Nu har det hänt, det som inte får hända. Jag vaknade och hörde att det var ett himlans liv i vardagsrummet. Tittade över min axel och insåg att min man också låg kvar i sängen. Jag gick upp...
Synen som möter mig var hemsk. Jag såg saxar...min mage vände sig instinktivt ut-och-in. Paniken spred sig och jag blev som förstelnad. Jag blickade vidare...
Jag såg sen en massa, massa hår. Typ överallt! Mina flickor hade klippt håret på varandra. Jag ville inte riktigt titta på någon av dem då jag var rädd för vad jag skulle få se. Men jaja, titta måste man ju. Tyvärr. Min ena tös har vanligtvis långa långa korkskruvar. Dessa var nu borta. Helt borta. Hon hade klippt av allt. Varenda lock. Bortblåst. Kaput. Nada. Zippo. Gone. Auf wiedersehn fina hår. Ses igen om 10 år eller så.
Jag grät en skvätt, det måste jag erkänna. Hur löjligt som helst men helt sant. Sen blev jag arg...och mitt i allt det arga började jag skratta. Då var jag tvungen att gå ut ur rummet. Känslorna bara haglade...eller snurrade?
Kul, verkligen jättekul. Bra start på helgen. Verkligen.
Jag har inte haft tråkigt idag, tidigare idag. Utan nu. Mer typ just precis nu. Jag har ätit massa godis så magen är sprängfull. Pojken...eller mannen kanske man säger, sover. Barnen sover. Inget bra på tv. För trött för att orka kolla på en film. Inget kul att se på nätet. Inga sidor att besöka. Snark. Överväger seriöst att testa detta. På riktigt alltså. Är rädd bara för att Polisen knackar på inom 30 minuter. Är det möjligt? Kan de spåra sms på det sättet? Och om du fick ett, skulle du polisanmäla?
Nu jäklar. Tredje gången gillt? Jag har alltså hittills i mitt "jag-njuter-av-allt-jag-känner-för-liv" köpt två gymkort.
(Helt i onödan vill jag ju tillägga.)
Min man påstod att han kunde räkna de tillfällen jag faktiskt använt det sista kortet på sina tio fingrar. Givetvis var jag tvungen att neka till detta påstående. Han hade absolut fel. Jag fick nämligen ett stämpelkort när jag började. Efter tio stämplar fick man en gratis reklam-väska. Denna har jag i min ägo. Tyvärr har jag inte hunnit använda den...
Men nu. Nu ska det bli av. Jag ska bli sådär hurtig. Jag ska träna MINST två gånger i veckan. Till sommaren ska jag vara snygg. Eller vänta...det är jag ju redan. Äsch, vad fan. Jag ska vara smal! Japp...börjar i morgon, idag har jag ätit på tok för mycket onyttigt. Men hallå...det är ju fredag! Det är ju inte som att man kan banta på en fredag heller...eller lördag för den delen. Men sen...resten av dagarna...då jäklar!
Jag har nu hittat en till pryl som är fullständigt onödig. Eleeer? Vad är funktionen egentligen? Och hur jäkla bekvämt är det? Alltså...som jag förstår (är oftast ganska klok) så gör den rutor i fettet. Det blir alltså inga muskler utan snarare ränder. Meh...det är ju fusk! Fast å andra sidan...?
Sitter och surfar runt lite på nätet. Blir liksom lite chockad över människan. På ett dåligt sätt. Nån tjej som är med i Big Brother blir fullständigt nermojjad av allt hat. Folk skjuter varandra på gator i Malmö. Det pågår krig runtom i världen. Man kritiserar mannen som vägra betala 10-tals tusen till sin fru i underhåll. Man kritiserar kändisars nya klädstilar. Man äcklas av tjocka och feta människor och menar att de borde banta....Alltså, HALLÅ!?!
På riktigt nu alltså, vad är det för JÄVLA FEL på er???
Jag fattar inte vad problemet är. Kan ni inte bara sluta skjuta och kritisera varandra. Om ni ska kritisera någon, plocka fram en spegel för fan! Och vem i hela friden tror ni att ni är som har rätten att ta någon annans liv??
