiden. Hon gav inte upp. Symaskinen alltså. Hon klarade av 17,2 meter tyg utan att ge upp. Nu är jag nöjd. Finfint blev det! Jag inser också att det kommer att ta ungefär 15 år innan jag ger mig på att sy gardiner igen så jag hoppas att jag fortsätter att vara nöjd...länge...
Finns det ens sånna? Min pappa lär ju hävda det (ja, just det!) Men bortsett från honom tror jag att det är förlegat. Jag lyfter sällan ett finger i köket. Bortsett från när det kommer till bakning. Jag råkar nämligen vara grym på att baka. Mina kreationer går alltid hem. Alltid.
Men alltså...mat. Ja, just mat. Det är jag värdelös på. Mina kunskaper sträcker sig till makaroner och korv. Och korv avskyr jag så den råkar jag på något sätt alltid bli bränd. Brukar mer likna kolklumpar. I köket är det maken som härskar. Utan honom skulle jag vara smal som en sticka...innan honom var jag smal som en sticka...Hmm...vet faktiskt inte om det är nått att vara glad över nu när jag funderar på det?!
Hon måste smekas varsamt. Jag ställer upp. Det gör jag alltid. Smeker och klappar. Nu, 30 minuter senare vet jag inte vem som skakar mest, hon eller jag. Mest jag kanske. Benen var knappast i en fördelaktig position.
Det är jobbigt att sy 8,6 meter tyg på en bångstyrig symaskin som inte vill sammarbeta. Bara hälften kvar...Men så får jag å andra sidan jävligt snygga gardiner!
Ja, vad är det med det? Att alltid vilja vara andra till lags. Att alltid smälta in. Att alltid vara vänlig. Att inte säga emot. Att bara flyta med. Att bara finnas till. Inte stöta sig med folk. Nej, för tänk vad hemskt det skulle vara.
Man får inte sticka ut för då syns man. Och att synas är ju inte så bra. Man gör det onödigt svårt för sig själv då. Vaddå svårt? Ena delen av mig resonerar praktiskt. Den delen säger att man bara ska flyta med. Inte sticka ut. Bara vara. Men den andra delen av mig exploderar invärtes. Skriker och undrar vad det är med människor.
Borde inte alla få vara som dom vill? Vaddå "flyta med"? Vaddå göra det onödigt svårt för sig själv? Kan inte alla bara kramas och tycka om varandra?
Mina grannar lider nog. Jag spelar så hög musik att väggarna skakar. Men jag försvarar mig med att det är på dagen och att man då får låta. Bättre med musik än med slagborr? Eller? Sen att det är samma låt om och om och om och om och om igen är midre viktigt så den detaljen struntar vi i tycker jag.
Lärare idag är ju lite trötta. Vart är passionen? När man ställer en fråga ska man väl inte bli tilltalad och behandlad som en imbecill 5-åring? (Jag är faktiskt 27!)
Är ju faktiskt himla äckligt. Promenerade lite i morse. Och som den maniska person jag är var jag tvungen att räkna lite...eller snarare ränkna alla jag kunde se. 118 stycken. Och då missade jag ju hälften.
Om de nu är så bra för jorden, vad i helskotta namn gör de på asfalten? Eller är maskarna överbefolkade och måste flytta?
Äckligt i alla fall. Vissa är så stora så de nästan ser ut som ormar. Skitsnuskiga. Fattar inte hur jag som barn tyckte de var söta. Jag kunde typ gå runt och samla ihop en hel hink med mask. Och att plocka upp en med fingrarna var ina problem. De killades lite härligt i handen bara. Nu skulle jag inte ens ta i en om jag fick betalt. Gud, vad löjligt egentligen? Sen när är man så fixerad vid äckliga saker? Usch på mig, jag måste nog bege mig ut i skogen och insupa lite fri natur. Plocka mask, ligga i mossan och njuta av växtlighet....
Eller inte. Jag hatar skogen. Nej, jag skiter i skogen. Jag struntar nog också i maskarna föresten...nu när jag tänker på det är de säkert smutsiga. Massa baciller också. Helt säkert. Ja, det var nog därför jag slutade...man blir sjuk. Ja, så är det ju! Man blir sjuk av mask. Så, nu vet ni det...
Min inpackning är slut och mitt hår är i akut behov av ompyssling. Annars går det nog av. I min längtan efter långt hår vägrar jag nämligen klippa det. Nej, inga fler hårförlängningar för mig. Så i brist på annat har jag kletat olja i håret. Ricinolja ska ju vara bra men som att man har det hemma lite spontant en söndagkväll?
Fler huskurer är att dricka en cironshot vid förkylning. Vitlöksklyftor i öronen vid örininflammation. Tandcreme mot finnar. Citron för att bleka hår. Bikarbonat för att bleka tänder och äppelcidervinäger för att gå ner i vikt.
Men på riktigt...vilka fungerar verkligen? Typ ingen...?
Jaja, jag lurar i mig själv att det faktiskt fungerar och att jag efter att ha suttit i 30 minuter och sett ut som ett monster kommer ha lika svallande lockar som Guldlock.
Ja, April har lurat oss. Det är grått. Trist. Mulet. Regnigt. Snöigt. Vidrigt. Kallt. Ruggigt. Frostigt. Och bara hemskt...
Vad hände? Förra året satt jag ute i bikini under påsken och solade. Det var det ju inte direkt läge för denna påsk. Jaja, påsken var sen förra året men ändå...vart är solen? Vart är värmen? Vart är allt det ljusa, glada och ljuvliga?
Jag kräver lite värme och sol nu! Jag packar snart min väska och lämnar landet. Alltså...hallå!?
Läste på FB (facebook för er som inte vet) att man skickar ett sms till någon när man tänker på eller saknar personen.
Men nee...inte alltid. Kanske ibland. Men inte alltid. Jag skickar typ 50 sms per dag kanske. Jag lider av sms'ande. Men det är liksom lite skönt med sms. Man kan ställa en fråga. Ett påstående. Höra av sig till folk man inte pratat med på länge. Gratta dom som fyller år. Prata. Diskutera. Vara galet flummig (alla kanske inte förstår denna men om I läser vet hon vad jag menar). Få information. Och få veta saker. Massa funktioner. Vissa bättre än andra.
Men när skickar man sms egentligen? Förväntar du dig alltid ett svar? Finns det alltid en mening? Eller är det ett skönt tidsfördriv?
Och för att inte glömma...sms är perfekt när man behöver svara på någonting eller vill ha svar på någonting men faktiskt inte orkar prata (ringa). Perfekt!
Jag tycker fortfarande att denna är helt fantastisk. Jag är ju förvisso en sucker för "sköna-snubbar-med-gitarr" men ändå. Brabra. Som en pil rätt in i ♥
Vissa människor lyser. Som en lampa nästan, eller kanske som en stjärna. Vissa människor är lika gråa som en trist betongvägg. De smälter in i asfalten och syns knappt. Osynliga.
Vad är det som avgör om en person lyser eller inte syns alls?
