Nope, ingen sänghoppare, även om det kanske kan verka så. Jag ser det mer som...att vara på resande fot.
1a sägen är tryggast, 2 bästa sällskapet och 3e definitivt skönast. Låter nästan som en gåta va? Fast jag kommer inte fråga "vart är jag?"
Det vet bara jag. Ligger kvar och njuter. Det är mörkt ute och jag kommer knappt ihåg sista gången jag vaknade och kunde njuta mig kvar med en god bok. Det mina vänner, det är vardagslyx!
Visst är det frustrerande när man vet vad som kommer hända fast man inte vill? När man vet svaret på frågor där man inte vill ha svar? När man vet att det kommer sluta på ett sätt som man inte vill att det ska sluta?
Ja, mina vänner. Det är frustration. När man står helt handfallen och inte kan göra någonting alls åt det. Man får liksom suck it up och stå för de beslut man tar, för vad man gör, även om det inte är det man vill. Men ibland kanske man inte har något annat val? Om man själv vill klara sig ut situationen levande det vill säga. Eller vad det nu kan handla om...
Denna fröken har gjort en hel massa klipp på youtube. Har absolut inte sett alla men det jag har sett gillar jag. Hysteriskt rolig ibland. Sjukt överdriven ganska ofta. Men ja. Hon får mig att skratta.
Har ju typ seriöst de sötaste citaten. Har letat citat och ordspråk sista tiden till...ja, till någonting. Och detta är ju så himla himla fint. Inget jag kommer att använda till någonting. Någonsin. Men det var ju hur gulligt som helst. Och visst, så kan man ju känna. Ibland. Med vissa. Så länge dom finns i ens liv. Sen kvittar det väl. Men tanken är ju fin. Jättefin. Ganska romantiskt faktiskt.
Frågade min ena dotter om hon och en kille hon hängt med fortfarande är kära. Och jag får det märkligaste flinet jag någonsin sett. Hon liksom grimaserar på ett underligt vis. Hon kniper ihop ögonen jättejättehårt och visar upp allt tandkött. Svårt att förklara riktigt...såg sjukt konstigt ut i alla fall...
Frågade igen och hon svarar att "näää...han är kär i en annan tjej nu". Jaha tyckte jag...vilken tjej då? Och hon grimaserar ännu mer och börjar liksom fnittra och säger att "XX är inte kär i en tjej...han är bara kär i massa killar nu".
Jaha, okej...frågade om det var någon speciell och jag fick några namn.
Men tänker ändå på detta med sexualitet bland barn. Eller...det är fel ord. Helt fel ord. Dom har ingen sexualitet, enligt mig. Freud skulle väl hävda anorlunda. Men för att komma till sak. Det jag menar, eller kanske tänker, är att allt är så oskyldigt. Så oformat och så opåverkat. Att kärlek är kärlek liksom.
Min andra dotter har vid ett flertal tillfällen sagt att hon ska gifta sig med sin bästa kompis. Hon är kär i en himlans massa killar. Och någon enstaka tjej ibland. Men hon ska gifta sig med sin bästis - som är en tjej.
Tänk vad praktiskt egentligen. Att gifta sig med sin bästa kompis. Skita i kärleken liksom. Om lusten pockar på får man väl lösa det genom ett krogbesök eller två? Men att liksom dela en vardag med någon man genuint tycker om. Som man delar åsikter med. Som man aldrig behöver kärleksbråka med. Aldrig några hard feelings om den andre varit på krogen och roat sig. Inga konflikter om andra utanför som vill sabba någonting. Man bara lever. Sida vid sida.
Åldersskillnad. Har det någon betydelse och i så fall, hur stor betydelse? Är det okej att dejta/vara tillsammans med någon som är 10 år yngre/äldre? I vilken ålder bör man vara för att det inte ska märkas liksom?
Och sen tänker jag på detta fenomen med "äldre" män som gillar yngre kvinnor. När blir skillnaden för stor liksom? Känner till två personer som båda valt en betydligt äldre man. Ena mannen (gubben) är väl typ pensionär snart. Och hon har väl inte ens fyllt trettio liksom.
Ibland handlar det säkert om pengar. Och kanske lite pappakänslor, vilket jag tycker är lite snasty för att vara ärlig. Om man letar efter en pappafigur alltså. Pengarna ser jag mer som en ömsesidig affärsuppgörelse. Även om det inte heller kanske är helt okej, fast det är ändå skillnad - där står det en medveten kvinna bakom beslutet på ett annat sätt. Sen finns det säkert de par där det faktiskt finns kärlek. Äkta, berusande himlastormande kärlek. Det ska jag inte förneka...
Men att dejta någon, eller träffas spontant, som är typ 20 år äldre. Eller yngre för den delen.
Jag kan inte riktigt bestämma mig för om det är okej eller inte...