DET ÄR SÅ JÄVLA SJUKT!
Blir på allvar helt galet upprörd. Hur kan det bli såhär? Jag finner liksom ingen ursäkt eller förklaring till hur det kan bli på detta vis.
Tänkvärt. Inte som att tänka på barnen i Afrika, för det är någonting helt annat. Men tänkvärt på sitt sätt. Vad är det vi prioriterar i livet? Vad är viktigt?
Ibland, väldigt sällan, har jag dålig humor. Mest på kvällen. Du vet, när man är sådär galet övertrött och typ skrattar åt allt. Men ibland, inte så ofta, men ibland så blir det så på dagen också.
Såg en gammal löpsedel från Aftonbladet. Har hört talas om den men inte sett den. Alltså...jag saknar ord liksom. *poff* sa det i mitt huvud när jag såg den.
Idag ska vi äta semlor och bli feta. Fettisdagen. Säger väl allt? Sen i morgon kan vi åter läsa i tidningarna om hur man blir smal på 15 minuters träning om dagen. Hur man på bästa sätt förbränner semlan vi så glatt stoppade i oss...
Här säger samhället åt oss att frossa i semlor...och vi lyder. Och sen i morgon...ja, då går vi tillbaka till att gnälla över att det börjar nalkas bikinidax. För det här är ju dagen som går i frosseriets tecken, den räknas liksom inte, eftersom det är ok idag, just idag är det ok. Det står ju till och med i almenackan ju! Såklart det är ok då.
1+1 blir (oftast) två. Äter du tjockismat kommer du inte gå ner i vikt...så om du nu äter den där förbaskade semlan, gnäll för fasiken inte i morgon över att du är tjock!
Yes, så var vardagen tillbaka. Känns lite som att få en örfil efter att ha varit ledig från livet under helgen.
Nu är det åter till stressade frukostar, panik-små-jogg till tåget för att hinna i tid, stress hem, sitta med pennor under ögonlocken för att inte somna på soffan innan middagen, små-ångest över att inte kunna laga mat när det nalkas middag, oro över att somna sittandes när jag läser godnattsaga, svordommar när jag inser att jag har skolarbete att göra istället för att titta på vadsomhelst på tv, och orken att sedan lägga sig när man egentligen vill (borde?) kladda med brun-utan-sol, måla naglarna (vilket jag fö MÅSTE göra) lägga över lite ny musik på mp3'n, förbereda morgondagens outfit...
Åh, mitt en-gång-för-länge-sedan fantastiska vardag har bytts ut mot...någonting annat. Har hört talas om att det kallas för att vara vuxen. Typiskt att vuxna ska vara så himlans tråkiga bara. En massa måsten och "to do's".
Varför tvätta liksom? Varför betala räkningar? Varför komma i tid? Varför äta? Lev lite på den vilda sidan. Strunta i allt det där och se vad som händer vettja. Fast...ehh...vänta lite nu. Hur blir det då? Då blir man ju en mager hemlös en som luktar jävligt illa och som aldrig kommer få ett jobb. Nej, jag återgår nog snällt till att betala mina räkningar, tvätta, laga mat (även om den både smakar och ser ut som bajs) och kommer i tid så framtida arbetsgivare är beredda att ge mig en chans. Åhhh.....
Vad har färg för betydelse? Stor betydelse tycker många. Men hur kommer det egentligen sig att vi har på oss kläder med en viss färg beroende på humör vi är på? Typ...är det soligt ute och vi känner oss lite spralliga sätter vi på oss gult. Är vi lite nere eller gillar rock eller vill smälta in väljer vi svart. Vill vi känna oss jordnära, liksom stabila väljer vi en dov grön färg. Lite glättiga och flickiga sätter vi på oss rosa och om vi är lite förföriskt kvinnliga väljer vi rött.
Men hur sjukt är inte det egentligen?