Åt en trevlig middag i stan igår och plötsligt befinner jag mig i en fashionabel våning på Östermalm. Jag och alla de som pluggat på KTH. Nästan så i alla fall. (Nej, jag är ingen partycrasher som våldgästar folk jag inte känner...detta var vänner)
Och jag slås av den här attityden...stilen...sättet att vara. För ni vet väl om att alla som läst på KTH är bäst. Dom är bäst. Alla vet mest och kan mest. Inget annat räknas...Välstrukna skjortor och snygga drinkar. Perfekta solbrännor och dyra klockor. Enhetligt liksom. Alla ser ungefär likadana ut. Vissa var djärva och lät en knapp i skjortan vara uppknäppt. Alla pratar som att dom kommer från Liiiidingööö trots att så inte är fallet. Men det är så man ska prata. Man visar då att man är liiiite fiiinare. Flickorna står i på tok för korta kjolar och fnittrar i klungor.
Inredningen består av dyra möbler och ännu dyrare lampor. Allt perfekt kordinerat. Till och med brandsläckaren ska matcha...(detta var jag givetvis tvungen att fråga om...ja, den köptes i syfte att matcha...)
Men herregud människor. Ta livet lite mindre seriöst. Ta ut pinnen ur rumpan och lev!
Humöret är på topp. Det är viktigt att göra saker man mår bra av. Att vara med människor man mår bra av. Man och man...vem är man? Men att liksom ta hand om sig själv (ehh...?) och leva här och nu. Att göra som man vill och göra det man vill. Alltså...den där jävla man? Vem är "man"?
Jag lever nu. Här. Och jag gör som jag vill och jag gör det jag vill. Nästan...
Det finns ju en hel del osköna uttryck jag verkligen inte gillar. Typ om man ska in till stan och dansa. Att då säga att man ska "göra stan osäker". Shit vad jag dör på den. Eller att "svänga sina lurviga". Det låter ju bara sjukt äckligt.
"Nu brinner det i knutarna!" är också ett uttryck jag verkligen ogillar. Jaha, gör det? Vart då liksom? Sluta hetsa upp dig över vad du tror är livsviktigt. "Det hänger på ett hårstrå" Jaså, jaha, gör det verkligen det? Hur då? Är det ens fysiskt möjligt?
Och två till som jag verkligen ogillar är "nu är det verkligen fara å färde" ungefär som att jorden skulle gå under eller? Nej, jag skulle inte tro det. Den andra är "att ta tjuren vid hornen". Som att man inte vet själv när man måste göra någoting. Låter som sjukt dålig pepp från typ 80-talet. Lite överslätande och peppande. Som att det bara är att göra...
Jaja. Nu brinner det i knutarna för min del. Det hänger verkligen på ett hårstrå så jag bör ju faktiskt ta tjuren vid hornen för annars är det fara å färde med mig. Så för att ge mig själv lite skön pepp tänkte jag göra stan osäker och svänga mina lurviga till lite skön musik...
Måste ju vara när man sitter hos farbror doktorn och han liksom vill att man ska gå därifrån. Jag hade tusen frågor och han vägrade. Ja, så var det nästan. Började skratta på vägen ut för att det blev så bisarrt. Han säger "Ja, så hörs vi sen då, tack för idag" och jag envisas tillbaka med "ja, men en fråga till..." och så höll vi på i typ 10 minuter...
Det knackade på dörren och han säger "Ja, jag måste nog ta det här så tack..." och ungefär där avbryter jag med "ingen fara, öppna du, jag kan vänta..."
Dagens jobbigaste patient. Men jag har ju för fasiken betalat honom för att han ska lyssna. Ska få provresultat på fredag. Han ville inte att jag skulle ringa honom utan han sa att jag skulle ringa till sköterskan i receptionen "hon kan lika gärna meddela resultaten för dig". HAHA! Trodde han ja...
I'll be back...
(och nej, jag är ingen tokig stalker om ni nu tror det...)
Varför vill man sänka andra människor? Varför vill man liksom trycka ner andra och sparka istället för att lyfta?
Jag har en tendens att dra till mig alla knäppisar. Antingen är jag för snäll eller så är jag bara sjukt självdestruktiv...jaja, jag brukar iofs dra till mig andra knäppisar också...såna jag inte känner så det var kanske inget nytt precis? Men ändå...
Har gjort en cleanup bland mina vänner. Kastat bort dom som får mig att må dåligt och sparat dom som får mig att må bra. Men det finns alltid dom som man liksom intekan kasta. Även fast man kanske skulle vilja. Tids nog kanske?
Men varför detta behov av att försöka trycka ner varandra och vara taskig? Nu vet jag ju vilka i min omgivning som beter sig såhär så jag försöker att inte ta åt mig. Men det är svårt. Skitsvårt faktiskt. När jag umgås med folk vill jag åka hem med ett leende. Inte åka hem med ångest. Jag försöker vara snäll. Och omtänksam. Jag ger komplimanger om jag tycker att en person gjort/gör någonting bra och jag försöker lyfta folk. Sen kanske det inte upplevs så men det är ju min mening. Resonerar andra likadant fast att det liksom kommer ut fel...? Eller hur tänker folk?
Asså, åh, så trött jag blir. Jag har ju varit skitduktig denna vecka och verkligen tänkt på vad jag stoppat i munnen. Jag har avstått allt onyttigt. Verkligen ALLT onyttigt. Jag har typ levt på kaninmat. Sen inbillar jag mig (ja, jag har fantastisk fantasi) att jag blivit liiiite smalare. Jag går gärna runt hemma i svarta tighta kläder (tänkt typ catwoman) och visar stolt upp mina borttynade centimetrar runt midjan. Absurt javisst.
Och sen så...blir det filmkväll och ja, ni vet väl vad det betyder?
Personen jag handlade med var inte riktigt inne på mitt hälsotänk. Tacos, 2 påsar chips, 1 påse ostbågar, dipp gjord på creme fraische (hur stavas det egentligen?), 3 flaskor med läsk och ett halvt kilo godis följde visst med hem. Men vad äckligt! Sen anslöt en till person. Denne hade tagit med cheesecake och 9 påsar med popcorn. Det gott folk är ju typ sjukt! 9 PÅSAR POPCORN! Jag var förhållandevis duktig och åt inte riktigt tills jag spydde...det måste väl ändå vara lite plus i kanten?
Jag tycker att det brukar finnas en salig blandning. Det finns de som tränar och faktiskt fokuserar på träningen. Vi har muskelknuttarna som står och spänner sig framför speglarna. Sen har vi tanterna som ser det som "egentid". Sen har vi tjejorna som går dit för att visa upp sig i de nyaste alternativt minsta kläderna. Vi har de som köper gymkort för att det känns lite nyttigare att säga att man har ett. Och sen har vi alla träningsgalna typer som hänger där dygnets alla timmar...och så de som går på gruppgympa för att hitta gemenskap. Och visst ja...killarna som raggar. Strandraggarna som måste hitta nya marker när stranden är obefolkad.
Vet ni vad det bästa med att plugga är? Jo, att man är ledig Juni, Juli och Augusti! Inte behöva lyfta ett finger. Inte behöva plugga. Inte behöva tänka på att passa tider. Inte behöva fixa massa saker.
