Kan man ju vilja ha på sig när det är sommar. Men ibland, ibland så är det inte så kul faktiskt. Helt sjukt är det ju. Att man som tjej/kvinna inte ska kunna ha på sig kjol utan att bli stirrad på. Jag kommer snart att endast vistas i kjol i mitt eget hem. Och då ska vi tillägga att jag inte är en sån som utmanar kjollängden och går ut i korta kjolar. Eller kortkorta för den delen, utan min längd klassas väl snarare som "normal".
Vad är grejen liksom? Tror dom att dom by accident ska få se vad som döljer sig därunder eller? Att kjolen med hjälp av lite tankekraft skall flyga upp och visa trosorna? Och kom igen, om det nu skulle lyckas, vem har inte sett ett par trosor? Åk till stranden för fan, där finns det massor av trosor. Så det så.
Kan ju bli lite störd på människor ibland. Faktiskt kan jag det. Ganska ofta till och med, men ibland lite extra. Det här när man möter nya människor som helt uppenbart visar att dom inte gillar en. Utan anledning egenligen. Så jävla osköna människor finns det faktiskt. Helt stört, snacka om mental issues på superhög nivå. När man liksom redan med en blick på en person har avgört att "nej, henne gillar jag inte". Hej, ursäkta att jag existerar?
Tänker inte göra detta inlägg långrandigt med att beskriva mer ingående vad för specifika saker det gäller men guuuud så tröttsamma människor det finns. Gör allt för att provocera och reta. Jaja, good for you. Jag bryr mig faktiskt inte så himlans mycket. Men jag kan ju känna att jag blir lite trött...trodde att vi lämnade det beteendet när vi gick ut grundskolan.
Sådär, nu ska jag väl vara tillbaka. Tror jag. Har för tillfället inte tillgång till internet, jo just nu ja, men inte när jag är hemma. Därav blir det inte så mycket bloggandes för min del. Men jag är tillbaka. Back on track så att säga. Internet är på gång, då blir det massa bloggandes :)
Livet är underbart. Alldelens fantastiskt. Faktiskt.
Nu är ju detta en förhållandevis anonym blogg så jag kan väl medge att jag skilt mig. Det är liksom aldrig roligt. Men ibland nödvändigt. Jag kom ut på andra sidan som en gladare version av mig själv. Jag är geniuint lycklig faktiskt. Konstigt säger vissa, fantastiskt säger jag. Om det är rätt beslut, varför då sörja? Klart det är en tragedi, det är det. Men ibland går det inte. Min hälsa är det viktigaste och nu mår jag bra.
Konstigt ändå hur folk blir. Vänner man trodde man hade ringer inte en endaste gång och frågar hur man mår. Bra vänner? Folk man inte trodde brydde sig finns helt plötsligt där för en. Sen det här med att bry sig. De märkligaste individerna vill prata. Typ stammisbutikens ägare och hans fru vill prata om det inträffade, beklagar sig, försöker komma på lösningar och pratar om sina egna problem. Jaja, tack då. Vet inte riktigt vad jag ska säga. Sen har vi råttorna. De som inte alls bryr sig, som faktiskt ogillar en och helt plötsligt vill träffas och umgås. Gotta sig med andra ord. Ja, råttor kallar jag dom. Usch.
Jag vet inte om det är jag eller bloggen som är ur funktion för tillfället. Ibland vänds livet upp och ner. Ibland kanske man själv vänder upp och ner på livet. Ibland blir ingenting som man tänkt. Ibland är man glad, ibland ledsen.
Jag är tillbaka om en vecka kanske. När jag hittat tillbaka. Hoppas ni har en grym sommar förresten!
Har ju tjatat lite om detta tidigare. Det här med att stanna upp och liksom njuta av det man har. Av det som finns runt omkring en. Av det man har i sin närhet. Att släppa alla krav och måsten och bara finnas till. Fan, vi är så sjukt dåliga på att njuta, är vi inte? Strävan efter mer ger skugga åt det vi redan åstadkommit. Och är inte det tragiskt? Att bara finnas till, att njuta av stunden, att andas och leva. Är inte det tillräckligt ibland? Att bara få ta hand om sig själv och kurera den vi är utan en tanke på att finnas till för andra. Ska inte det vara möjligt?
Så, hur väljer Du att leva ditt liv? Lever du ditt liv eller låter du livet leva dig?
är mitt mellannamn. Ibland lönar det sig. Ibland inte. Men oftast lönar det sig. Faktiskt.
Min pappa är envis. Han brukar säga jag är lika envis som honom. Hade delad åsikt idag. Han skrattar lite som han brukar när han vet att han har rätt. Nej, jag stod på mig. Fan, detta var ett argument han bara inte kunde vinna. Jomenseru, han visste nog. Det löjliga var att vi faktiskt diskuterade storleken på min TV. Hans var givetvis större...snark...bara en man som får för sig att argumentera om storleken :) Men nej, han visste nog. Jag stod på mig.
Ja, upp till bevis då. Fram med måttbandet. Jag mätte storleken på mig. Och han mätte storleken på sin. Jag visste ju att slaget var vunnet när det blev tyst i luren. Ha!
Han var man nog att faktiskt erkänna att jag hade rätt. Det ni. Inte illa för någon som vet allt och alltid har rätt.
Satt på tåget på väg hem och ser en ung kille stå lutad över papperskorgen. För stort intag av alkoholhaltig dryck var orsaken. Han gick och satte sig och fortsatte hänga med huvudet, helt ensam. Mitt hjärta tog lite ont så jag plockade upp den vattenflaska jag hade i väskan samt en våtservett, gick och hakade av papperskorgen och ställde den nedanför honom, jag gav honom sedan mitt vatten och våtservetten. Gick sen och satte mig igen. Gick tillbaka lite senare och gav honom tuggummin. (kul att lukta spya liksom?!)
Han fick sedan sällskap av en kille som jag antar var hans vän. Han kom och satte sig bredvid mig och undrade vem jag var. Ja...Jag är jag, eller vadå? Han tyckte det var konstig, men snällt gjort. Att det idag inte finns sånna människor. Vadå tyckte jag, att vara medmänniska och hjälpa andra när man kan, hur jävla svårt är det liksom? Killen som fick mitt vatten tyckte det var nått skumt, frågade om det var drogat. Säger väl en hel del om vad man förväntar sig av människor runtom en idag. Eller?
Med det lilla jag hade i min väska kunde jag göra så att han fick vätska i sig, inte behövde ha spya utsmetat i ansiktet och på händerna samt inte behöver stinka apa ur munnen. Lite kan göra ganska mycket. Ibland.
Skriver inte så mycket nu för tiden. Hittar inte inspiration. Too much shit going on. Typ. Så. Eller? Är ganska så jävla bitter. På det mesta. Därför väljer jag att skriva i den andra bloggen istället. Där kan jag gnälla okontrollerat.
Vill ni läsa gnället hänvisar jag er dit. Det kunde ju vara roligt. Eller skittrist (jag är ju skittråkig). Eller underhållande om man gillar att garva åt andras gnäll...typ.
Min frizon. Mina tankar. Mina åsikter. Min blogg. Mina ord. Skriver om allt och inget, på mitt sätt. Ett ton sarkasm, och kanske lite humor - det gör livet lite härligare.