Såg denna på facebook igår. Jag, personligen, tyckte den var ganska så rolig faktiskt. Det måste jag medge. Alla håller nog inte med. Eller, det vet jag att alla itne gör. Vissa reagerade ganska så starkt på denna och ansåg att *trumvirvel* den är rasistisk och att det är fruktansvärt att sprida detta budskap. Att även använda sig av ordet "neger" var också fruktansvärt tydligen.
Alltså, skitnödiga personer finns det överallt. Måste man vara så jävla pk hela tiden eller? Typ lighten up...Slappna av lite. Självdistans? Kunna skämta oskyldigt? Eller skämta ganska grovt också för den delen...men så länge man har kvar humorn och glimten i ögat torde det väl itne vara någon fara, eller?
Det enda jag verkligen inte kan skämta om, det är barn som far illa. Där går min gräns.
Jaja. Läs och skratta. Eller läs och gråt. Eller läs och bli förbannade. Mig kvittar faktiskt. Detta är min blogg och jag gör som jag vill.
"Man kan se kärlek i hennes ögon" säger min dotter på 5 år.
Hur ser man kärlek i någons ögon, det undrar jag. Hann inte med att fråga henne innan hon hade försvunnit iväg med sin syster.
Men ändå...varifrån får barn allt? Och återigen...hur ser man kärlek i någons ögon? Ögonen är själens spegel. Ögonen kan säga mycket. Men kärlek? Det är väl mottagaren i så fall som ser den och ingen annan?
Sjuttielvatusenmiljonermiljarder barn som alla är höga på socker som springer runt-runt-runt-runt. Runt, runt, runt, runt, runt och så runt.
Jag arrangerade själv ett kalas för ett tag sedan. Närmare 40 inbjudningar gick ut. Och ja...jag kan ju säga att jag förstår varför man endast låter kalaset pågå i 2 timmar. Vill ni veta? Jo, därför att man själv behöver rehabilitering i minst 2 veckor efteråt. Någon som är allergisk mot allt. Någon gillar inte den dryck som serveras. Någon ramlar och slår sig. Någon blir sur för att det var fel godis i påsen. Någon blir skitarg för att någonting man inte förstår gick fel.
Alltså. Barn kan vara fantastiska. Men barn kan också vara fruktansvärda. Som små små monster.
Tänk att man har två barn. Jag har två. Och jag kan ibland känna att mina beter sig som monster. Tänk då 40 barn....Ja, ni fattar va?
Ska ju, som kanske bekant, tatuera mig. Äntligen...äntligen tror jag att jag vet. Eller jag vet att jag vet. Det sa bara klick. Som en kärlek. Jag kände det i hela kroppen.
Är jag nu. Och typ 3 veckor framåt. Kul. Eller inte.
Killen i butiken sa att det är en klassiker att äpple-fånerna går sönder bara en kort tid efter att garantin gått ut. Och att allt kommer på en gång. Alltså, inte bara ett problem utan massor. Och ja...det är ju massa fel på min fån så det stämmer ju.
Tveksamt om reklamationen går igenom sa han. Apple är tydligen sjukt kinkiga. Kostnadsförslaget på att reparera brukar ligga på mellan 2500-3000 kronor. Ehh...för en mobil som inte går att använda öht? Sunt? Kan man ju lika gärna köpa en ny ju.
Är nu raderat. Allt som hänt det senaste året finns inte längre.
Min mobil är nu tömd på allt. Verkligen allt. Inga bilder. Inga telefonnummer. Inga sms. Inga mms. Inga anteckningar. Inga sparade saker. Inga videosar. Ingen ingenting. Inga appar. Inga minnen eller spår av mig eller det som varit.
Klart att allt går åt skogen när det är fredag den 13e liksom.
Hade man väl kunnat lista ut med ett lillfinger. Ja, alltså...nu visste jag ju inte att det var det tills för typ 3 minuter sedan. Men det förklarar väl all skit som hänt.
Var till centrum och skulle lämna in min fån eftersom den är helt knasig. "ojoj, garantin har gått ut" säger killen i butiken. "Ja, men jag har 3 års reklamationsrätt" svarar jag.
Han menar på att Apple har sina egna regler och att det är svårt att reklamera. Men att vi alltid kan göra ett försök. Tyvärr reparerar dom inte telefonerna utan dom kastas och skickar ut nya. Kul. Tänkte jag. Allt på telefonen försvinner mao. Jo, tyckte killen. Gå hem och säkerhetskopiera allt.
Att folk krigar. Att folk som inte borde dö dör. Att folk svälter. Att barn far illa. Att man inte tillämpar dödsstraff på mördare. Att man inte skinnflår och peter ut ögonen på pedofiler osv.
Men tragiskt är också när man helt och fullt väljer att lita på folk i sin omgivning som sviker en. Som lovar saker som de inte håller. Som säger saker de inte står för. Inte bara en gång. Utan upprepade gånger. Det är tragiskt.