Tid för vila. Tid för återhämtning. Tid för mig. Tid för familjen. Tid för vänner. Tid för att ha kul.
Jag kan blir lite fundersam ibland när jag tittar på en video. Ja, jag får lov att stå för att jag gillar denna. Jag måste ju det nu liksom. (Fast bara i hemlighet :))
Men min fundering rör ett champangeglas och dess innehåll. Någonstans vid 1.25 står fröken sexbomb i en pool med en övertränad snubbe. So far so good. Men om man tittar på vattnet så är det blaskigt och det hon har i sitt glas är mer trögflytande...tjockt liksom. Detta kastar hon på honom och det ser ut som utblandat slaim. Sen helt plötsligt är hennes glas påfyllt igen och nu häller hon det över sig själv (oväntat ehh?) Och samma sak då...det är mycket tjockare i konsistensen än det som finns i poolen...hur gick det till då? Ahh....
Vad är en ung mamma? Finns det någon åldersgräns? När blir man en gammal mamma?
Jag blir lite störd på denna kategorisering av mammor. Jag klassas nog som en ung mamma. Fast jag inte är så fasligt ung längre. Jag ser nog yngre ut än vad jag är. På gott och ont. När jag ändrade riktning i livet och började plugga igen fick jag frågan "men oj, hur gjorde du när du fick barn då, hoppad du typ av gymnasiet eller?" Ehh...neee....fick barn massa år EFTER gymnasiet. Hon trodde att jag var 10 år yngre än vad jag faktiskt är.
Men överallt möter jag denna skepticism mot unga mammor. Dom kan inte. Dom bryr sig inte. Dom har inte kunskapen. Dom orkar inte. Dom vet inte. Dom vill inte.
I skolan hade jag ett möte för någon vecka sedan. Där blev jag titulerad som "ung mamma". Inte vid namn eller så utan meningarna började med "du som ung mamma..." Hade lust att ställa mig upp och skrika! Vad är problemet? Dels är jag inte så jävla ung och dels ser jag bara fördelar. Så det så.
När alla gamla mammor inte orkar. Då orkar jag. När alla gamla mammor sitter på sin förlegade kunskap om hur man ska och inte ska göra så är jag helt uppdaterad på den nya kunskapen. När gamla mammors barn börjar skolan har de blivit pensionärer och måste gå med rullator och jag kan fortfarande gå med klackar. När gamla mammor ska spela boll dör de närtan av en hjärtinfarkt och måste vila medan jag orkar springa lika länge som barnen. När gamla mammors barn flyttar hemmifrån dör dom, när mina barn flyttar hemmifrån har jag massa härligt liv kvar att leva. Så den som säger att unga mammor inte kan och inte är bra kan ju typ gå och dränka sig eller nått!
Såg någon dokumentären om veganer? Så himla rätt. Och så himla fel på samma gång.
En man hävdade på fullaste allvar att kött är en biprodukt. När vi slaktar och skinnflår djur för att få snygga pälsar och andra kläder så dör djuret. Det kommer inte att hållas samman utan skinnet utan djuret kommer att flyta ut som en stor degklump. Och därför kan vi lika gärna slakta det och äta köttet. Fast sen tyckte han att vi inte skulle äta det just därför att det är en biprodukt och biprodukter brukar inte vara nyttiga.
Alltså...på riktigt eller? Jag har ju vid ett flertal gånger övervägt att sluta äta kött. Men inte av den anledningen att jag ser det som en biprodukt. Efter att ha sett "Food Inc" och hur djuren behandlades kunde jag knappt titta på en köttbit, kyckling eller ett ägg utan att kräkas i min egen mun. Vidrigt! Om ni inte sett den...titta!
Och den andra anledningen till mitt veleri gällande köttäteri handar om att jag vill bli smal. Alla veganer är ju så smala. (undernärda hävdar köttätare) men på riktigt...världens bästa bantningskur typ!
Har jag gjort. Fram tills idag. Jag har inte tittat på TV på minst en vecka säkert. Kvällstid har jag pysslat med saker framdör datorn. Läst böcker. Tittat igenom gamla akvarellblock från tiden jag målade mycket. Tittat i gamla dagböcker och skrivit i nya. Rensat och gjort snyggt i klädkammaren....Ja, allt utom att titta på tv.
Hur många av er fastnar framför tv'n kvällstid? Hur lätt är det inte att man sätter sig och sen fastnar? Alla jag känner sitter och kollar på tv. Alla. Man sjunker ner i soffan, sitter av några timmar med fördummande program och går sen och lägger sig. För hur mycket vettigt tittar man på då? Eller är det mesta skit? Skit förmodligen...
Men ikväll, i kväll, då ska jag. Fast egentligen inte tv utan film. Som jag valt själv! Mycket trevligt. Lite abstinens har jag nog...
Jag fick en glödlampa idag. Och nu kan jag se igen. Det har varit ganska mörkt länge nu...att fumla i mörker är inte så kul. Men nu ser jag. Klart och tydligt. Jag är så nöjd över att äntligen kunna tända lampan i min klädkammare!
Alltså...ja...den här grejen med at träna. Fan! Hur svårt ska det vara? Men det är ju inte njutbart. Att ta sig till gymmet, byta om, träna, duscha, klä på sig och sen åka hem. Hur mycket tid går inte åt till det? Nej...jag har ju kommit på det. Det är bättre att sluta äta. Eller bara äta ibland...det som är gott. Ser man resultat snabbare. Haha, på riktigt...och om man i slutändan gått ner kan man ju säga att gymkortet inte var förgäves...
Det är väl ingen som missat att det snöar ute....eller? Om du bor i Stockholm borde du ha sett det i alla fall. Helt sjukt. Jag tog ut våren i förskott, det erkänner jag. Men vad är detta? Nu?
Jag har stoppat undan vinterskor och vinterjackor för i år. Jag vägrar, absolut vägrar att plocka fram allt igen. Helt knasigt är det...förra året satt jag ute på påsken och solade. Jag blev jättebrun och det var sommar. Så vad är nu detta? Gud, om du läser detta så vill jag bara säga att DET ÄR INTE ROLIGT! SLUTA DUMMA DIG!
Nej, tack. Detta vill jag inte ha. Håller fast vid drömmen om att någon gång flytta till Jamaica. Där skiner solen alltid. (tyst, i mitt huvud gör den det). Där ska jag njuta av värme, sol, blått vatten, goda drinkar och en helt bekymmersfri vardag...någon gång. Inte idag. Inte i morgon. Men sen...En Annan Dag...
Kan man tappa ett öga? Eller hur hårt sitter det fast liksom? Kan man ta ut ögat och dra i det utan att trådarna baktill går av? Sjukt udda fundering, jag vet, men så kan det bli ibland...
Idag har jag gråtit. Jag har skrattat. Jag har mått illa. Jag har mått bra. Varit trött. Jag har varit superpigg. Jag har inte kunnat hålla ögonen öppna. Jag har känt medlidande. Jag har varit gnällplank. Jag har gnällt av mig. Jag har skrattat så jag nästan gråtit. Jag har haft hjärtvärk. Jag har varit fylld av kärlek. Jag har sagt "jag älskar dig" till massa människor. Jag har sagt "jag orkar inte bry mig". Jag har avundats någon. Känt mig tillfreds. Varit nöjd. Och sen missnöjd. Jag har varit jag. Bara Jag.
