Har letat land och rike runt efter ett par stövlar, kosta vad dom kosta vill, utan framgång. Sen idag, helt spontant gick jag in i en affär och snubblade över ett par. Sånt är väl himla trevligt?
Hittade dessutom ett till par skor. Men de tänker jag inte berätta om. Trots att det var kärlek vid första ögonkastet...
Det sjukaste hände på bussen. Nej, nu ljög jag. Har varit med om betydligt sjukare saker. Men skruvad då. En rätt skruvad sak hände på bussen.
Säger till mina flickor att de kan plinga eftersom vi ska av nästa. Så fort jag sagt "nästa ska vi av, ni kan plinga" kastar sig en tjej i 15-års åldern fram och paniktrycker på plingaren. När hon gjort det vänder hon sig om med världens största leende och tittar på mig.
Vad gjorde jag? Tittade tillbaka. Lite sur försökte jag se ut. Försökte telepatera nått i stil med "kunde du inte låtit barnen få trycka, dumskalle"
Vad jag ville göra? Fråga henne hur fan hon är funtad. Varför hon inte kunde låta bli att trycka på plingaren och att hennes mamma måste ha gråtit när hon föddes.
Nä. Okej då. Kanske inte det sista. Det var onödigt. Men ändå. Varför liksom? Tävla mot småbarn, seriöst liksom. Suck på vissa.
Jag har stridit och bråkat. Överklagat och yttrat mig och till slut vunnit i högsta instans. Nu går beslutet, som var till min fördel, inte att överklaga.
Om min motpart nu väljer att vika sig. Om de ger med sig och faktiskt går mig till mötes, det återstår att se. Om inte känner jag någon som ringer varenda tidning i hela Stockholm.
Men som sagt. Nu tar vi ett djupt andetag och konfronterar fienden.
Jag må se söt och snäll ut. Jag ÄR rätt söt och snäll. Men ingen jävel ska komma och tro att dom kan sätta sig på mig. Då bråkar dom med fel person. Jag tål mycket, men vissa saker är bara inte okej. Jag synar bluffar och när folk tror att dom kan spela bort mig...ja, då spelar dom mot fel blondin.
Strax innan 16 skulle jag gå ut. Trodde seriöst inte mina ögon när jag tittade ut genom fönstret och såg...ingenting. Inte ett jota såg jag. Det är ju för bövelen svart! Det är tamigfasen inte okej. Inte okej någonstans alls!
Den ena sa att jag lyser som om jag vore gravid. Och det får vi väl ändå hoppas att jag inte är. Inte så troligt liksom.
Till den andra skojade jag och lovade att jag inte svalt några glödlampor. Han sa att det inte alls var negativt menat utan att jag liksom lyser, skimrar. Att det absolut ska tas som en komplimang.
Det var ju kul. Och lite lustigt. Inom loppet av bara ett par timmar...
Fast det är väl härligt. Hösten är här, och jag lyser, trots att mörkret och kylan är på väg...
Idag är det fredag. Utsikten? Mitt tak. Typ. Fyfasiken så trist att ligga sjuk en fredag. Finns ju liksom betydligt trevligare saker att roa sig med en fredagskväll.
Kanske sysselsätter hon sig med någonting halvkul. Annars blir det nog soffpotatis-fasoner. Tv, film, mjukisbyxor och nått smaskens att tugga på.
Min frizon. Mina tankar. Mina åsikter. Min blogg. Mina ord. Skriver om allt och inget, på mitt sätt. Ett ton sarkasm, och kanske lite humor - det gör livet lite härligare.