Jag faller absolut in under den kategorin att jag har färger efter humör. Jag är en sån som man absolut kan tolka efter kläderna för dagen. Känner jag mig fet har jag någonting oversize. Känner jag mig snygg någonting mer kroppsnära. Avslappnad en hoodie...även när jag känner mig hängig eller nere väljer jag en hoodie. Är jag sådär sprudlande glad har jag ofta på mig gult...fast mest på sommaren iofs. Känner jag mig gullig har jag rosa. Fast jag måste ju faktiskt erkänna att jag är löjligt förtjust i rosa. Min favoritfärg all times. Lite löjligt i min ålder tycker vissa. Och att matcha mitt blonda hår med rosa kläder gör ju knappast att man ser intelligent ut enligt samhällets sätt att tolka oss människor. För det gör samhället så bra ju...tolkar oss alltså.
Fan, det är ju löjligt. Har du stora tittisar (vilket oftast beror på gener), blont hår (som också beror på gener) och gillar rosa, då är du en bimbo. Bara så du vet. För det visste du säkert inte. Nej, det visst du nog inte. Men hur sjukt är inte det? Vem avgör det liksom? Jaja, enligt undersökningar gjorda av dödligt seriösa företag (se msn.se) så sägs det att snygga människor lättare får jobb. Jag håller fast vid den tanken när jag struttar runt i mina rosa kläder och blir tagen för en bimbo.
Har du en hemma? En på jobbet? En i skolan? En med dina vänner? En när du handlar? En när du hälsar på mormor? En när du vistas i trafiken?
Hur många personligheter har vi och hur kommer det sig att vi känner behovet av att ändra på oss?
Jag har en hemma med mina barn. Då är jag vuxen, ansvarsfull, konsekvent, snäll, omtänksam, kärleksfull och typ världens bästa mamma utan att skryta. När jag är med mina vänner släpper jag lite på den allvarliga, vuxna ansvarsfulla och konsekventa sidan. Då är jag vild och fri. I skolan är jag tyst, avvaktande...fast jag har också typ fobi för skolan. Har någon konstig hangup där. Sjukt, jag vet. Jag som annars är typ värsta pratkvarnen blir tystare än döden. När jag handlar vill jag gärna titta, klämma, känna och njuta. Jag älskar att handla. Oavsett det gäller mat, skor eller kläder. Smink kan jag titta på i flera timmar...jag går liksom in i någon annan dimension. Jag misstänker att jag inte är så kul att handla med för jag blir liksom lite disträ och lyssnar knappt på mina följeslagare. Jag kan liksom komma på mig själv med att bara mumla någonting diffust till svar och ja...det är ungefär den nivån konversationen ligger på. Någon som pratar jag som hummar instämmande medan jag är totalt uppslukad av allt det vackra runt omkring mig.
Ska vi se...jag får det till...fyra. Men jag skulle kunna fortsätta. Men med risk för att låta schizofren låter jag bli. Lite ungefär som de där ryska dockorna, du vet...de som man öppnar och där under döljer det sig en ny....och så öppnar man den och så...ja...fanns det en till...
Ja, jag har sånna dagar. Ska vi bocka av det ena först då.
Klädproblemsdagar- Ja, jag har en hel klädkammare sprängfylld. Hur i hela fridens namn kommer det sig då att jag inte hittar ett endaste plagg att ha på mig? Typ, jag vaknar och lackar så hårt för att jag inte hittar någonting att ha på mig. Hela morgonen kan bli förstörd. Jag har uppenbarligen gått upp i vikt under natten eftersom jag inte kan knäppa brallorna. Mina bröst har visst exploderat, jag får inte igen knappen där heller. Inte kan jag ha haft den här kjolen förra veckan...den täcker ju för fan knappt halva rumpan ju! (mer panik över att jag de facto gått ut i den). Tröjan har plötsligt krymt i tvätten för den är numera för kort. Linnet att ha under hittar jag inte. T-shirten med det snygga trycket kan jag inte ha för mina armar ser just precis nu ut som nystoppade fläskkorvar och jag hittar ingen matchande kofta. Jaja, ni fattar.
Ett annat kläddilemma- Skulle säga att ungeför 37.5% av det som finns där inne (klädkammaren alltså) består av diverse "partykläder". Likt förbaskat bara MÅSTE jag köpa nått att ha på mig nästkommande helg när jag ska ut för att...ja...helt enkelt för att jag inte har någonting att ha på mig. Tror dock inte att jag är ensam om detta problem. Nej...jag tror det är ganska vanligt. Fast å andra sidan...tror gör man i kyrkan...