Hur många känslor går man igenom på en dag egentligen?
Den här jävla dagen alltså. Jag borde inte tro på sånt här eftersom jag är gammal och vis...eller borde vara i alla fall. Men nått säger mig att jag borde tro på det...
Alltså...jag försover mig. Panikklärpåmig, springer marathon till tåget, väntar på klasskompis som meddelar att hon sitter och äer frukost. Vad gör du hemma? Snällt att du hörde av dig liksom...nehe...det var visst mitt fel, vi börjar först om 1 timme och 45 minuter. Rätt oskönt om du fråga mig. Köper en kaffe...spiller halva över mig själv. Sitter på föreläsningen och börjar må tokilla..."hoppas jag inte spyr ner den som sitter framför mig" är den enda tanken i mitt huvud. Jag går till tåget och visst fan har det börjar regna. Paraplyet är hemma. Känner mig lite darrig liksom...hela jag typ skakar. Nej, jag fryser inte. Sätter mig på tåget och så *poff* blir det helt svart. Ja, inte tåget alltså. Utan det svartnar för mig. Ingen förvarning alls, bara sådär...vaknar till av att jag är på väg ner i golvet. Sjukt!
Vad är det med helgerna egentligen? Ska det inte vara tid för vila. Tid för soffan. Tid för avslappning. Tid för att bara vara och ta hand om sig själv. Eller? Nej, nej...helgerna....ja, då ska man pressa in så mycket som möjligt. Då ska man träffa alla som man inte hunnit träffa de senaste veckorna, då ska man fika och inte får vi glömma städa heller. Då ska man...ja, göra allt det man inte orkade eller hann med i veckan. Samma sak om och om och om igen...
Min helg kommer bestå av parmiddagar. Ja, du läste rätt. Så orätt. Jag hoppas jag slipper diskutera pensionsspar, vattenräkningar, bästa medlet mot mossa i gräsmattan, vilket tvättmedel som bäst får bort barnspyor och om Aktuellt eller Rapport är det bästa nyhetsprogrammet. Då går jag och lägger mig.
Såg en mamma för någon dag sedan. Hon hade problem med att få med sig barnen från dagis. De skrek och vägrade gå. Hon tar ena ungen i armen och släpar den efter sig och den andra föser hon framför sig med foten. När de kommit 5 meter springer ena ungen till sandlådan. Den andra släpar hon fortfarande i armen. Då det andra barnet inte vill komma säger hon nått i stil med "jag åker nu, om du inte kommer får du vara kvar". Ungen reagerar inte. Mammam går ut genom grinden, går till bilen, spänner fast det barnet (som nu skriker som en stucken gris) hon släpat med sig och sätter sig sen själv i bilen. Sen vet jag inte mer...
Men hallå liksom?!! Man FÅR FAKTISKT INTE GÖRA SÅ!! Jag tål inte mammor som hotar sina barn med att överge dom. Jag gör verkligen inte det. Att säga "om du inte kommer nu går jag utan dig" ger mig rysningar. Jag känner hur jag liksom får lite svårt att låta bli att stirra på personen som sagt så.
Barnen, till de som hotar, vet också att mamman faktiskt inte kommer att åka (hoppas jag). Samtidigt så hotar man med att överge barnet. Kul för den ungen. Skitkul...barnet måste verkligen känna sig älskad och behövd. Nej gott folk, så FÅR man faktiskt inte göra!
Jag köper läget att orken tryter och att humöret inte alltid är på topp men hallå...det är ett barn för guds skull!
Ni vet att fingrarna har olika namn va? Typ tumme, pek finger, långfinger, ringfinger och lillfinger. Tårna då? Joseru...det vet jag. Läste det nyss. Har lite svårt att förstå vilken tå som är vad dock. Helt ologiskt. Stortån, tåtån, tåtilla, tillrosa och lillpinken. Say whuuut? Som sagt...helt ologiskt. Varför döper man dom inte till samma som fingrarna. Alltså stortå, pektå, långtå, ringtå och lilltå? Man brukar ju för övrigt säga lilltå så varifrån lillpinken kommer kan man ju undra...
Coolt, har kommit på hur jag kan blogga med mobilen :) Kul att se att besöksstatistiken gått upp sen jag tog bort lösenskydd...tyckte det stod fasligt stilla. Kram på er! <3
Fina människor växer verkligen inte på träd. Jag kan ibland känna att jag är den enda vettiga i hela världen. Men ingen tänker ju som jag. Så vad är det som säger att jag är den vettiga och inte den ovettiga? Men ibland stöter man på en sån...en sån där fin människa. Som liksom...som man tror är bra. En bra människa.
Helt sinnessjukt bra! Den är ju lite (ganska mycket) deprimerande kanske och videon rekommenderas inte för känsliga magar men åhh...så bra! ♥ Såg dom live i Dalhalla för många år sedan. Enda gången jag suttit helt stilla och inte sagt ett ord under en koncert tror jag...man blir liksom lite tagen av hans röst. Ja, han sjunger sådär på riktigt. Kanske lite bättre till och med...
Jag trodde alla tjejer kunde ta hand om sina blommor. Varför fick inte jag den genen? Blommor är ju fint. Inte ens den enklaste blomma kan jag få att överleva. Överväger då och då att köpa blommor i plats. Hmm...nog för att jag kan lockas och tillåta mig själv att fantisera om det kitchiga så är jag inte riktigt där...Åh, tänk ett helt hem i rosa, grönt och gult. Och plast. Massor av plats. Coolt... *dregglar lite*
Men för att återgå till blommorna. Det finns en blomma jag lyckas med. Trot eller ej är det en orkidé. Inte en sån vanlig utan en med massor av blommor på. Skitfin. Men allt annat dör. Till och med garderobsväxter dör. Vad gör jag för fel egentligen? Och be mig inte prata med blommorna....nej, det gör jag bara inte!
I min stackars, stackars tå. Det finns tillfällen när man vrålar rätt ut som ett skottskadat djur. Oftast är det när man slår i tån. Eller tårna. Typ mot en dörrkarm eller list. Gjorde jag nyss. Min tå är blå och lite sned liksom. Tror jag kanske brutit den. Ska nog tejpa lite...det kanske hjälper. Hoppas jag.
(kom just på att jag nog skulle vråla som ett djur om jag blev skjuten också...eller om nån jag gillar skulle dö...eller om jag skulle bli knivstucken...så jag tar tillbaka det där om att det oftast är när man slår i tårna. Fast å andra sidan gör man väl det mer ofta än att det sker någonting riktigt hemskt...men jisses vad jag snurrar in mig. Nu...slutar jag skriva.)
Nej, jag kommer inte att ge er tips på bra pyssel, inte dåligt pyssel heller för den delen. Istället tänkte jag klaga lite. Det här med pyssel alltså...kan liksom bli lite mätt på det ibland. Vafan ska man knåpa ihop skitsaker för som ingen kommer tycka är snyggt och som man än mindre kommer att använda.
