Ja, jag älskar solen. Helt klart. Har varit ute hela dagen idag. Njutit av doften från min sololja utan faktor, hur solen värmt upp mig innifrån och ut, hur mitt kaffe faktiskt smakar bättre med solsken, hur glassen blir lite godare och hur samtalen blir lite trevligare.
För ärligt talat nu...vad hände egentligen? Vem är det som dödat så många spindlar* att halva sommaren blivit förstörd. Va? VEM VAR DET? Så inte okej, bara så ni vet!
Nu kräver jag att alla dagar, från och med nu, blir lika fina som idag. Rimligt tycker jag. Jag är ju sällan orimlig. Mycket sällan...
*Det sägs att om man dödar en spindel kommer det regna dagen därpå
Jag fattar inte grejen. Alls. Att envisas med att titta på skräckfilm när slutresultatet blir att man (jag) sitter med spänningshuvudvärk, ont i magen, så nära man kan komma att kräkas utan att faktiskt göra det och snabb puls.
Om ni vill skrika högt (jag vet att man ofta inte gör det men det gjorde jag faktiskt) ska ni titta på "The woman in black". Så jävla vidrig. Inte blodig utan ren och skär skrämsel. På högsta nivå. Jag har bara skrikit okontrollerat en enda gång i mitt liv, kan nu lägga till en andra gång.
Men jag fattar inte. Jag vet ju att jag blir såhär. Hade jag varit själv hade jag nog kissat på mig. På riktigt alltså. Helt seriöst hade jag nog det. Skitäckligt men jag hade nog inte kunnat kontrollera det. Faktiskt. Så, varför gör jag det? Skräckblandad njutning säger vissa men jag tror inte det handlar om det. Jag avskyr ju att bli rädd. Min kropp skriker innifrån och ut (uppenbarligen). Sjukt. Riktigt sjukt.
Rubriken ledde till ett hetsigt diskussionsämne med en vän för några dagar sedan. Ja, om du gör dig i ordning och snyggar till dig, för vems skull är det?
Jag hävdar bestämt att jag alltid gör mig snygg för mig. Rätt kul att gå förbi en spegel och se ut som en fågelskrämma liksom. Eller inte. När jag ser mig i spegeln vill jag känna mig snygg. Det får mig att må bra. Bättre. Jag gillar att se bra ut. Jag gillar att ha snygga kläder. Snygga skor och en matchande väska. Jag gillar att måla naglarna och trixa liksom. Jag är sån. Alltid varit. Jag kommer aldrig åka till centrum i mjukisbyxor (om det inte är ett par snygga sådana och jag endast ska till mataffären kanske) men nej. Det händer inte.
Hon å andra sidan ansåg att jag hade lite fel, kanske. Att det visst är så att vi fixar oss för andra. För att leva upp till förväntningar. Andras förväntningar. Bla, bla, bla. Det är ju inte som att det inte är ett diskuterat ämne. Men alltså...som jag bloggat om tidigare. Det är ju våra förväntningar på oss själva som gör att vi trixar. Sen om dessa förväntningar är skapad av samhällets massa är ju en annan femma. Tycker jag. Jag vill vara snygg för mig själv. Och ja, det är ju mina förväntningar. Men sak samma, jag vill ändå vara snygg.
För heeelt ärligt nu. Är det inte trevligare att känna sig snygg?
(Inser ju också just nu att det låter som att jag förknippar snygg med att vara fixad, nej, jag menar inte så. Man kan vara skitsnygg helt ofixad också såklart...)
Skulle åka buss idag med barnvagn. Tvillingvagn till på köpet. Gör jag aldrig. Av förståeliga skäl. Men alltså, jag slås återigen hur människan är funtad. Eller inte funtad. Avsaknaden av medmänsklighet...eller hjärna kanske?
I stan går folk runt och gnäller på att barnvagnar tar så mycket plats och blablabla. Jadijadija. Säkert, de tar plats. Det sitter för fan barn däri, vad trodde du liksom, att de väger 2 gram eller? Men ja, jag ska i vilket fall som på bussen med min citychicka stockholmsanpassade vagn som ska vara så superdupersmidig. Och jag kommer inte på. Bussen är för hög. Jag kan liksom inte lyfta vagnen själv a´la Pippi utan måste dra upp den och det går inte för däcken rullar då in under bussen. Jag försöker vädjande titta på de som sitter vid dörren men alla bara tittar dystert på mig. Som "Jaja, synd". Lackar faktiskt lite så jag går in i bussen och ropar högt "URSÄKTA MIG, skulle jag kunna få lite hjälp upp med vagnen kanske?!!?" Ingen reagerar. Jag kastar både ett och två onda ögon på chauffören som med mycket möda reser sitt feta arsle och pallar sig ut. Ungefär samtidigt reser sig typ den tanigaste tjejen jag någonsin sett och erbjuder sin hjälp. Stackarn, trodde på riktigt att hon skulle gå av men hellre hon än chauffören. Om han nu envisas med att sitta kvar så kommer jag envisas med att ta emot hjälp av någon annan nu när han faktiskt pallat sig ut. I SPÖREGN!