Fuldagar- Jag kallar vissa dagar så. När man vaknar, tittar sig i spegeln, tar ett stadigt tag om kanten på handfatet och tänker "faaaan!!" Håret är fel. Man ser trött och glåmig ut. Ögonlocken har plötsligt drabbats av värsta tyngdkraftlagen. Kinderna har under natten gått upp i vikt...för att inte tala om dina tre extra hakor som plötsligt bestämde sig för att titta fram. Where the hell did you come from?? Vad gör man en sådan dag? Dessa dagar tackar jag de högre makterna för att jag kan sminka mig (tror jag iaf). Även när jag har flunsan säger folk att jag ser fräsch ut (tack och bock för taskig syn??) Men ja...ibland så råder inte ens sminket på en riktigt jävlig dag. Du vet, när man helst av allt vill krypa ner och typ gömma sig för världen. Vet du? Eller är det bara jag?
För ärligt, vem tycker det är kul att denna stirrar tillbaka på en i spegeln när man vaknat?
Hade en föreläsning idag. Den handlade om ensamhet. Att vara ensam och hur man kan uppleva det. Att alla någon gång under livet upplever känslan av att vara ensam och att man kanske oftas tror att äldre känner så mer ofta men att det de facto dokumenterats att det är de yngre som känner utanförskap. Ha, konstigt eller? Med alla krav vi har på oss så är det väl inte så jävla konstigt om man ibland känner ensamhet och tomhet? Eller, är jag ute och cyklar kanske?
De sa under föreläsningen att det egentligen räcker med att man vet om att det finns en enda person som tänker på en. Att det fyller tomheten. Allvarligt, vet ni vad ni pratar om eller? Jag skulle vilja påstå att jag vet att folk tänker på mig, inte fasiken gör det att jag klänner mig mindre ensam ibland. För det gör jag. Känner mig ensam alltså. Ibland.
Ja, nu jävlar! Nu jävlar ska jag ta beach 2012. Jag glömde visst bort 2004 och 2005 och 2006 och 2007 och 2008 och 2009 och 2010 och 2011. Nu är det dax! Nee...vänta nu...2007 var ju för tusan gravid. Det räknas inte. Och 2008 hade jag ju spädisar....sååå...det räknas inte heller. Men alla andra år räknas! 2004 blev jag tjock. Eller...jag gick upp i vikt kanske det heter. Från sticka till kramgo. Men visst är det härligare att vara kramgo??
Fast det spelar ingen roll, jag har börjat banta. Typ igår. Eller idag faktiskt. Åt en nyttig frukost (hurra!! bara nästan...ehh...hela dagen kvar...suck vad trist detta var!) Sen åt jag en nyttig lunch...nästan i alla fall. Grädde räknas inte! Sen åt jag en bra middag utan kolhydrater. Jag ska hålla mig borta från kolhydrater nämligen. Men...åhh...sen var det ju det där med att min andra hälft kom hem med gott eftersom han tyckte att alla-hjärtans-dag-skulle-firas. Så det blev bakelse och choklad. Fast vänta, choklad FÅR man väl äta? Lite i alla fall. Så ja...den där bakelsen kompenserade väl bara för det jag inte ätit tidigare idag....fan.
Äsch då, jag börjar i morgon helt enkelt! Nej, vänta...kom just på att jag ska bort torsdag-söndag. Och då vankas det god mat. Så...ja...jag börjar på måndag. Japp, så blir det. På måndag smäller det! Fast...åhh...då ska det nästan firas födelsedag ju. Så...ja. När fasiken är "rätt" tid? Hmm...*funderar* Aldrig??
Livet är för kort gott folk!! Beach 2012 släng dig i väggen!!!
Ja, glad alla hjärtans dag på er! Det är hjärtat vi hyllar så grattis till alla er som har ett fungerande ett. Till alla er som inte lider av hjärtklappning, felande hjärtklaffar eller infarkter. Jag bojkottar kärleken idag, den har jag varje dag. Idag är det hjärtat. Sååå....