Läste att man inte ska slänga sina använda toapappersrullar för man ska minsann göra servettringar. SERVETTRINGAR?! Men kom igen nu för fan...vem skulle göra en dukning till en middag med gamla toarullar som servettringar???? Finns massor av saker man kan ha tomma rullar till men alltså...servettringar?!
Det spökar hemma hos mig. Flera saker har hänt som liksom är sådär ruggiga och inte går att förklara. Hur gör man för att på bästa sätt få bort dom? Spökena är inte elaka eller så men jag gillart inte. Fan, vart jag än flyttar förföljer dom mig. Jag ska inte ens gå igång på hur det var när vi bodde i ett hus från 1600-talet. Behöver jag nämna att det låg mellan två stora gamla gravfält eller? :O
Frågade en vän om hon ville ha en filmdejt med mig. Akut filmdejt. Eller akut och akut...nu i veckan. Är väl inte så akut egentligen. Nästa helg fick jag till svar. Nej, nu, typ snart! "Har nått hänt?" frågade hon då. Jaha, vad svarar man på det...typ livet har hänt? Jag glömde bort mig själv. Det kan ju vara lite trist. Jag vill komma ihåg mig själv. Lite trött på att bara finnas till för alla andra. Jag då? Vart tog jag vägen? Vem tar hand om mig? Den gråa trista vardagen bara finns där...jag vill inte ha en grå vardag. Jag vill ha färg! NU!!
Jag skulle vila ögonen 15 minuter idag. Råkade bli typ 30. Vaknade med ett ryck och visste att nått var fel. På med skorna och spring till dagis. Nej, jävlar, en unge är ju hemma...faaan...det kommer gå med snigelfart juh. Suck...jaja, jag får stå ut med att komma 5 minuter sent. What to do, what to do?
Fast det positiva är att jag nu är pigg. Eller tror att jag är pigg i alla fall. Egentligen skulle jag vilja sova i 700 år. Eller 7 år kanske skulle räcka. När jag går på sista batteriet och får vila lite....då blir jag liksom sådär turbospeedad. Blev kallad ADHD-barn för några dagar sedan. Det var ju någonting nytt. Tack? Alltså...ja...det är jag väl knappast. Konstant valiumpåverkad snarare. Nee...det där lät också fel. Valiumpåverkad är jag inte. Har inget valium hemma. Tyvärr. Eller jag menar...nejnej...skulle aldrig falla mig in!!! USCH! Men ja...vet inte riktigt vad jag ville säga egentligen så jag ska sluta svamla nu.
Om man ska till logopeden på DS går man till hus 4 (tror jag det var). Det är samma hus som alla psykiskt sjuka befinner sig i...verkligen ALLA psykiskt sjuka. De har både öppenvård, sluten vård samt diverse olika vårdavdelningar. Alla samlade på samma ställe. Och så alla barn med talsvårigheter dårå.
Jag ogillar egentligen att kalla det psykiskt sjuk. Känns som att den benämningen är så...stereotyp? Nedvärderande? Kategorisernade? Jag vet inte...hittar inte riktigt ordet men...det låter så negativt. Psykiskt sjuk...då är man ju koko i bollen liksom...fast det kanske man inte alls är. Alla har det svårt ibland...vissa svårare än andra. Jaja, ni fattar säkert....
Men nu kommer mitt dilemma. Eller min fundering. Tanke.
Sist jag var där stod det en flicka (kvinna?) utanför och rökte. Hon såg ganska snäll ut...men man kunde liksom se att...ja....att det var nått som kanske inte stod rätt till. Jag tycker man kan se det i ögonen på vissa. Hon tittade först på mig och sen på (den lilla) flickan jag gick med. Jaja, tänkte jag...det var väl inget. Sen kommer hon mot oss och hälsar glatt på den lilla flickan och ungefär här någonstns känner jag att det liksom blir lite obehagligt. När hon vänder sig mot oss ser jag hennes andra halva av ansiktet. Hon är helt förstörd. Uppskuren typ. Ser ut som att någon hällt syra i ansiktet på henne och sen rispat med kniv. Jag vet ju faktiskt inte om hon gjort det själv eller om någon annan gjort det mot henne. Men jag kan känna att det tillsammans med att hon beter sig på ett sätt som inte tillhör det "social accepterade" och att jag vet att hon är en intagen (syns på sjukhuskläderna) gör mig lite obekväm. Hade det bara varit jag hade jag inte brytt mig så värst. Hon behövde nog bara en kram. Men när jag går med en liten flicka och den här tjejen har riktat in sig på henne känns det liksom lite...obekvämt.
Jag hälsade tillbaka, log på ett sätt som jag tror uppfattades trevligt och mumlade till flickan jag gick med att vi var tvugna att skynda oss till leksaksaffären för en belöning...Och varför i hela friden gjorde jag så då? Jävla skitjag som tror att alla är farliga. Men det är nått med barn. Att man liksom vill skydda dom från allt och alla. Som farbröderna i mataffären som ska pilla på dom. Säkert gubbsjuka.
Kanske borde jag göra ett stop själv på plan 4 när jag ändå är där? :O
Men jag kan liksom känna att det blev lite fel när de gjorde placeringarna av de olika avdelningarna på DS. Kanske borde man inte blanda barn och "psyksikt sjuka"? Egentligen ska man ju kunna det men ändå...barn kan väl få vara barn?
Jag är ju en sån där som envisas med att göra allt i sista minuten. Vissa kallar det dålig planering, det gör INTE jag. Jag kallar det för att vara effektiv. Varför göra någonting nu när du kan göra det om 3 dagar med samma resultat? Att arbeta under press är den bästa drivkraften...då måste du ju liksom se till att bli klar. Om man börjar 3 dagar tidigare så tar ju arbetet bara lägre tid då man drar ut på det. Tänk typ hemtenta. Om jag börjar idag och den ska vara inne om en vecka...ja, då kommer jag ju sitta hela veckan med den. Om jag istället börjar med den om 4 dagar (och har tre dagar på mig) ja, då kommer jag att arbeta med den effektivt i tre dagar istället. Alltså SPARAR jag tid på att inte börja i förtid. Hur smart som helst ju! XD
Och appropå sista minuten ska jag faktiskt resa också. Men det är ju inget kul att vare sig skriva eller läsa om...
Titta på tv en hel dag. Lyssna på okristligt hög musik. Gå runt i pyjamas. Sitta ostört framför datorn. Äta vad man vill när man vill. Sträcka ut sig i soffan. Ligga i sängen fram till två och bara filosofera. Att få sova tills man vaknar (jaja, det gör man alltid men att inte bli väckt då...)
Har ni sett fråga Olle domkumentären? Den som gick på tv igår...
Handlade om sugarbabes och swingers. Sugarbabsen är väl egentligen typ eskortflickor. De blir försörjda av män och erbjuder deras sällskap i utbyte. Sen förekommer det säkert mer än sällskap. Jaja, det var väl inget nytt. Om alla är med på det ser jag väl egentligen inget fel i det. Alla gör som dom vill. Jag dömmer ingen.
