En Annan Dag

 

Bästa mamma fyller år och ska bjuda på middag. När man ska till henne vet man att man aldrig blir besviken på maten som serveras. Och nu är det ju dessutom en födelsedag som skall firas. Massa, fantastisk, utsökt mat...Mmm...matorgasmerna kommer avlösa varandra. Trevlig kväll? Ja! 

 

 

 

Varför är vi så rädda för att dö? Alla kommer vi liksom vandra den vägen vare sig vi vill eller inte. Faktiskt är det så. Vi kommer inte undan. Hur gärna vi än vill. Så varför känna oro? 

 

Jag tänker (japp, det händer) att vi inte kommer att ligga och ruttna i en grav någonstans. Måste tro att det händer någonting mer. Inte för att jag är rädd, men för att det känns trist att det tar slut där...

 

 

 

 

 

Det finns dom som stiger upp tidigt, är produktiva under dagen och sen går och lägger sig i rimlig tid. Jag tillhör inte dom. Jag är ett sant nattdjur. Jag har kämpat mot klockan hela mitt liv men lika bra att inse att det faktiskt är skillnad på människor. 

 

När nomala ligger och sover halv tolv på natten får jag världens flow och börjar storstäda. Ja, ni läste rätt. Har vikt typ två kartonger tvätt som inte blivit vikta under dagen. Har diskat och rensat blommor samt arrangerat om i bokhyllorna. Har massor av saker jag vill göra nu. Jesus, vart kom energin ifrån? Jag har varit som en död zombie hela dagen och så nu...nu när det är alldeles tyst bortsett från min musik, när alla sover, när det är kolsvart ute och alla lampor runtomkring är släckta då...då vaknar jag. 

 

God morgon världen!

 

 

 

Ungefär så ja. Att man är så jävla feg och inte kan bara vända ryggen till. Att man liksom på nått sjukt sätt försöker anstränga sig ändå. Usch, är det inte hemskt? Varför vara snäll mot dom som väljer att pissa på dig liksom? Har en hel del såna människor i mitt liv. Som verkligen inte tillför någonting. Alls. Mest bara bekymmer och irritation. Varför bemöda sig med att fortsätta vara trevlig och liksom anstränga sig? Okej, nej, nu ljög jag...jag anstränger mig inte. Men jag är trevlig. Det är jag alltid. Skjut mig i benet och jag kommer troligen tacka för påhälsningen...typ. 

 

 

 

 

För alla er hamburgeälskare där ute. Flytta till USA vetja, där kan ni nämligen ha purfärska (?) hamburgare hemma att smaska på när ni känner att behovet faller på. 

 

Jag är inte den som alltid tackar nej till en nygjord men detta är fan vidrigt! Jag undrar om det ens är kött i den där saken som ska likna en hamburgare. Vad tror ni? Är det kött i eller? Och osten då...kolla osten! Och det där gröna...är det gurkan det eller? Nä, vider är vad det är. Ingen vettig människa kan väl stoppa detta i munnen. Å andra sidan har rätt många haft rätt äckliga saker i sina munnar men ändå. Detta är bara NASTY!

 

 

 

 

Fy fan vilka jävla nätter jag har. Drömmer mardröm efter mardröm. Dom avlöser varandra. Vaknar svettig, stirrig, arg och ofta ganska ledsen. Hmm...Freud, vart är du när jag som bäst behöver dig? 

 

Skitilla är det faktiskt. Sover som en riktig kratta. Vaknar upp, somnar om, drömmer en ny, vaknar upp igen och så håller det på. Vad är det som är fel? Vaknade inatt av att jag låg och halvskrek. Kul, jättekul verkligen. Tur man sover själv...

 

 

 

 

 

 

 

Hm. Inte så sjukt länge sedan jag köpte ny telefon. Men ja...den bråkas med mig. Så jag antar det är dax att köpa sig en ny. Men här kommer nu mitt dilemma. Det är ju inte som att det finns typ tre olika varianter. Vilket jag hade föredragit, hade ju varit lite enklare då. Nejnej, det finns 73 olika varianter, med olika storleksutrymme i olika färger och i både en första, en andra och en tredje upplaga. För att inte glömma bort alla varianter sedan med ett snyggt litet "S" på slutet. Men va? Räcker det inte med en Samsung Galaxy III, måste det komma en Samsung Galaxy IIIS också? Och vad fan är skillnaden då?

