Är för mig förknippat med lite lätt panikångest. Jag älskar ju att umgås med folk. Oftast. Men alltså...jag kan ju inte laga mat. Eller jag anser inte att jag kan laga mat.
Jag har tidigare fått ganska dåliga kommentarer om min matlagning. Att den liksom inte är så god, ser så god ut eller helt enkelt att man inte vill äta den. Höjer knappast självförtroendet i köket precis.
Men vet ni, idag, idag gick det faktiskt ganska så bra. Gjorde paj. Inte världens svåraste grej. Men fan, de blev ju riktigt jävla goda (2 olika varianter till och med). Jag är mästare på att baka. Bakning av alla dess slag är jag ganska så jävla grym på om man får skryta. Ha, det är min blogg så här får jag skryta. Någonting jag annars inte gör. Skryter alltså. Men baka, det kan jag.
Och tydligen kan jag laga lite mat också...lite :)
Kan det vara ganska skönt att sjunka ner i soffan med en bra bok. Och vad gör man...vad gör jag? Typ som tv-programmet som gick för många år sedan "Hur gör djur?" Ehh...sidospår? Jaja, lite tankspridd idag kanske. Men ja...vad gör jag då?
En söndag i alla fall. En vanlig söndag. Ja, då vill jag krypa ner i soffan med en bok (ifall ni missade det). Istället hamnar jag framför datorn. Skriver världens längsta blogginlägg som jag inte vill publicera och sparar i utkast i väntan på mod/ork/lust/tillfälle. Jag plockar ner gardiner i tron om att jag ska lägga upp dom (vilket jag givetvis inte kommer göra idag i brist på tid=de kommer bli liggandes skitlänge innan jag antingen hänger upp dom eftersom jag inte orkar lägga upp dom eller så blir de liggandes ännu längre eftersom jag envist vägrar hänga upp som innan jag lagt upp dom). Jag går fram och tillbaka med saker jag inte vet vad jag ska göra av (standard) Jag...Jag....Jag...gör allt utom att, just det, sjunka ner i soffan med min efterlängtade bok.
Snark. Att varva ner är inte min grej. Även om jag ibland (ganska ofta) är i behov av det. Men alltså. Kvällen går liksom så förbaskat jävla fort. Jag skulle ju typ gå och lägga mig skittidigt idag ju. Men ja, hade middagssällskap, sen lite senare ringde det på dörren- blev ståendes typ 30 minuter, sen skulle jag läsa godnattsaga, sen...ja, sen vet jag inte vad jag gjorde riktigt för sen hade det plötsligt gått typ två timmar utan att jag fattat någonting alls. Vilket för övrigt också verkar vara standard numera. Att inte fatta någonting. Inte så att jag är dum eller så. För....alltså, jag vill inte skryta, men jag är faktiskt ganska smart. Men det är liksom så mycket skumma saker som händer och allt går absolut inte att förklara.
Ja, tankspridda söndag, snart är du över. Tack och lov för det!
Vill jag köpa nya. Snubblade av en händelse in på H&M´s sida och hittade de mest fan-tas-tiska påslakan jag någonsin sett. Bortsett från mina Lexington då förstås ;)
Är dom inte helt, helt underbara? Jag dör lite så fina! Vill ha båda två. Gärna i sängen samtidigt!
Har jag nu. Är på världens bästa ställe. På riktigt. Hade inte kunnat ha mer tur! Är så himlans glad för både handledare och kollegor. Dom bästa man kan ha!
Men...detta jobb (socionom) väljer man inte för att det är lätt. Eller för att man tycker att det verkar vara en skön grej. Det väljer man för att man har hjärtat på rätt ställe. Inte alla, det finns rötägg precis överallt, men många har hjärtat på rätt ställe. Jag har hjärtat på rätt ställe.
