En Annan Dag

Det var väl självaste fan.

Skojades idag om att det vore "tur i oturen" om mina barn blev sjuka. Det skulle innebära lite sovmorgon och filmmys sista lediga veckan. Veckan då jag inte har några tider att passa.

Man ska fan vara försiktig med vad man önskar. Sitter nu själv med dunderförkylning och febriga barn.

Aaaah, tänk om man kunde få allt man önskade barasådär.

Vad händer med mina inlägg egentligen? Hade skrivit värsta långa. Och så bara "poff" är det borta...

SUCK!!

Bästa kvällen på länge.

Så jävla fin.

På alla sätt och vis.

Och skit samma att klockan är mycket.

Det gör inget.

Så jävla fint ändå.

Efter inatt har jag typ semester. Så vansinnigt skönt, måste jag säga.

Har massa trevligheter inplanerat så det är inte alls så tokigt att vara ledig.

Jag toklängtar tills jag vaknar i morgon. Sen börjar den stora festen! :)

Kallade sin käraste kroppsdel för "kåtingen". Helt fantastiskt uttryck ju!

Kåtingen...smaka på det. Känns ganska bra, eller hur?! :D

"Lite vin och krafs, det är skönt va?"

Låter så jävla kinky. Det är det verkligen inte. Långt ifrån snuskigheter, trots att det låter som jättesnusk.

Ska som kanske bekant, eller snarare inte bekant, tatuera mig. Har letat motiv och sökt inspiration på alla möjliga platser och håll. Har några idéer men det skadar ju inte att vidga sina vyer liksom.

Jag är en sån person som aldrig skulle kunna tatuera in ett namn eller en avbild av någon eller någonting. Eller jo förresten...jag hörde om ett par som var helt emot smycken - när dom gifte sig tatuerade dom in första bokstaven på sin älskades namn på ringfingret, typ 2 millimeter stort (eller litet). Det skulle jag kunna göra. Ser man knappt men man själv vet att den finns där. Lite vackert tyckte jag nog. Fast jag är å andra sidan en hopplös romantiker. Älskar ju tramsig romantik. Men inte mer än så.

Sen finns det dom som tycker att det är jättesnygg med ett porträtt på armen. Lite osäker dock på att andra alltid håller med.

Som den nedan, ser mest ut som en karaktär från en skräckfilm. Någon man inte vill att ens barn ska leka med liksom. Hon är tjejen som står vid din sängkant 03.30 med köttkniven i handen och bara ler. Usch!

Varför kommer man alltid till klarhet efteråt? Ungefär som att man efter ett bråk alltid kommer på saker man skulle ha sagt. "How come after an argument, you think of more clever shit you should have said?" Typ så.

Men att man, efter att ha fått tänka efter kommer till insikt. Som att man liksom processat "vad det nu är" och kommer på det. Kommer på grejen. Eller saken eller vad det nu än är man kommer på.

Som att man är så uppe i det för stunden att det inte slår till förens efteråt.

Knasigt är det i vilket fall som helst.

Varför säger man att "hjärtat smälter"?

Att någonting smälter är väl oftast ingenting bra, om man inte menar snöslask på våren då alltså.

Men hur, var eller varför säger man så? Varifrån kommer det liksom?

Det är ju lite kul att hålla på och fixa snygga naglar.

Har de senaste dagarna fått flera frågor om vart jag fixat mina! "Hemma" svarar jag glatt. Idag fick jag då frågan "jaha, men du kanske jobbar med det på heltid annars?"

Nej. Men tack ändå.

Är det så?

Oavsett. Tyckte det var en fin bild. Jättefin faktiskt.

Bara så. Inget mer.

Jag går nu under två olika smeknamn på jobbet tydligen. "Pudding" och "Snuttan".

Vet inte riktigt vilket som är värst.

Tror "Snuttan" är värst. Faktiskt.

Vet ni varför schizofrena personer har mössa på sig mitt i sommaren?

Svar: För att satelliter inte ska kunna skjuta ner strålar in i hjärnan på dom och läsa deras tankar eller programmera deras hjärnor.

Nu vet ni.

Det finns flera olika typer av självskadebeteende. Vissa svårare att förstå än andra.

Att folk väljer att skära i sig själva är någonting jag har svårt att förstå. Samtidigt som jag förstår. Det är onödigt och jävligt dumt, men ändå förstår jag principen bakom.

Detsamma gäller mat. Att antingen äta för mycket eller för lite. Att liksom känna kontroll och att man genom att ha störda matvanor kan kontrollera och plåga sin kropp.

Men...att bonka och slå på sig själv med en hammare tills man ser blåmärken. Det fattar jag inte. Alltså verkligen inte.
Att lätta på trycket och bli av med ångest. Jaja, men vad får man ut av det. Är själva blåmärkena beviset på smärta som lämnat kroppen eller? Inget blod. Inga spyor. Ingen svält. Nej, jag fattar verkligen inte.

Trots det är det en verklighet för vissa. Skulle ibland önska jag kunde krypa in i huvudet på folk. För att förstå. För att ändra negativa tankar. För att stoppa vansinniga handlingar.

Önska kan man alltid.

Hur många medger att dom gör såhär?

Bakar. På arbetstid. Inte så himla tokigt.

En dag till, sen är jag ledig. Ska bli så himla himla skönt!

Massor att fixa med men att få vara ledig är sällan så uppskattat som när man inte varit det på ett tag.