 

Åh, pratade lite telefon idag. Den där Samsungen är det "nyaste hetaste" men dra mig baklänges vad ful den är. Nänänä, inte en ful telefon tack. Jag måste ju liksom stå ut med att titta på den. Sen tittade jag på ifånar, men nej, det rekommenderades jag inte eftersom det kommer en ny senare i år och då kommer den gamla "fasas ut". Jaha...sen då. Xperian gillar jag inte så värst. Inte Motorola, dom går fetbort. Sjukt fult namn. Motorola...nä, det ligger inte bra i min mun. 

 

Så...vad finns det då att välja på? Har typ 70 olika varianter kvar. Bara. Och hur vet man vilken man vill ha då? Shit...detta är verkligen dagens problem. 

 

 

 

Skulle slänga lite sopor. Och tycker såklart att jag är duktig då det inte tillhör en favoritsyssla. (Vem gillar det fö?) Och Tralallalaaa...jag slänger lite snyggt upp påsen mot hålet och tänker att jag knappt kommer behöva tryck in den då...då...då...jag straffas för att inte vara duktig och sortera eller skölja ur mina förpackningar. Det kom en skur av gammal sur filmjölk över mig. Japp. Gammal sur filmjölk. Över mig. På skorna, på framsidan av mina byxor och givetvis över hela min hand och arm. 

 

Stod en grupp tanter lite längre bort. Dom blev knäpptysta när det hände. Jaja, var väl trevligt det iofs. Jag hade ju skrattat på mig själv om det hänt någon annan...

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Okej, nu vet jag att jag är bitter. Men hallå...hur mycket ska man dela med sig av egentligen? 

 

Jag tänker såhär va...på facebook tex. Alltså...jag vill inte se din nyfödda bebis. Jag råkar tycka det är ganska så jävla vidrigt. Och hallå rätt in i örat, vem fan uppdaterar sin status med "ligger på BB, värkarna avlöser varandra, snart är han ute!!"? Va, vem skriver så? Men liksom...är ni helpuckade eller? Du är med om världens häftigaste upplevelse som för övrigt typ delar hela dig i två och du gör vad...uppdaterar? Men är du knäpp eller?

 

Och era skitsnuskiga bilder på det ni ska äta till middag. Men fy faaan, lägg ner. Det ser vidirgt ut! För på riktigt, din hemlagade löksoppa är säkert skitgod men sorry att behöva upplysa dig om att det ser ut som spya.

 

Och alla dessa såååååå himla romantiska inlägg om era perfekta partners och allt det underbara de gör för er. Ursäkta mig en minut bara...jag måste kräkas lite i min egen mun.  Jättekul för er om ni verkligen råkar tro att ni är med i en fantastisk Hollywoodfilm, men alltså...vill jag ha någonting cheesy går jag till kylskåpet och plockar fram en ost.

 

 

 

 

Att hålla kvar vid fina sms, spara dom finaste. Ett tecken på att någon brytt sig/bryr sig. Att spara vackra ord. Att kunna gå tillbaka och läsa och minnas. Att känna sig omtyckt. Älskad. Smart. Rolig. En massa, himlans massa känslor kan ett sms få en att känna. Klart man vill spara dom. Ungefär som en känsla på burk. Att några få utvalda ord kan få en att känna massor. Är det inte konstigt egentligen?

 

 

 

 

Eller? Vad är att vara snäll? Eller rolig för den delen. Jag har bloggat om detta tidigare känner jag. Om att vara rolig alltså. Hm...jag kanske ibland kan vara lite rolig. Tror jag. Andra skrattar i alla fall. Vissa kanske av artighet...men nää...jag är nog ganska kul. 