Sen handlade det om swingers. Betydligt mer intressant. De var på nån jättepåkostad båttur. Fantastisk mat, goda drinkar, lekrum mm ingick. Alla var lättklädda och förväntningarna höga. Alla hade liksom sex med alla. Typ en enda stor orgie. På alla platser tänkbara. Och det var helt ok att de filmades...Jag kan inte riktigt förstå det om jag ska vara ärlig. Jag tänker lite att de kanske inte är så nöjda med det de har...en äldre man...han tyckte att han skulle få ha massor av sex med olika personer och om han inte fick det så skulle han iaf ha det med sin fru som han då poängterade var den snyggaste på hela båten. Jaha, ja, men vad gör du där då? Om de tycker att det är kul...varsågoda...men jag förstår det inte. Alltså, verkligen inte.
Funderade lite på det där med att gå ut och dansa. Varför gör man det? Kan man inte lika gärna typ dansa till hög musik i vardagsrummet? Egentligen?
Jag gillar att dansa och jag gillar att gå på disco. Men varför? Jag ogillar det här med att folk raggar på allt och alla. Jag blir sjukt störd på grabbarna som dansar upp mot en bakifrån och tror att man gillart. Jag gillar det inte. Vad fan...gå och ha stånd mot en vägg eller nått istället. Var på ett ställe igår där jag slapp det där. Det var liksom inte riktigt den typen av publik. (skitskönt!) Men alla höll inte med. Vissa tyckte att någonting saknades...att det var det man ville ha. Grabbarna som raggar alltså...
Köttmarknad. Det är ju vad det är. För alla de som är singlar är det ju som ett jäkla buffébord av flickor/pojkar som är redo att svepas med. Eller? Har jag fel? Är krogen den rätta platsen för att träffa någon? Och hur hållbart kan det bli tro? Eller handlar det om att ha sällskap för natten? Man brukar ju säga att krogen inte är den rätta platsen för att träffa någon...givetvis finns det undantag. Det gör det alltid. Men generellt sett alltså...
Fast jag tänker ju såhär också...att tjejer inte riktigt fungerar som killar. Killar är mer...på. De är alltid skjutklara och redo liksom. Tjejerna är ju oftast inte det på samma sätt i den åldern. Vems behov är det man tillfredsställer? Vilka behov är det man tillfredsställer? Hmm...klurar vidare på den...
Tack bästa Nathalie för en sovplats. För utlånande av pjamasbyxor, täcke och kudde. Fast kudden använde jag inte...men den är säkert skönt. Tror jag. Den verkade...fluffig. Och jag höll på att glömma tandborsten ju. Tack för tandborsten. Den var gul, så du vet.
Jag sov inte hemma i natt. Skitskönt. Eller både och förresten...men mest skönt faktiskt. När man får barn glömmer man lätt sig själv. Det håller jag på att ändra. Varför i hela fridens namn ska man glömma sig själv? Nu ska jag återta mig...? Ehh...hur lät det där egentligen? Kan man ens säga så...hmm...
Jag var i alla fall ute och dansade igår. Sen sov jag hos någon. Sjukt skönt att få sova ut (inte för att jag sov ut men taken var god). Knasigt det där med att sova hos människor för första gången...eller som man inte känner riktigt bra. Lakanen luktar annorlunda, kudden känns annorlunda, täcket fluffar på ett annat sätt och man har liksom ingen koll på sig själv. Jag har ju som bekant en tendens att prata i sömnen...alla möjliga grodor hade kunnat hoppa ur min mun...haha, nej då. Det hade ju framförallt varit kul...eller inte kul menar jag ju :O Fast mitt eventuella prat var ingenting i jämförelse mot snarkningarna jag fick utstå!
Men ändå...lite konstigt det där. Med att sova borta. Det är ju inte hemma liksom. Det är borta.
Jag är sämst på att blogga på helgen. För på helgen ska man hinna med allt det där som man inte hann i veckan. (vilket betyder att bloggen inte direkt ligger på prioriteringslistan) Dessutom är det ju som bekant påsk, då har man ännu mer att göra. Påskägg ska delas ut, man ska äta mat med nära och kära, man ska påskpynta för att ta ner det några dagar senare och man ska...ska...ska...ska...
Kryper ner i soffan en stund och skiter i alla måsten. Jag kan göra allt det där som måste göras en annan dag istället.
Tänk om man kunde sätta lösenord på vissa inlägg. Vad praktiskt det skulle vara. Kan man ju skriva av sig utan att alla får veta vad man känner just då. Himlans fyndigt. Vem ordnar den funktionen?
Jag avskyr när någonting man längtat efter och planerat bara blir en geggig soppa. När planerna grusas och det bara blir pannkaka av alltihop. Big tummen ner på den.
Nu är jag där igen. Vi ska ha gäster och jag far runt som en tok och dammtorkar alla hörn. Inte ett dammkorn får det finnas. Sängarna ska vara bäddade, golven skurade, handfatet avtorkat, bordet fint dukat, gardinerna oskrynkliga, kuddarna puffade. Jävla skit. Att man liksom inte kan släppa taget lite och bara vara...
Varför denna hysteri? Hemmet ska vara perfekt. Maten ska vara perfekt. Drycken ska passa bra ihop med maten. Barnen ska vara välklädda.
Hur konstigt är det inte? Om man skiter i allt detta och gästerna inte gillar det...ja, då var det väl inga bra gäster kanske? De är väl ända här för sällskapet...eller?
Vissa hävdar att man inte ska ge barn komplimanger för deras utseende. De anser att man då skolar in barnen, främst flickor, i att utseendet är viktigt och att man liksom poängterar att det är bra att vara söt.
Jag tillhör inte den kategorin. Jag håller med till viss del, samtidigt anser jag att man måste ge komplimanger både för det inre och det yttre. Jag tror faktiskt inte att man blir en ytlig idiot för att någon sa "vad söt du är idag". På riktigt tror jag inte det.
Hur kan det vara fel att ge barn en komplimang för deras yttre? Och vad händer om man inte uppmärksammar deras yttre? Vi lever i en ytlig värld. Punkt. Så är det, gilla läget. Om man aldrig skulle säga någonting positivt om ett barns yttre, vad kommer de att tro när de är 14 och inser att utsidan faktiskt spelar roll? Och vad händer då deras kamraters föräldrar påpekar att deras barn är fina...tänk typ att barnen är på väg till ett kalas/fest och mamman till ett banr säger "vad fin du är" och att detta sker några gånger...om jag vore barn skulle jag faktiskt undra varför aldrig min mamma/pappa sa att jag var söt.
Jag vill gärna vara söt. Men det betyder inte att jag anser att min utsida är viktigare än min insida. Jag anser att insidan är fan så mycket viktigtare...
Så himla sjukt. Efter gårdagens horribla upplevelser däckade jag i soffan vid typ 21. Vaknade av att någon petade på mig. Svarade med att prata om chokladkakan jag tänkte baka till påsk, somnade om, vaknade och pratade om en person jag tycker om, somnade om och fortsatte sedan diskutera svårighterna med att hitta ett bra recept på chokladkaka. Alltså, shit, jag måste verkligen börja sova med munkavel. Typ. Det här känns inte bra.