Och det är också det som gör att det ibland är så sinnessjukt jävla svårt också. Ville egentligen jobba med barn och unga. Det stryker jag helt nu. I alla fall för en lång tid framöver. En lång tid. Mitt hjärta skulle gå sönder. På riktigt, gå sönder.
Har hittat andra saker som kanske inte kommer krossa mig lika mycket...hoppas jag.
Grät idag, första gången. Inte för första gången i livet alltså, utan på praktiken. Det var så ledsamt. Blev så berörd. Kunde inte prata av rädsla för att rösten inte skulle hålla. Vårt jobb är att ta hand om, sopa ihop och hjälpa alla trasiga mäniskor. De som verkligen hamnat på botten, av olika anledningar. Det fick jag se idag. På riktigt se. Ett slag i ansiktet var vad det var, kunde liksom inte hejda mig. Men det var också då jag insåg det...hur jävla rätt jag valt!
Såhär va...jag hade ju tänkt förklara varför jag bloggar så sjukt lite på sista tiden. Eller njae...inte helt kanske. Men delvis förklara mig. Ge en förklaring. En liten.Ganska stor kanske. Men liten ändå...
Jag skaffade bloggen i terapeutiskt syfte. Delvis. Jag hade många tankar och funderingar som behövde skrivas ner. Många knasiga sådanna. Sånna som kanske skulle roa andra. Det visade sig att mina funderingar och tankar ofta roade. Gör säkert fortfarande, men idag känner jag inte samma behov. (Tro nu inte att jag kommer sluta blogga, jag är fortfarande här! Sammlar lite nya ideer bara ;)
Jag har alltså kommit fram till att det terapeutiska syftet inte finns längre. Ett plus ett blir två? Jag mår bra. Inte så att jag säger att jag tidigare mådde dåligt. Det stämmer inte. Det gjorde jag inte...men jag mår bättre idag. Jag mår fan-tas-tiskt idag. Jag är en ny människa som ägnar mig åt mig och det JAG vill. Det var liksom lite tveksamt om jag gjorde det tidigare. Jag gjorde mycket saker som andra sa åt mig att gilla. Som andra tyckte jag skulle göra. Idag styr jag själv. Idag gör jag som JAG vill.
Detta betyder alltså att mina tankar idag inte kretsar kring lika mycket knasigheter. För det gör dom. Men idag känner jag inte samma behov av att skriva ner dom. Jag behöver ingen terapi idag. Låter lite sjukt. Men typ så...
Men misströsta inte. Jag ger inte upp bloggen för det. Detta är min bebis. Min egna bebis. Min privata bebis. Även fast den är lite misskött för tillfället. Men hallå...man överger inte en bebis!
Men ja...jag konstaterar nu att bloggen inte är terapi längre. Den fyller inte samma behov längre. Inte samma funktion. Bara så. Just nu.
för mig än att blogga. Har fullt upp mest hela tiden. Känns det som i alla fall. Umgås med folk jag tycker om, med folk som tycker om mig, gör saker jag tycker om- med människor jag tycker om. Har mått sämre. Mycket sämre. Länge sedan jag mådde så bra. Faktiskt. Faktiskt!
Idag skickar jag massa kärlek till den som ingen sol ser. Massa kärlek till den som täcks av moln. Till den som bara ser mörker. Till den som tappat bort sitt ljus. Till den som inte hittar ljuset.
Funderar på en sak. Om man är lite sugen på aktivitet i sänghalmen och man är ensam, vad gör man då?
Kan man liksom försöka få någon att komma över. Typ ragga via fb? Hörde att det skett en sådan sak, typ, jag är ensam- du bor nära- vill du komma hit?
Men hallå liksom, vad tror individen i fråga? Att den på andra sidan skärmen skulle kasta sig i bilen/bussen/taxin och komma flygandes? Eller? Sedan funderar jag ju på vad sannolikheten är att någon nappar på den inviten. Sent på natten en vardag liksom. Inte för att jag egentligen tycker att det spelar någon roll om det är vardag eller inte, det är lika knasigt ändå. Kan jag tycka. Personligen.