 

Har nog vid några enstaka tillfällen på sista tiden kläckt ur mig både en och annan kommentar som varit lite...elak kanske man kan säga. Fast till mitt försvar så har dessa "mindre snälla" kommentarer liksom skett i mitt eget hem. Bakom stängda dörrar så...no harm done? 

 

Sen såg jag denna och dog lite. ÄR DET SANT? Det kanske faktiskt är så att jag inte alls är rolig. Jag kanske bara är brutalt elak?! Eller så är jag så elak att folk liksom tror att jag skämtar. Ojojoj. Det här kan ju vara riktigt illa... 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Hon (alltså jag) råkade få för sig att ändra lösenord till bloggen en sen natt. Och det var ju en bra tanke, man bör ändra sitt lösen ofta. Men det är inte en bra tanke om man sedan inte kommer ihåg vad man ändrat till. 

 

Skickade två mailförfrågningar till blogg.se men inget svar kom. Satte mig nyss och testade alla lösenord jag någonsin haft och då...då, efter typ 38e försöket lyckades jag. Lite dumt att jag nu inte hinner blogga bara. 

 

Men håll ut. Ikväll är jag er. Har massor att skriva. Tror jag. Lite död blogg på sista tiden. Saknar lite inspiration liksom. Men näää...nu ska jag! 

 

 

 

En vanlig kväll kanske hon målar. Kanske hon har trevligt. Kanske hon gör saker hon tycker om. Med folk hon tycker om. Med fint sällskap. Med bästa sällskapet. 

 

Jag kan inte klaga på mitt liv. Det bloggas sällan. Men det är för att hon har bättre saker för sig. Kanske. Troligtvis.

 

<3 

 

 

 

 

Är väl en himlans bra uppfinning. Men också kanske lite dålig. Typ om man ringer någon som man verkligen behöver få tag på. Man ringer till mobilen- inget svar. Man ringer hem- inget svar. Sen har vi jobbmobil och ett annat gammalt nummer som fungerar, ibland. Testar där också...vad tror ni, svarar personen i fråga? Näädå. 

 

Alltså, det jag försöker komma fram till är nog att man är så van att alltid kunna nå personer så när man inte gör det kan man bli aningens frustrerad kanske. Varför alla dessa olika nummer om man ändå inte får tag på personen? Varför bemöda sig med att ha telefon alls då?

 

Fast det är ju en ganska bra uppfinning också. Man ser vem som ringer. Vid vilken tidpunkt. Röstbrevlåda, telefonsvarare blablabla. 

 

Min syster frågade mig för några dagar sedan hur man stämde möte med folk förr när man inte hade mobil. Jag svarade förståndigt att om man sa att man skulle träffas klockan 11 så träffades man klockan 11. Inga sms eller telefonsamtal som meddelade att man blir en kvart sen. Det var ganska skönt. Man visste liksom att man skulle ses 11. Inga knasigheter. 

 

Var det bättre förr? (för att virra bort mig i mina egna tankar...)

 

 

 

 

 

Är vi ganska dåliga på. Tror jag. Materiella ting tar över mer och mer. Det som syns är det som räknas. Att inte ta hand om de saker man har likaså. Jag vet att jag är dålig på det. Jag låter sakerna vara och underhåller dom inte. Vadå? Det är väl bara att köpa nya sen. Eller? Men det är en hemsk, hemsk egenskap. Varför inte ta hand om det man har istället?

 

 

 

 

Är ibland smärtsam. Tar ibland ont. Ibland svår att se. Ibland någonting man inte vill se. Ibland uppenbar. Ibland dold. 

 

Vad är sanning? Vem äger rätten till den?

 

 

 

Är ett jävla påhitt. Av någon som inte hade mycket att göra. Fan, jag vill kasta alla klockor jag äger. Usch, jag hatar tid. Eller bristen på den snarare. 

 

Så mycket saker att göra. Så mycket saker jag vill göra. Men så lite tid. Så, så lite tid. Mina dagar räcker inte. Timmar räcker inte. Jag vill skrota begreppet tid och bara göra som jag känner. Som jag bestämmer. Som jag vill. När jag vill. Hur jag vill. 