Tänk om jag en dag säger nått helt tokigt. Ajajaj...inte bra, inte bra...
Var precis ute en sväng och förundras över det manliga släktet. Eller en del av det i alla fall.
Här kommer jag gåendes, ensam tjej. Och där står det två stora muskliga tatuerade snubbar. Gör ett snabbt överslag i huvudet om jag ska gå över vägen nu eller sen. Går jag över nu visar det ju på att jag är rädd. Men om jag går kvar på samma gångväg kan det uppfattas som provocerande eller utmanande.
Jag väljer att inte vika av. Vad fan kan hända liksom? När jag precis gått förbi snubbarna börjar det låta lite som om jag hade brunstiga rådjur bakom mig. Det brölar liksom. Och sen det klassiska "hej, du, tjejen...kom hit ett slag" Eh, eller inte? Vad tror killarna att de vinner på detta? Är det någon tjej tro som liksom stannar upp och bara "jamen visst, jag kommer..." Skulle inte tro det va. Jävla bimbo i så fall.
Men kom igen. Va. Lever vi på stenåldern eller? Och sen tänkte jag på en till sak. Reflekterar inte dessa grabbar över att man faktiskt kan bli skrämd som tjej? Att de liksom framstår lite hotfulla...? Eller? Nej? Hjärncellerna räcker inte till det kanske? Eller?
Är påsken en stressig högtid? Typ som jul? Hur många är det som firar påsk. På riktigt. Ordentligt liksom?
Knasigt är det egentligen. Att man ska träffas och ha trevlig för att det förväntas att man ska det. Kan man inte träffas annars och ha det trevligt liksom? Varför ska man anstränga sig lite extra just vid högtider? Kan man inte alltid försöka anstränga sig? Jag tycker att vi har på tok för lite trevligt i vardagen. Punkt.
Hejsvejs så var det middagar inbokat både till höger och vänster. Trevligt javisst men åhh...det är ju lite anstängande också. (Förlåt, ta inte illa upp!) Men det är det...det vet vi alla. Ni också.
Jävla läkare. Har varit så många gånger hos läkaren nu så jag bad om klippkort idag. På riktigt, jag gjorde faktiskt det. Skitkul. 350 kronor senare kan han konstatera att "nej, det är ingen fara". Jaha, tack då.
Jag blir så sjukt ynklig. Typ minst i världen. Det är mest synd om mig. Fattar inte riktigt vad som händer med mig. Var på väg och börja grina på bussen hem. Och sen funderade jag över hur det skulle ha sett ut. En gråtande flicka mitt i rusningstrafik. Efter att jag reflekterat över vad jag skulle ha tänkt så bet jag mig i läppen och försökte hålla igen.
Dagen som började så bra slutade med skit. Fy för sånna dagar!
Jag har lite sviktande motivation. Men nu jävlar! Jag ska packa väskan och bara åka. Min hjärna som för tillfället är ur funktion borde inte hinna registrera vart jag är på väg innan det är för sent.
Nu jävlar. Gymmet here I come!
( Har f.ö blivit mutad med en öl på lördag om jag kommer iväg...så illa är det.)
Satt brevid en farbror idag på vägen hem. En äldre farbror aka. gubbe. Han var liksom lite underlig. Han satt precis brevid mig men envisades ändå med att vända sig om 45 grader för att titta på mig. Han var liksom lite för mycket "in my face" så att säga...
Sen gör han DET. Han petar sig i näsan. Jaja, inte så farligt tänker ni, men nej. Inte så, utan han gräver i näsan. Ordentligt. Djupt. Hela fingret förvann in...nästan. Sjukt äckligt. Vad i hela fridens namn tänkte han på??? Ville han väcka hjärnan eller (nej, inget jag kommer föröka mig på för att få igång min.)
Övervägde att byta plats. Men varför gör man så? Är han så obrydd? Sen tänkte jag på det här med gamla människor och deras tokerier. Det är ju ganska många som håller på med knasiga skaer offentligt. Äckliga saker. Andra saker med iofs...känner man att man liksom kan mer och vet mer än alla andra så man skiter i vad andra tycker? Eller? Varför?
Är det svåraste som finns. Ibland säger man en sak och så uppfattas det helt annorlunda. Ibland låter saker elakt fast det inte alls var menat så. Ibland låter det bara...konstigt?
Att det ska vara så jävla svårt att prata! Konstigt egentligen...vad är det som hindrar oss, begränsar oss? Det är bara ord. Bara ord. Är det bara ord?
Ibland går det bara inte. Man liksom vimsar runt och tappar bort saker. Man kommer inte ihåg ens hälften av det man skulle komma ihåg. Man går som runt i en konstant dimma och hittar inte vägen ut. Allt är bara suddigt...och dimmigt...och liksom lite luddigt.
Så är det för mig nu. Jag tror att min hjärna är ur funktion. Skitläskigt är det. Jag kan fundera över någonting och sen inte komma ihåg vad det var typ 2 minuter senare. Som en jävla guldfisk. Alltså, på riktigt!
Hejsan alzheimers, välkommen in i mitt liv.
Som en konstant dålig fylla när det mesta bara är svart. Ni har garanterat varit med om det. Jag råkar veta att jag inte är den enda som supit bort mig själv. Men helt tokigt. Gnällde igår över att min hjärna inte var påslagen. Reaktionerna jag fick var "vänta, jag ska leta efter knappen...*letar* nehe...du hade ingen" och "är den någonsin det". Tur att jag har så snälla, omtänksamma, gulliga, fantastiska och trevliga klasskamrater XD
Men ja...jag får väl hoppas att den hittar hem snart. Min hjärna alltså. Jag har kommit på att det kan ju faktiskt vara så att min kropp stöter ifrån sig hjärnan. Googlade på det. Hittade inget men i ärlighetens namn...den är ju så ful så jag kanske klarar mig ändå? Eller vad tror ni?
(Jag veeet, sjukt tantigt men alltså...de har rätt intressanta diskussioner, dokumentärer och är faktiskt rätt bra på musik. De lyckas liksom spela alla nya heta låtar liiite tidigare än alla andra. Så det så...)
Det pratades om det här med att ha det skönt men att samtidigt känna smärta. En sak var att klia sönder myggbett. För i ärlighetens namn, vem lyckas låta bli att klia? Det är ju sådär galet, galet skönt. Men sen...när det är sönderkliat...då är det inte så skönt. Och det vet man ju om. Innan man kliar vet man att man förmodligen kommer att klia sönder det. Och man vet att det kommer göra ont efteråt. Typ "vafan gjorde jag sådär för?"
Jag kliar alltid sönder mina myggbett. Kan liksom inte låta bli. Det sitter ju där för att bli kliat på, varför skulle vi annars ha det liksom? Gud lär ju inte ha skapat klimedel i myggans snabel för att vi INTE ska klia utan snarare för att vi SKA klia. Det tror jag i alla fall.
Hade en föreläsning idag. Eller har snarare men som ni kanske förstår var jag tvungen att gå. Märkliga, märkliga kvinna...