Det jag ville säga var nog bara att...ja...just det. Ehh...typ sluta gnälla på barnvagnar. Vi är ganska fredliga. Ni däremot är ju groteska!
Humor. Vad är humor? Det finns den som är svart och den som är torr. Finns det vit och blöt också? Vad avgör om någon är rolig eller inte.
Jag klassar mig själv inte som så "rolig". Det är mest andra som tycker. Jag tycker nog mest att jag är ganska tråkig. Sen att folk skrattar när jag öppnar munnen...det har liksom inte med mig att göra. Konstigt egentligen... Kom just på nått...de kanske skrattar åt mig och inte med mig. Men usch...vad hemskt. FY! Nä. Så får det ju inte vara.
Men vad är roligast, att skratta med eller åt någon?
hem snart. Trist när tiden går fort. Hade velat vara kvar flera dagar till. Ligga i en säng och läsa klockan "mitt på dagen". Äta chips och dipp till frukost bara för att jag kan. Inte tänka på någonting annat än det jag faktiskt vill tänka på. Ahh...ibland har jag det bra.
Det här med tid är ju för övrigt lustigt va. Vad är en klocka? Vad fyller den för funktion egentligen? En materiell sak som uppfanns för att få oss människor att stressa lite till eller? En sak som ska få oss till slavar under...ehh...tiden?
Ibland är livet svårt. Ibland lätt. Men ofta svårt. Fan, hur svårt ska det vara? Ibland blir man sårad. Ibland sårar man. Vem är människan? Vad gör oss till oss? Vad är det som gör dig till dig?
Ja, det är det idag. Eller nu var det ju igår iofs.
Jag har picknickat i en park, låtit barnen dansa runt stången, ätit grillat till middag, avslutat middagen med jordgubbar och sedan druckit alkohol på kvällskvisten. Lagomt med alkohol. Jag ligger med andra ord inte och spyr i en buske som många andra gör. Skönt. Behövligt. Trevligt.
Men för vem firar man midsommar? Är det för barnen eller för de vuxnas skull? Vem super mest?
Bloggen har liksom blivit min bebis. Min frizon. Men jag har hittat någonting annat också. Någonting nytt. Någonting som får mig att känna lite extra pirr. Som kanske förgyller vardagen lite. Ja, det är väl ingen vits att dra ut på det. Jag måste ju erkänna nu. Jag kan inte låta er undra vad det handlar om. Lika bra att rensa mitt smutsiga samvete. Jag är otrogen, mot min blogg.
Den handlar om allt som gör livet surt. Eller var det sött? Vi är två som skriver så förhoppningsvis kommer den att uppdateras ofta. Eller...kanske ganska ofta i alla fall. Eller ja, det visar sig. Men det är väl målet i alla fall. Tror jag.
Vad är det att respektera någon? Vart går gränsen för vad man själv är villig att göra och när man gör saker för någon annan trots att man inte vill?
Om jag vill att du ska äta bajs. Kan jag sen bli besviken och hävda att du inte respekterar mig för att du inte tillmötesgår min önskan? Eller är det orimligt? Vart går den gränsen? Vem bestämmer vad som är respekt och vad som inte är det?
Av ren nyfikenhet undrar jag hur många som sa att de skulle komma i form till beachen 2012. Hur ni tänkte att ni skulle göra och hur det gick.
Jag hade ju ett mål. Jag skulle komma i form. Jag skulle ha bikini istället för tält! Jag skulle vara mitt smalaste mest vältränade jag.
*Hur det gick*
Jag köpte ett gymkort som jag råkade glömma. Eller var det gömma? Jag insåg att tiden var knapp och att jag nog trots allt får nöja mig med ett tält. Försökte övertala mig själv att det är ok att strutta runt i bikini och att ingen bryr sig. Nähe...jag råkade visst bry mig. Bikinin ligger orörd och jag återgår till mitt tält.
Fast som det verkar nu lär det ju inte bli nån beach 2012 så det kanske löser sig ändå?
Asså, shit pommesfrittes! Myggbett. Dessa jävla myggor. Fan, finns det nått värre eller?