Är så vansinnigt jävla gott! Hade skaldjursfrossa igår. Alltså, frossa med STORA bokstäver. Jag och en till delade på två humrar, ett kilo kräftor och ett och ett halvt kilo räkor. Så sinnessjukt gott! Lite mousserande vin till det var väl inte heller fel.
Månadens västa köp är gjort. Eller värsta köpet detta halvår kanske. Eller näää...årets västa köp kanske till och med. Faktiskt.
Jag gick och köpte mig en...*trumvirvel*....Våg!
Varför i helvete skulle jag göra det undrar jag nu såhär i efterhand? Va? Va? Va? Ja, varför skulle jag det? Striden mot kilona. Bråket med vågen. Fajten mot kroppen. Kärt barn har många namn...eller vänta *tänker* O-kärtbarn har många namn kanske det var förresten.
Usch, jävla våg. Som bara står där och hånar mig. Vafaaan skulle det vara bra för?
Kom precis på en sak jag bara måste nämna appropå min skitdag. Idag skulle jag och några vänner gå och äta lunch. Blev den närliggande pizzerian. I väntan på min pizza går jag och hämtar sallad. Äter glatt. Sparar lite till pizzan. Äter pizza. Äter sallad. Ser någonting i min pizzasallad när den nästan är uppäten. Kan ni gissa vad? Nää...ingen skalbagge. Ett hårstrå. Ett litet svart krulligt hårstrå. ETT LITET SVART KRULLIGT HÅRSTRÅ!
SÅ JÄVLA VIDRIGT!!
Aldrig mer den pizzerian. Tack, men nej tack. Hej då.
LIEMANNEN har jagat mig idag. Allt som kan tänkas gå fel har gått fel. Jag är idag en riktig gnällkärring. Surpuppa. Bitterfitta. Grinig jävel. Gnällmoster. Och allt annat man kan tänka sig. Men på riktigt alltså, allt som kan gå FEL har gått FEL!!
Orkar verkligen inte rabbla upp allt djävulskap som förpestat min dag, det skulle ta mig flera timmar att skriva ner. Typ. Nästan. Men alltså, hur mycket otur och skit ska man vara med om på en dag egentligen? Vad har jag gjort för att förtjäna detta, va? Eller tyckte Gud att jag var lite för glad kanske? Typ "nu ska hon allt få, sådär glad får man inte vara". SkitGud i så fall...
Som man, ja "man" då alla känner så någon gång (annars ljuger man), känner. Ganska hemskt faktiskt. Men är det inte så att vi alla är olika? (Ha, tacka Gud för det vetja!) Men eftersom vi är olika så kommer vi också någon gång att tänka på ett annat sätt, känna på ett annat sätt eller resonera på ett annat sätt. Kanske ett sätt som skiljer sig från de vi känner och umgås med. Ibland är det en ledsam tanke eller känsla, ibland kanske en glad...fast det är den ledsna tanken/känslan som gör att man kanske känner sig ensam. Ibland. Lite. Någongång. Eller så är det en tanke man inte kan dela med sig av. Oavsett hur bra vänner man har. Kanske vill man inte. Eller så vågar man inte. Oavsett kan man då känna sig lite ensam...
kan komma. Eller så får du åka till doktorn. Steril inredning och hissmusik i väntrummet. Kan man bli mer avslappnad eller? Bra försök era dåliga inredare!
Kan vara lite kul ibland. Hatade den till en början. Nu inte lika mycket. Och nu kan jag ju blogga med mobilen :) Kunde jag iofs tidigare också men då var jag tvungen att gå in i HTML och skriva. Ganska krångligt med andra ord. Massa blogga även om jag inte är hemma. Wohoo!
Min frizon. Mina tankar. Mina åsikter. Min blogg. Mina ord. Skriver om allt och inget, på mitt sätt. Ett ton sarkasm, och kanske lite humor - det gör livet lite härligare.