Hon ska föreläsa om medborgarskap, flyktingar, visum, pass, lagar och regler men...hon pratar om att Stockholmare uttalar Delsbo fel. Att Italienare inte borde få resa till Sverige. Hon ifrågasätter varför någon någonsin skulle vilja resa till Schweiz. Hon antydde att sigenare är pack som inte borde få resa alls. Att tullen avgör om du ska få passera genom att lyssna på uttal...ja, the story goes on...
Sen säger hon att hon har fördomar. Fördomar mot allt som inte är Sverige. Jaha, okej, tack. Det hade jag inte märkt. Men det här med fördomar...säger ni för övrigt fördomar eller förutfattade meningar? Vad är skillnaden? En fördom förknippas ju ofta med att det är någonting negativt. Är det alltid det då? Och hur okej är det att ha fördommar? Eller förutfattade meningar?
Jag har fördomar....och förutfattade meningar. Massor. Men de vill jag gärna behålla för mig själv. Lite inte okej är det ju...
Jo, jag är övertygad, nått är det. Jag har senaste halvtimmen hört ett dunkande. Lite dovt sådär...dunsar liksom.
Jag tror hon syselsätter sig med detta...
Om hon nu inte hoppar hopprep, vad GÖR hon? Det dunkar o dunsar. Det är föga troligt att hon syselsätter sig åt sexigare aktiviteter så det är bara att stryka.
Och sen kom jag på en sak, en sjukt bra sak!! Mitt gymkort, det ligger mest och skräpar nu ju. Skitdåligt, jag vet. Men om jag också kanske skulle ta och köpa mig ett hopprep? Då skulle jag ju hoppa hemma, bli smal och snygg (alla vet att smal=snygg eller hur?!) och då skulle jag kunna låtsas att det var gymmet som hjälpt mig med det. Då gör det liksom ingenting att jag inte går till gymmet, jag uppnår ju samma effekt ändå...och vaddå? Typ 30 kronor till kan jag ju lägga ut.
För en gångs skull gör nog grannen någonting vettigt. Tack granne!
I morgon blir sista gången jag sätter min fot på min skola. Jag har beslutat att vända håll, testa någonting nytt, välja rätt.
Trivs och så men...jag vet inte, nått stämmer inte. Min magkänsla säger att jag inte hittat hem. Avslutade en kurs i fredags, den sista för mig. Ska bara lämna in hemtentan så jag grejja ett betyg i den sen no more.
Börjar med att gå tillbaka och jobba med det jag gjorde tidigare. Dekoratör...sen får vi se. Trivs galet bra med det men utvecklingsmöjligheterna är ju begränsade så jag söker vidare...
Men konstigt ändå. Känns liksom lite...konstigt. Ja, snopet liksom. Men nu är det officiellt i alla fall. Någon annan får leka moder Teresa och rädda världen.
Hur länge är det okej att vela med vad man vill i livet? När kommer man liksom på vad man vill göra? Och hur många gånger kan man ändra sig innan det är för sent?
Skippar aprilskämten i år. Insåg just att det är 1a april idag och jag har inte hunnit tänka ut nått kul. Ett annat år...
Bästa skämtet drog jag för min mamma. Svårslaget, absolut svårslaget.
Jag hade varit inne i stan och festat kvällen innan och sovit över hon en kompis. Ringde upp och vår konversation gick någonting i stil med:
Jag- Hej, duuu, jag måste berätta en sak och du får lova att inte bli arg.... Mamma- Njaa...det beror på.... Jag- Nej, det här är så jobbigt så du måste lova.... Mamma- Jaja, okej, jag lovar.... Jag- Jo, det är såhär...*suckar*...jag och XX var ju ute och festade igår och jag blev liksom lite full...och nu...ja, alltså...jag ligger på Maria ungdom och de vill att du kommer och hämtar mig. Jag får inte åka härifrån annars. De behöver din underskrift... Mamma-...*tystnad* Jag- Hallå...?
Sen kommer jag inte ihåg så mycket mer...började efter ett tag garva och hon tyckte inte alls att det var kul och förstod inte alls varför jag skrattade åt detta. Någon gång efter det lyckades jag kvida fram "april, april din dumma sill jag kan lura dig vart jag vill" i mitt fanatiska fnittrande över att jag lyckades lura henne. Efter ett tag kunde även hon skratta åt det.
Får försöka klura ut nått hemskt. Typ att jag brutit benet. Eller kanske att jag är gravid. Eller...förslag?
Varför har vissa det mycker svårare än andra? Varför råkar vissa ut för mer skit än andra? Varför måste vissa kämpa så mycker mer? Varför glider vissa bara igenom livet som på ett bananskal?
Skitkonstigt. Här sitter jag och tycker att jag haft det kämpigt liksom. Och sen ser vi bilder på barn i Afrika som inte har mat för dagen. Eller de som växer upp med föräldrar som antastar eller slår sina barn. Fatta vad hemskt. Att bli slagen, att aldrig veta när mamma/pappa kommer att slå. Den du älskar mest. Eller att bli sexuellt utnyttjad. Att vara rädd för att någon ska krypa ner i sängen på natten. Blir på riktigt illamående. Vem står på barnens sida? Vem hjälper alla barn som ligger sömnlösa på natten? Vems famn kan de krypa upp i för skydd och tröstan?
Jag har kämpat. Mitt liv har inte alltid varit en dans på rosor. Sist var det cancer. Brydde mig inte så mycket egentligen. Stängde väl av kanske. Men någonstans i slutet slog det mig. Att det faktiskt är farligt. Att man kan...dö. Tror andra runtom mig var mer oroliga och ledsna än vad jag var. Det var liksom bara ytterligare en sak att bocka av. Är ju ändå frisk nu. Eller frisk blir man aldrig. Men jag lever och jag är inte sjuk.
Men för att komma till punkt. Eller nått. Vad är det mot ett barn som far illa? Vad är det mot en befolkning som inte kan ge sina barn mat för dagen? Vad är det mot tortyr?
Vad är livet? Vad är det som räknas? Vad är viktigt? Och vad fan håller vi på med egentligen?
När en kille bjuder ut en tjej på middag. Vad är syftet? Vad är meningen med det liksom? Är det för att lära känna henne eller för att få ligga när kvällen närmar sig sitt slut?
Såg ett humorklipp på Tv och började skratta. Men sen insåg jag också det tragiska...att det förmodligen många gånger är just så.
Klippet gick ut på att en tjej och en kille satt på en restaurang och kollade i menyn. Killen utbrister att det var hutlöst dyrt med en köttbit för typ 350 kronor. Sen säger han "ska vi inte åka hem till mig och få det överstökat på en gång så kan du få 1000 spänn i handen istället". Jag skrattade så jag nästan pinkade ner mig.
Men ändå...är det inte så många gånger dårå? Att man går ut och äter, drinkar lite och sen går hem...tillsammans? Det har liksom blivit standard. Norm. Sen finns det givetvis de tillfällen när repertoaren tar en annan form. Knaske om man är lite mer seriös...eller...eller...ja...
Min frizon. Mina tankar. Mina åsikter. Min blogg. Mina ord. Skriver om allt och inget, på mitt sätt. Ett ton sarkasm, och kanske lite humor - det gör livet lite härligare.