Jag har nu typ 37tusenelvahundranittio myggbett på mina fötter. Japp, mina fötter. Nått enstaka på benen. Har framförallt ett på mitt ena smalben. Det svullnade upp och blev svinstort igår. Riktigt oskönt. Men vad som är ännu mer oskönt är att jag inte kan låta bli att klia sönder mina myggbett. Alltså, verkligen inte. Det strider mot allt vad min kropp säger. Jag MÅSTE liksom klia tills huden är borta och man kan ana köttet därunder. Så har jag på mina fötter nu. Två stora uppfläkta områden med kött. Och nej, det är ju inte så skönt. Det tar konstant ont och drar i huden runtom. Riktigt jävla oskönt faktiskt. Men vadå, jag var ju tvungen att klia, annars hade jag inte kunnat sova. Självdestruktivt? Jaaa...kanske. Men fan, det går ju inte.
DÖD åt myggorna. (Och getingarna. Och humlorna. Och myrorna. Och ormarna. Åt allt som flyger eller kryper eller slingrar. Men mest åt myggorna just nu. Finns ju hur många som helst där ute nu.) Så se upp, de är faktiskt inte snälla!
Har hänt vid ett flertal tillfällen att män kommenterat saker om mig till min man. Jag har två exakta exempel. För länge sedan efter en blöt natt i stan skulle vi stanna för att köpa kebab till honom, min man alltså (då- pojkvän). Vi går in på stället och mannen som arbetar där kommenterar skrattandes, lite nedlåtande, att jag ser full ut. Jaha. Tack för den liksom. Är du typ dum i hela huvudet eller? Han får givetvis tycka precis vad han vill, men varför i hela friden anser han sig ha rätten att tycka högt? Och hur kommer det sig att han tycker det är ok att kommentera detta till mitt sällskap istället för mig. Är jag en pryl eller?
Idag hände en liknande sak. Vi står i en liten tobaksaffär, min man och jag. Ska växla pengar. Jag strövar runt i butiken, vänder mig om, sätter handen för munnen och gäspar. Han som står bakom kassan frågar då min man om jag är trött eftersom jag gäspade. Men va? HALLÅ, JAG LEVER OCH STÅR PRECIS HÄR! Det är inte som att jag står med munnen på vid gavel när jag gäspar utan jag gör det snyggt. Jag snygg-gäspade och inte ful-gäspade. Här någonstans vänder jag mig om, ger gubben (i mina ögon är han nu en gubbe) en arg blick (typ blänger allt jag kan) och vägrar sen tilltala honom.
Vad är det med det? Vad är det som får dessa människor att tycka det är ok att prata över huvudet på någon? Räknas jag inte för att jag är kvinna eller? Hur tänker dom egentligen....eller förlåt, jag ska omformulera mig. VARFÖR TÄNKER DOM INTE?
Gör vi inte? Är det varmt gnäller vi över värmen. Är det kallt gnäller vi på kylan. Är det varmt på dagen men kallt på natten gnäller vi över det. Är det skinande sol gnäller vi över att det är ljust och att vi blir bländade. Är det molnigt gnäller vi över att solen inte behagar titta fram. Regnar det gnäller vi över...ja, just det, regnet.
Är vi någonsin nöjda?
Och vad har hänt med den fantastiska svenska sommaren? Vart tog solen vägen? Skitväder!
När du får frågan "Vad tänker du på?" Och du faktiskt bara tänker på skit, svarar du då? Eller svarar du "Ingenting".
Om jag tänker på att gräset är grönt, att solen inte skiner, att det är en blå himmel utanför mitt fönster, att jag borde raka benen eller att jag är törstig så vill jag knappast dela med mig utav det. För det är ju faktiskt bara skit. Vem är intresserad av det liksom?
Att köpa sig lite mat eller dryck på ett tåg, det kunde man göra förr. Ni vet de där restaurangvagnarna där alla vuxna drack ett glas vin/öl och barnen bråkades om vilken godisbox/väska de skulle ha. Som föräldrarna för övrigt alltid köpte för att få tyst på barnen.
Numera. Nej, nej. Inte alls då. Idag finns det ingen restaurangvagn. Idag finns det automater. En för kaffe och en för godis/läsk. Och det kan man ju tycka är både bra och dåligt. Men mitt dilemma. Såhär va...DEN TAR BARA MYNT! Jaja, det är väl rimligt men vadfaaan...om man inte vet om att det inte finns en restaurangvagn förutsätter man väl inte att man måste komma med en jävla massa mynt heller? Och inte finns det någon växlingsautomat heller...