Ibland så driver man iväg med blicken och fastnar. Det har nog hänt alla tror jag...
Det jobbiga är om man fastnar med blicken på olämpliga platser. Detta händer naturligtvis inte mig. Absolut inte! Men det har hänt andra....händer andra. Idag råkade jag ut för detta. Jag vet ärligt inte vem som ska tycka det är mest jobbigt. Den som stirrar eller den som blir stirrad på, i detta fall jag. Kom på en individ med att hålla fokus på en plats som är min egen. Blir liksom lite krystat. Försökte byta position...sen var jag tvungen att kolla så att jag inte råkat glömma gylfen öppen. Det kan ju hända. Kanske inte så ofta men det kan hända. Så var nu inte fallet. Gylfen var stängd.
Vad gör man om man kommer på sig med att stirra? Hur reagerar man om man vet att man blivit påkommen under sitt intensiva stirrande? Tycker man det är jobbigt eller rycker man på axlarna?? Brukar vanligtvis påpeka om det handlar om personer jag inte känner...typ "ja, det kallas bröst". Men ibland, ibland så passar det sig inte...
och därför dör bloggen lite också. Fast inte idag. Nu är den levande. För stunden i alla fall.
Jag var på bio idag. Intressant fenomen det där. Bio. Då ska man köpa godis och dryck. Titta på en stor skärm under tystnad. Sen diskutera det man sett med sitt sällskap. Trevligt är det! Om man inte har otur och hamnar brevid nån knäppskalle som pratar högt, smaskar högt, skrattar på fel tillfällen mm...
Jag hade ganska tur idag. Hon jag hamnade brevid var ganska normal. Hon skrattade konstigt och vid fel tillfällen men inte så att det störde. Hon smaskade också när hon åt sina popcorn men det störde inte heller så mycket.
Sen var det ju förvisso barnbio...jag vet inte om man är mer tolerant då? Att man liksom köper att det förekommer mer ljud...för vem förväntar sig att alla kids ska sitta tysta under en hel film och inte yttra ett ljud? Nee...typ ingen.
Hittar ni på ursäkter när det finns saker ni inte vill göra? Alltså, ja, ljuger ni?
Typ, jag har lovar min kompis att träffas och fika men känner att jag verkligen inte har någon lust så jag hittar på att jag tyvärr hade råkat dubbelboka mig. Jag har ingen lust att fälja med och bada så jag drar till med att jag har röd vecka. Jag vill inte umgås med en viss person så jag ljuger och säger att jag redan är uppbokad. Jag orkar inte gå till jobbet så jag ringer och sjukanmäler mig. Jag vill inte ha besök så jag säger att jag blivit akut matförgiftad. Yes, ni förstår poängen...
Hur vanligt är detta fenomen? Händer det ofta? Jag vill ju bara tillägga att jag ALDRIG, verkligen ALDRIG NÅGONSIN, använder mig av usla ursäkter. Om jag måste, hittar jag på riktigt bra ursäkter. Typ som att hunden åt upp uppsatsen, att jag oavsiktligt råkade spola ner boken jag skulle läst ut i toaletten och därför inte kunde läsa den, att jag blivit rånad, att jag skar mig i fingret och råkade blöda ner informationspappret eller helt enkelt att bilen inte startade...
Japp, jag skrev tenta idag. Känner väl inte att det är den bästa jag skrivit direkt. Känns som att svaren tolkas efter lärarens tycke...lite godtyckligt sådär. Diskutera skulle man. Jaha...vad vill du att jag ska diskutera då? Ska jag rymma allt på 1½ sida? Hur litet vill du att jag skriver egentligen?
Men det finns de som skrivit värre tentor/prov än mig. Såhär svarade jag inte idag iaf...
Vem är det som är tuff? Föds man till det eller blir man det?
Jag tänker på folk som envisas med att vara lite otrevliga, inte svara trevligt på tilltal eller frågor, folk som granskar en som att man precis stulit en bil, folk som liksom studerar en med misstro.