 

Det var allt.

 

 

 

 

Får man när man ska hitta på någonting trevligt och himlen öppnar sig. Inte för solen utan för regnet. Det öste ner. Öste. Där kunde jag gott sitta i t-shirt och hacka tänder. 

 

Aktiviteten avslutades och ersattes med någonting bättre däremot. Regn är inte alltid dåligt med andra ord. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Då förstod hon att världen var ännu mer än vad hon trott. Och det gjorde henne sorgsen att stjärnor fanns men inte gick att nå, hur man än sträckte sig efter dem.

 

 

 

 

Stod vid busshållplatsen idag med flickorna. De busade och hade kul. En äldre kvinna kom och satte sig brevid och började studera oss. Inte helt ovanligt att gamlingar gör sånt. Hon börjar prata med en av tjejorna som artigt svarar på hennes frågor. Sen vill hon springa iväg och titta på "konstverk" jaja, gör det. 

 

Den äldre kvinnan tittar på mig och säger "Vilka otroligt vackra barn du har". Tack säger jag och försöker le lite. Sen fortsätter hon titta på mig och säger "Precis lika vackra som du" Jag tackar även för den komplimangen. Sen säger hon "Grattis!". Ehh...tack? Eller vadå? Jag fyller inte år. 

 

En vinst i genlotteriet säger en vän. Vadå vinst? Hade det varit "ograttis" om jag var ful och fått fula barn eller? Alla är inte snygga. Och även snygga kan få fula barn för den delen. Men visst, jag köper läget. Jag ser bra ut. Mina barn är sngga, om man nu får säga så om barn. Jag gör det nu i alla fall. Dom hade tur. Drog en vinstlott. 

 

Antagligen hade hon inte sagt någonting då. Om barnen varit fula alltså. Men är det inte lite sick att vi gratulerar dom som får snygga barn?

 

 

 

Speciellt när man får två timmars massage barasådär. Eller näää...inte barasådär. Det är för att jag är så himlans fantastisk såklart!

 

 

 

hade jag massa ideer på roliga saker att skriva om. Sen av en händelse var min dator ockuperad hela kvällen av någon annan än mig. Och sen nu...ja, då har jag glömt bort allt det roliga jag skulle skriva om. 

 

Var i stan idag. Trodde det var dåligt väder så jag hade på mig jeans och långärmad ulltröja utan någonting under. Det var inte dåligt väder. Det var skinande sol och typ 30 grader. Fail. 

 

Har nog fått solsting och blivit överhettad för jag vill helst lägga mig i sängen och typ...sova bort resten av dagen. Så trött, så trött. 

 

(skittrist inlägg, jag vet, överseende tack!)

 

 

 

 

Så rätt. På alla sätt! 

 

Alla dessa förbaskade statusuppdaterinar om det "perfekta"livet. Nä, sorry, jag går inte på den. Du kan dricka ditt lyxkaffe (vad är skillnaden på vanligt- kontra lyxkaffe?), du kan få äta din perfekta stek som din perfekte make gjort, du kan ha de mest perfekta barnen, det mest intressanta jobbet du någonsin kunnat drömma om, ditt ultimata drömboende, den bästa och snyggaste (för att inte glömma dyraste) bilen av alla, du kan ha det perfekta livet. I din fantasi. Men tyvärr vet alla att det faktiskt inte fungerar så. Att det inte är så. Verkligheten ser inte ut så. För någon.

 

Och bara för att adda en sista sak. Jag skiter i vilke middag du åt idag. Både bokstavligen och visuellt. Jag äcklas snarare av att se era middagstallrikar på bild. Ni inte proffsfotorafer, alltså blir det inte snygga kort. 

 

Åhh...kräkas lite på FB ibland eller?

 

 

 

Alla har vi en vilja. Ett driv. En önskan. Men när viljan, ens egen vilja, går ut över andra, då bör man kanske stanna upp och tänka lite. Fast vänta...alla har ju inte den förmågan. Att tänka alltså. Men jo, man borde. Borde är ju för övrigt ett skitbra ord! 