För att kunna köpa kaffe till mig och min man och godis samt dryck till kiddsen så krävs det ungefär 100 kronor i mynt. OCH DET HAR MAN VÄL FÖRFAAN INTE PÅ SIG?!
En snäll dam växlade en tjugolapp till mynt. Hon räddade barnens resa i alla fall...
Jag bloggade om tåg precis när jag startade bloggen. Då ansåg jag att det var någonting att frakta boskap i. Jag kanske, kanske har ändrat mig. Åkte tåg för några dagar sedan. Det var jättefint. Satt en trappa upp i rena säten. Inga bakfulla typer som vägrade flytta på sig och inga solglasögonbärande tuffa snubbar som stökade i gången.
Ganska trevligt faktiskt. Funderar på att ta tåget så långt norrut man bara kan komma och sen åka så långt söderut man bara kan komma. Jätteskön resa ju. Undrar hur många timmar det skulle ta bara...
Vissa föds med strömmen. De behöver aldrig kämpa speciellt mycket. De behöver liksom bara flyta med. Vissa föds mot strömmen och kan inte simma med den då det blir fel håll. De måste simma mot strömmen. Hela tiden. Varför är det så?
Varför har vissa det så mycket kämpigare hela tiden? Är det för att de individerna gång på gång gör fel val eller är det för att de...? Någonting annat?
Vad är det som avgör om en person ska behöva kämpa hela livet med att komma på rätt bana. Att hitta rätt väg att följa. Att finna de bästa stigarna. Vad är det som avgör när en person bara behöver flyta med. Alltid hamnar rätt på första försöket. Aldrig snubblar. Vem avgör det? Hur? När? Vad? Var?
Kan vara lite läskig. Har inom loppet av 2 veckor varit med om att 2 personer i min omgivning dött. Fan, livet är så orättvist ibland. Så skört. Så ömtåligt.
Jag brukar säga att man ska leva alla sina dagar som att det vore den sista. Att verkligen ta tillvara på tiden. Att skratta mycket. Att spara på alla fina minnen man skapar. Att alltid säga vad man tänker, tycker och känner. Att använda varje sekund till saker man blir glad av och bojkotta allt det trista och tråkiga. Att omge sig med människor man blir glad av...
Men fan, det är inte alltid så himla lätt. Jag kastar nog sten i glashus när jag säger så. Jag lever inte som att jag skulle kunna dö i morgon. För i ärlighetens namn...vem har tid till det?
verkar inte vilja visa bilden. Jaja, det var en bild på mitt måleri om ni vill veta. Då mina penslar försvunnit var det faktiskt egentligen inte så myclet att se. Inte det bästa jag gjort direkt.
Bortsett från att mina penslar spårlöst gått upp i rök och jag får använda de jag valt att aldrig mer måla med är jag ganska nöjd med att bara få låta penslarna göra sitt...
Asså...jag kan ju bli lite konfunderad ibland. Ehh....för det blir inte ni va?? Det här med att ta kort på sig själv/på varandra. Jättekul. Klart man vill ha fina kort på sig själv. Men var går gränsen?
Har ju som bekant varit utomlands en vecka nu och har vid ett flertal tillfällen sett någonting...konstigt? Olustigt? Absurt?
Det står alltså två flickor på en knökfull strand i bikini. Jaja, inte så konstigt tycker ni. Och det är det ju inte heller. Om det inte vore för att de började ta av sig kläderna....alla kläder typ. Den ena började. Hon stod alltså i typ icke-existerande-minimala-trosor och...ingenting mer. Hon körde "duck-face" vilket betyder fullt plut med munnen. Hon vred sig på de mest onaturliga sätt och blev fotad av sin lika lättklädda kompis. Vad är syftet med dessa bilder? Ny profilbild på facebook? En karriär inom utvikningsbranschen? Eller? Givetvis stirrar de flesta. Av olika anledningar. Männen av lust (duuuhhh...) och kvinnorna av avund. Inte alla. Absolut inte, vissa skrattade men vadå? Koooom igeeeen liksom. Say whuuuuut? Sen var det den andra flickans tur. Samma visa där.
Och nu väljer jag medvetet att inte nämna flickorna på hotellet som posade på alla fyra på massagebänken.
Och här...här trodde jag att jag var självupptagen liksom...
Jag tänkte börja blogga lite på annat håll. Har den sista veckan både blivit upplyst och själv fått insikt om att jag egentligen är en bitter jävel som spyr massa galla över saker. Typ hela tiden. Så...för att vända på det och göra någonting positivt av denna enorma pessimism jag besitter tänkte jag spy lite galla på annat håll. Uppdaterar senare om bloggadress.