Att det åskar ute gör knappast underverk för min nattsömn.

Jag gillar åska.

Dom på mitt jobb gör det inte. Verkar lovande.

Jag kan nog räkna med en hel del knackningar, ryckningar i dörren, telefonsamtal osv. Suck.

Fyfan. Att vara så trött att man inte ens orkar hålla kroppen upprätt är inte kul.

Att rycka till, som innan man somnar, i vaket tillstånd är seriöst läskigt.

Att känna hur ögonlocken faller ner under ett samtal samtidigt som man gör allt för att hålla dom uppe är hemskt. Hemskt oförskämt och hemskt jobbigt.

Sömnbrist.se är min nya hemsida.

Känner man sig som när folk kastar sopor efter en.

Hushållssopor. Vet ni, dom kan vara ganska så jävla äckliga. Framförallt om påsen är gammal och någon slitit upp den.

Luktar äckligt gör det också.

En annan dag på jobbet liksom.

Det har visst regnat ute. Det är gråa moln överallt.

Fast inuti. På insidan. Där skiner solen. Livet är bra fint. På alla sätt och vis.

Jag ska köpa en vaniljmunk.

Trauman. Kan påverka en människa på så många sätt.

Vad är det som avgör om man slås ner och blir riktigt sjuk eller om man borstar bort skiten och reser sig. Nedärvd känslighet? Mottaglighet för yttre påfrestningar? Gener? Förmåga att finna trygghet och styrka hos andra?

Samtidigt känns det för enkelt att se dessa ganska simpla egenskaper eller förmågor som förklaring. Förklaring till att man bryts ner eller som förklaring till att man reser sig upp.

Vad är det som får en människa att försvinna in i en annan värld. Att leva en vardag fylld med bisarra fantasier. Ett sätt att förgylla vardagen? Att glömma?

Men dem glömmer ju inte. Det kommer fram ändå. Trauman. Hemskheter. I allt det sjuka ser man ändå glimtar. Mest i det sjuka faktiskt. Och hur kan man då säga att fantasins värld är deras räddning?

I det friska syns ingenting. I det sjuka ser man mycket. Konstigt. Egentligen.

Eller är det vi "friska" som inte fattar? Vad nu friskt är för någonting...

Alla är inte så. Men en del. Och ja...hur tolkar man det liksom?

Att mötas av färska, fina, väldoftande blommor när man kommer hem.

Det är kärlek.

(And FYI, det finns ofärska blommor)

Mitt jobb går ut på att göra så lite som möjligt. En uppgift som torde vara ganska så simpel. Det är det inte. Det kan jag lova. Mycket svårare än man tror.

Att få betalt för att sitta och häcka trodde inte jag var möjligt. Faktiskt.

Sjukt wierd egentligen.

Vem har brunast skinn?

Min kära mor sa en gång att man enkelt kan se på en människa när dom ljuger. Förutsatt att dom inte är psykopater. Och...alltså, dom finns ju men är lyckligtvis inte så många.

Men det är väl ändå konstigt. Att magkänslan kan säga en så mycket. Att man liksom bara vet.

Man vet, känner det i hela kroppen. Små små signaler. Så himla tydligt.

Sen kanske jag är extra känslig för dessa signaler. Människokännare som jag är...

När man känner sig helt tom.

Tom på allt.

Också någonting jag bloggat om tidigare.

Alltså. Vad är det med dessa dagar. Dagar då allt blir fel. Sminket blir fel. Det ser liksom förjävligt ut. Kläderna blir fel och varenda valk syns. Även fast valkarna typ igår inte ens existerade. Håret...pff...vi ska inte ens prata om håret. Hur man än klämmer, puffar, kramar och snurrar så blir det inte bra.

Hur i hela friden kommer detta sig?!

Har man liksom förtjänat att ha en sånhär "fuldag" ibland. Är det liksom bakslag för att man mår så jävla bra? Eller för att man vanligtvis tycker att man är ganska snygg?

Nädu. Det vetefan.

Timmarna släpar sig fram. 7 timmars jobb kvar. Sen ledig! Tjoho. Det ska bli fint. Skitfint faktiskt.

Jag hoppas timmarna flyger förbi i rasande fart.

Längtar!

Är fint. 

-<3

Jag älskar mitt liv. Och de människor som finns i det.

Kärlek <3 på det.

Är att få träffa två stört fina människor som båda ligger mig varmt om hjärtat.

Kärlek på det <3

Kom just att tänka på begreppet "ensam hemma". Är inte typ majoriteten av befolkningen singlar?

Ett, varför då? Vad är det för fel på människorna som inte hittar nån? Eller hittar man fel person hela tiden?

Två, säger man verkligen "ensam hemma" om man är den som äger bostaden? Då är man väl nästan per automatik ensam liksom. Förutsatt att man är singel.

Nä, nu trasslade jag in mig själv i mima tankar tror jag. Vi struntar i det.

Herre Jesus, fatta mig ensam i ett hus liksom? Hej, inkontinensskydd, jag kommer nog behöva dig. Antagligen. Eftersom jag lär pissa ner mig själv varje kväll när jag tror att någon försöker ta sig in.

Hm. Undrar varifrån detta kommer. Jag har ju sovit massor själv. Typ. Och jag har ju lagt rädslan för mörker i soporna där den hör hemma...

Godnatt.

Jag hörde ett ljud...