 

Men när man inte kan känna in andra. Lyssna på andra utan är så mån om att man ska få sin egen vilja igenom. Då är man inte så rolig. Faktiskt är man inte det. 

 

Tänk på det ni.

 

 

 

 

 

Är ganska skönt. Jag läser iofs inte "lite" utan ganska så "mycket". I perioder i alla fall. När jag har tid. Älskar att försvinna in i boken jag läser. Läsa bort flera timmar och sen återkomma till mitt liv som faktiskt inte är så pjokigt trots allt. 

 

Läser Bitterfittan just nu. Inte världsabästa boken jag läst. Bitvis är den rätt seg. Inte speciellt bra skriven och lite ja...lite så. Bara så. Men bitvis...är den underbar. Rolig. Jag skrattar högt och tycker hon är ljuvlig. Sen blir jag rädd....för oj, det där påminner mig om någon. Någon jag känner. Mig själv. Hon påminner om mig. Shit, har jag blivit en bitterfitta? Okej...det blir till att ringa farbror doktorn i morgon. 

 

-Har jag kommit till doktor Edström?

-Ja, det är jag. Vad kan jag hjälpa dig med?

-Jo, du förstår, jag behöver medicin

-Jaså? Vad är du för sjuk?

-Jag är en bitterfitta. Du måste hjälpa mig!

 

Undrar vilken medicin jag får utskriven?

 

 

 

 

 

 

 

 

Sitter framför datorn. Bakom mig kommer det en liten tjej och börjar sätta på mig ett hårband. Jaja, tycker jag, det kan hon väl få. Det är det där jättebarnsliga med blommor på. Hon kämpar med hårbandet och det går väl sådär. Det rasar ner över ögonen på mig och jag ser då att...nej, det är inget hårband. Det är ett par ytters minimala superduperfula-tantporriga ANVÄNDA trosor. Trevligt. Tack.

 

 

 

(Är knappast den person som tagit sig in på mitt bloggkonto och läst min privata blogg. Må du ruttna i helvetet! Må du dö en långsam smärtfylld död, må alla världens olyckor drabba dig. Otur för dig blir det inget mer läsa, den är borttagen. Och lösenordet ändrat. Go fuck yourself. På riktigt.

 

Det var allt.) 

 

Kan vara svårt. Det kan vara förfärligt. Det kan vara underbart. Det kan vara oroligt. Det kan vara otroligt. Det kan vara fundersamt. Det kan vara nervkittlande. Det kan vara fantastiskt. Det kan vara smärtsamt. Det kan vara himlastormande. Det kan vara seriöst. Det kan vara oseriöst. Det kan vara det värsta du varit med om. Det kan vara det bästa du varit med om och det kan vara svårt att tro på...

 

 

 

 

 

Det man gör på fyllan, räknas det? 

 

Alla har väl hört "Jag va full, det var inte min mening". Jaha, men vadå? Var det en alien som tog över din kropp och fick dig att göra nått du inte ville eller? Fyllan är inte en okej ursäkt. Aldrig. Någonsin. 

 

Kan man få i kassan i matbutiken. Var med mamma och syster och handlade. In kommer en kille som inte viker med blicken en enda gång. Han går sen fram till killen som satt i "min" kassa, han blinkar till honom och de utbyter några nickar...

 

Jag blir lika generad varje gång och försöker att absolut inte titta åt deras håll. Syster tittar på mig och undrar vad som är så roligt. Svarar inte. Sen på väg ut säger hon att hon vet vad jag flinade åt. Ja, men hallå...är det konstigt eller? 

 

Alltså, hur tänkte han då liksom? Att jag skulle kasta mig runt hans hals och be honom visa mig lagret eller? Snaaaark på killar ibland. 

 

Är. Lycklig. 

 

Bredband installerat. Vilket också betyder att bloggen återuppstår. Åhhh...vad jag har saknat dig. Nej, inte du...bloggen alltså. Min trogne kamrat som alltid ställer upp och lyssnar till mitt gnäll.