Kan ju kanske hända att denna blogg blir liiiite mer personligt och liiiite mindre "spygallaövervardagligasaker" men då får det vara så.
på tok för sort. Det säger bara *poff* så är det slut.
Har haft det grymt. Fantastiskt. Underbart. Gud-omligt. Nej, jag tror inte på gud...
Jag har solat, badat (1 gång), shoppat lite, ätit både svinäcklig- och halvgod mat. Druckit påtokpåtok för mycket, tatuerat mig, skrattat tills jag gråtit, haft seriöst nattprat (varför alltid seriös på natten?), imiterat arga städerskor och prostituerade thailändskor (fråga inte varför), sett en livs levande krabba blivit tillagad på en solstol, fått frågan "can I take?" menan individen som frågade pekade på mig, sett min kompis blivit antastad av diverse knasiga typer, blivit drogad av en mycket skum busksmygandes bartender (egentligen var det samma komis han var ute efter men man tar väl en för laget?), känt varma stenar under fötterna, känt solens brännande strålar på mina axlar...och så massamassa mer som jag inte kan rada upp. Det skulle ta er typ 2 veckor att läsa. Men min sammanfattning är. Himmelriket tur-och-retur.
Ett minne för livet sitter på min arm. Och i min kamera. Fast dom kanske bleknar...det gör inte min arm.
Sista dagen. Kan inte göra mycket annat än att bara sitta och vänta. I 40 grader blir man (jag) lite osugen på allt som innnehåller någon typ av kroppslig rörelse. Tänk typ strandad val. Det är jag i denna värme.
En underbar vecka är snart slut. Massa skoj o kul har jag haft. Skulle stanna två månader till om jag kunde. Fast maten är faktiskt skitäcklig. Ska berätta om råttburgare och vidrig buffemat senare. Det blir kul.
Jag är på semester. Ett soligt Turkiet med det bästa sällskapet man (jag) kan ha. Därför har bloggen dött lite. Håll ut, jag är tillbaka på måndag med massor av roliga, galna, härliga och helt tokiga saker. Kram på er!
Om man inte lyfter på alla stenar kan man ibland gå miste om saker som gömmer sig därunder. Jag lyfter på många stenar. Inte alla men många. Och ibland har man tur. Jag lyfte på en för ett tag sedan och därunder gömde det sig en lite finare sten. Sen visade det sig att det var en ädelsten. Osäker på sort men den glimmar och förgyller vardagen lite...
Så lyft på alla stenar. Ibland kanske ni har tur och hittar saker som glimmar.
Skitflummigt, jag vet. Jag blir gärna det nattetid. Flummig alltså. Ni får ha överseende med det.
Jag och mina listor. Som nu när jag ska resa. Jag gör en snygg och prydlig lista med alla saker jag tänkte ta med. Olika kategorier har olika färg. Typ kläder en färg, skor en annan osv. Sen efter varje plagg eller sak gör jag en liten ruta som jag kan bocka av när jag lagt ner det i väskan. På så sätt har jag ju koll på om jag glömmer någonting.
Men jag tror inte på riktigt att detta är helt normalt förstår ni. Jag menar, olika färger liksom? Vaddå ett försök till att vara organiserad? Jag som annars är allt annat än organiserad. Oftast...
När beach 2012 nu närmar sig kan man ju känna massa saker. Kan ju typ skapa ett ton ångest bland annat. Vad fan är det med alla förbaskade provrum egentligen? Jag stod och speglade mig för någon dag sedan (hemma) och tyckte jag såg ok ut. Inte strandens hetaste men inte heller hon den där som borde dra på sig ett tält. Och sen idag...när jag skulle köpa ny bikini kom ångesten krypandes. Hur jag än vände och vred på mig så var det liksom inte bra. Lite för mycket på de flesta ställen, det borde ju vara tvärtom kan man tycka. Insåg ganska snabbt att jag nog får dra på mig ett tält istället. Eller ett halvt tält åtminstone. Förbannade mig själv för det där förbaskade jävla gymkortet som ligger och dammar någonstans. Åh, det får bli beach 2017 istället.
Men vad är det med dessa provrum egentligen? Vad är det för jävla belysning va? Och hur är det med storlekarna egentligen? Sen när blev dom så små?
Nää...får ta en vända förbi närmsta friluftsbutik i morgon och inhandla det där tältet...
Min frizon. Mina tankar. Mina åsikter. Min blogg. Mina ord. Skriver om allt och inget, på mitt sätt. Ett ton sarkasm, och kanske lite humor - det gör livet lite härligare.