Jag kan ibland känna att jag vill fråga "vad är problemet?" men avstår för att jag fegar ur över de konsekvenser den frågan kan få. Men allvarligt, vad är problemet? Hur svårt kan det vara att uppföra sig liksom? Hur svårt kan det vara att vara trevlig mot sina medmänniskor? Hur svårt kan det vara att inte dömma andra? Hur svårt kan det vara att visa lite hyfs?
Vem är du? Varifrån kommer du och vem fasiken har uppfostrat dig egentligen?
Japp, alla har vi gjort det! Köpt ett plagg som vi trodde var assnyggt och använt med stolthet. Som egentligen var så fult att ögonen borde blöda.
Jag hittade mitt härom dagen när jag rensade i min klädkammare. Fast egentligen är det inte ett plagg utan ett par skor. Och jag kommer verkligen ihåg hur nöjd jag var med dessa skor...jag åkte runt hela stockholm för att få tag i ett par...typ det sista paret. Det var mina bästa dansskor. Alltså sånna man har när man gör sig fin för att gå ut och dansa:)
De är i lack. Liten pluttig klack och så spetsiga så man nästan skulle kunna skära av hälsenan på den framför. Och ja, det var mode då och passade väl säkert men jag testade dem (såklart!) när jag hittade dem och....GUD I HIMMELEN HAR JAG HAFT DESSA PÅ MIG!!?? De är så groteskt fula, tycker jag idag, att jag började rodna vid tanken på att jag faktiskt burit dessa med stolthet. Inte som när jag tänker tillbaka på den tiden när Buffalos var poppis (innan alla kickers tog över dom). Det kan jag ändå minnas med ett leende. Men dessa...jag dör vad fula! Soporna nästa!!
Frågan är vad man kommer tycka om den nuvarnade klädstilen man har om säg...10 år eller så? Kanske bäst att skrota kläder och skor och vara naken istället?
Nu, gott folk. Ska vi tala klarspråk. Jag orkar inte med allt svammel längre. Det talas om en man eller kanske är det en kvinna som folk verkar umgås med. Ja, typ alla umgås med denna mystiska varelse och jag börjar känna mig lite avundsjuk faktiskt. Jag vill också vara med i denna gemenskap som verkar finnas. Utanför. Trist känsla det där...
Ja, det verkar som att ni går ut och dricker med denna varelse. Ni lunchar och bjuder den på middag. Den får vara med och kolla på tv om kvällarna, ni shoppar med den och ja...allt ni gör så är den välkommen. Jag säger "den" eftersom jag inte är riktigt säker på könet. Ingen har berättat. Varelsen heter i alla fall Måtta. Den verkar ha sunt förnuft, vara trevlig, alltid reko och gör så att folk mår bra. Om ni känner honom/henne kan ni väl höra av er så jag också får vara med...
Jag har nu stårr emot så länge. Iaf några dagar. Jag pratar om shopping. Jag har blivit besatt...av att hitta de, i mina ögon, perfekta svarta stövlarna. Och jag finner de inte! *morr*
Jag vill ha ett par svarta stövlar, utan klack, rund tå och gärna med ett band man knyter runt skaftet. Kanske i mocka men skinn funkar också. Vart hittar jag dessa? Bandet kan jag väl kanske skita i om det ska vara så himla kinkigt. Men svarta upp till knät med rund tå utan klack. Vart är ni??
Jag har kollat typ ALLA skobutiker. Tradera. Blocket. Outlets. Skobutiker på nätet. Men nej...nada, zipo, zilch, kaput, kapish, zero! Jag struntar varitfrån de kommer bara de kommer till mig. NU!
Alltså, hur svårt ska det vara liksom? (kommande läte är från Napoleon Dynamite) Uäeäähhhhhhhh....(när han ringer till sin mormor och ber henne hämta honom för att han är torr om läpparna och hans chapstick är hemma)
OBS!!! Har du lätt för att bli provocerad eller upprörd- Läs inte vidare!!
Har du fula barn? Och om du inser att du har det, erkänner du då?