Frågan är vad som är mest tragiskt. Att man ger dom nya chanser eller att de gör det om och om och om och om och om igen. Man kan fråga sig om man inte borde fattat från första början att det är ett mönster, ett beteende som inte kommer förändras. Men man hoppas väl liksom. Och det i sig kan också ses som tragiskt. Att det där jävla hoppet liksom inte överger en. Att man hoppas, hoppas, hoppas att det ska bli bra. Att det ska bli en förändring.
Så står man där igen. Och besvikelsen slår en som värsta jävla knytnävslaget i magen. Som en örfil. Av dess värsta slag. Och man fattar inte hur man kunde vara så jävla dum. Man visste väl att det skulle hända liksom. Men man vägrade förstå, ville tro. Hoppas att nu var det sista gången. Men inte. Man trodde på vad det nu var man tror på.
Skönt. Man vaknar. Är trött efter att ha sovit skitdåligt. Man masar sig upp ur sängen. Kommer ihåg att man lovat barnen att de ska få cykla till dagis. Packar väskan full med saker man har lovat sig själv att uträtta under dagen. Stressar. Glömmer halva mackan i håret. Svär över att man inte kan låta bli att snooza för länge. Gormar åt ungarna att skynda på. Glömmer halva livet. Kommer efter mycket om och men iväg. Blir stressad för att ena ungen är på väg ut i gatan med cykeln. Inser att klockan är skitmycket. Ringer till dagis för att beklaga sig över att man blir sen.
Och vad får jag till svar då?
"Jamen, vi har ju stängt idag!"
Skit också. Drog en nödlögn om att jag trodde det var först nästa tisdag. Kommer ihåg att barnen nämnde det igår. Fan. Det var den dagens nyttiga uträttanden.
Suck. Stånk och stön. Min mobil har gått sönder. Satte mig för en timme sedan och började skriva av det jag ville ha kvar från mina anteckningar.
Kastade det mesta faktiskt. Hur mycket skit är det möjligt att samla på sig egentligen? Roliga citat är väl det som är kul att spara på typ.
Tänkte lägga över lite bilder på datorn också ifall de skulle försvinna vid reparation. 2500 bilder. Sedan jag tömde den sist. Snark. Men jaja, lika bra. Det om nått skulle vara sorg om jag förlorade. Resten struntar jag i faktiskt...men mina bilder skulle vara sorg.
Alltså. Snacka om att man förlitar sig för mycket på sin telefon. Som västa kompisen liksom. Usch vad tragiskt. Faktiskt.
Ja. Matmissbruk. Finns det många som har. Jag är typ en av dom.
OED. Det är min diagnos. Helt påhittad, av mig själv,. Men så stört bra. Inte att man (jag) lider av den utan att jag äntligen kommit på en benämning för vad jag lider av.
OED. Det står för "Over Eating Disorder". Ganska bra va? Och jag skulle gissa att det är betydligt fler än jag som lider av denna.
Skillnaden från annat matmissbruk? Ja, anorexia handlar ju om att äta så lite som möjligt och bullimi om att kräkas. OED handlar om att äta tills man nästan kräks, och sen sluta äta. Så...nackdelen med att lida av OED jämfört med de andra ätstörningarna är ju enbart att man inte blir smal. Fatta skönt om man liksom blev smal på kuppen. Om man kunde äta massor och sen rasa i vikt. Jag vill inte gärna spy, det tycker jag är ganska äckligt och jag vill inte svälta mig själv eftersom jag ääääälskar mat. Fan, inte lätt detta. Vad skulle ni välja?
Jag kanske skall satsa på amorexi istället, om jag vill bli smal alltså. Eller vad tror ni? Fast då var det ju dethär med att jag gillar mat...
Nej, till er som tror jag är absolut korkad så är jag inte det. Ätstörningar är allvarliga grejer. Faktiskt. Jag försöker bara lätta på mitt eget samvete genom att skämta bort det. Tror jag. Kanske. Eller nått.
Men varför kan man inte sluta äta i tid liksom? Det är ju den stora frågan? Eller egentligen typ varför folk krigar...det är nog en större fråga. Men ni fattar va? Inlägget liksom...
Detta med mat. Att det ska vara så svårt. Så komplicerat. Att det ska vara så svårt att välja rätt. Äta rätt. Och inte hålla på och trixa så mycket.
Bör jag känna mig orolig när jag hittar glittriga accessoarer på barnavdelningen och blir kär.
Jag köper alltså inte grejerna till mina barn utan till mig själv. Som besatt av allt som glittrar. Eller nej. Nu ljög jag. Inte alls av allt som glittrar. Men av mycket som glittrar. Paljetter och glitter...det är min grej. Helt klart.
Men kan knappast påstå att jag känner mig så vuxen när jag köper saker från barnavdelningen till mig själv...
Min frizon. Mina tankar. Mina åsikter. Min blogg. Mina ord. Skriver om allt och inget, på mitt sätt. Ett ton sarkasm, och kanske lite humor - det gör livet lite härligare.