Sjukt tabubelagt ämne det här med fula barn. Jag tänker ju att samhället idag är så utseendefixerat och att typ alla ha en standard för vad som är snyggt och fult. Om ens barn är fult lär man ju veta det? Eller ser man det inte för att det är just ens eget barn? Och vi ska inte blanda in älska i det här för det hör inte hit. Jag tror (vill gärna säga "vet") att man, trots att man älskar sin unge, kan säga att h-on/an inte är bildskön...om man nu insett det.
Sen tänker jag ju att man som förälder inte lägger fokus på detta. Att om barnet/nen är fula så bryr man sig kanske inte om det då de i förälderns ögon fortfarande är det finaste som finns. Men om man pratar rent utseendeässigt liksom. Enligt "samhällets standard".
Fast kanske är det också så att man som förälder tycker det är jobbigt med att ha ett fult barn? Eller tycker man inte det? Jag tänker på alla ytliga människor (som finns i överflöd) där ytan är allt. Hur hanterar de det faktum att de fått ett fult barn?
För, om vi ska prata klarspråk, visst måste man veta om man har ett fult barn? Och nej, jag pratar inte om personligheten eller någonting annat. Alla barn har lika värde, de ska behandlas med respekt och kärlek. Inget barn är mindre värt. Alla förtjänar det bästa. Nu pratar jag bara om hur de ser ut...
Nej, det är inte så äckligt som det låter. Det är alltså INTE godis som ser ut som naglar. Utan jag målade naglarna idag och det ser ut som godis. Vad gör man inte när man är hemma med sjukt barn? Orken tryter, lusten svajar och humöret kanske inte är på absoluta topp ja...ni förstår. Då målar man naglarna. Sysselsättning under tystnad och stillhet. Perfekt! Lilltösens naglar blev så söta så jag var ju bara tvungen att testa jag med...skillnaden var att hon fick sin tummnagel målad som en nyckelpiga:)
Och som ni kanske förstått så är jag inget fan av att lägga upp bilder på mig, min omgivning eller mina nära & kära. Så det kommer inte bli någon vana;)
Nej, det är inte så äckligt som det låter. Det är alltså INTE godis som ser ut som naglar. Utan jag målade naglarna idag och det ser ut som godis. Vad gör man inte när man är hemma med sjukt barn? Orken tryter, lusten svajar, humöret kanske inte är på absoluta topp ja...ni fösrtår. Då målar man naglarna. Sysselsättning under tystnad oc
Bra produkter, riktigt bra produkter, kan vara svårt att få tag i. Jag med mitt långa hår missbrukar balsam...dålig på att göra inpackningar (typ aldrig med andra ord). Men kanske ska man pröva detta? Kanske man slipper hålla på med allt gegg och kladd? Någon som testat?
Allt detta prat om att killar kissar utanför. Nu har den ultimata lösningen kommit! Ni vet glowsticks (aka lysstavar)...fast detta är som remsor man sätter på insidan av toaletten. Så nattitid när behovet trycker på så ser man toaletten utan att behöva tända. Inte för att jag vet varför man inte skulle tända men ja...en recension sa att han inte kunde byta lampa på toaletten och nu kan sikta rätt ändå. Smart va?!
Min fundering är ju dock hur fräsch den är efter säg...ett halvår?
Läste i tidningen för någon dag sen att det uppkommit ett nytt förslag gällande skolan. Förslaget var att det skall införas datorer och att kidsen ska skriva på dessa och därmed skrota penna och papper.
Men hur FAN tänker ni?
Jag blev jätte upprörd och började diskutera detta vilt med min man. Jag propsade på att anställa privata lärare (när den tiden är inne alltså). Hur ska barnen lära sig skriva med spellcheck som gör allt? Eller ska de installera andra program kanske som inte har rättstavning? Och hur blir det med handstilen? Kommer de ens kunna skriva? Och om de kan det...kommer det vara förståbart?
Morrade länge åt detta...sen i morse såg jag att Herr Björklund inte gillade detta. Har inte hunnit läsa artikeln än så jag vet inte exakt vad som stod men allt är bättre än det jag läste härom dagen!
Min frizon. Mina tankar. Mina åsikter. Min blogg. Mina ord. Skriver om allt och inget, på mitt sätt. Ett ton sarkasm, och kanske lite humor - det gör livet lite härligare.
