En Annan Dag

Sitt jobb. Det är fan underskattat. 

Att ha en bra chef är det viktigaste. Sen kollegor. Att känna att man får något slags utbyte. Att man kan lära av varandra och dela med sig av sina kunskaper och erfarenheter...att kunna skratta och ha kul är ju också en fördel. 

Jag har en grym chef och helt fantastiska kollegor. Ett jobb att älska med andra ord.

Ligger på en solstol på balkongen och funderar över livet. 

Såg en stjärna falla. Önskade mig såklart någonting. Men det tog ett tag, vad ska man önska liksom? 

Livet. Det är konstigt. Lätt. Komplicerat. Svårt. Underbart och ibland en gåta. 

Fick för några veckor sedan höra att jag blivit tuff och att jag skaffat mig skinn på näsan. Jo, så är det nog. 

Jag synar egoismen i kanterna och behandlar folk som dom behandlar mig. Visar samma intresse. Orkar inte bry mig lika mycket om allt längre. Har nog liksom slappnat av och känner mig ganska så säker på mig själv. 

Om folk kör över och prioriterar annat, då kommer jag också göra det. Om folk inte är schyssta, varför ska jag då lägga massa energi på att försöka vara den som är större. Behandla andra så som du själv vill bli behandlad. Absolut. Till en viss gräns. Men sen får det räcka. Orka vara den snälla och duktiga hela tiden? 

Om man bryr sig om varandra är man schyssta. Punkt. Så jävla svårt är det väl inte? Nej. Det är det inte. Och om man inte är schysst, nej...då bryr man sig inte så mycket. Och vad är då vitsen?

Kan man verkligen förvänta sig mer än vad man ger? Skulle inte tro det va...

Det var allt. Kvällsfilofsofi på högsta nivå.

Godnatt. 

Jag pratar om psykfall. Eller de med "psykiska funktionsnedsättningar" som det så fint heter. 

Detta är en grupp jag jobbar med och också respekterar. Men det är också viss skillnad på att möta dessa individer professionellt kontra privat. Och kanske framförallt med barn. 

Mötte en man idag. (Som jag inte känner till!) Jag såg direkt att nått var fel. Det var liksom hela uttrycket. Sättet han förde sig, tittade på omgivningen och... ja, jag kan se sånt ganska lätt. Jag fick i alla fall en oskönt känsla i kroppen. 

Denna man höll sig i närheten och jag gjorde mitt bästa för att jag och barnen skulle vara långt ifrån honom. Förgäves visade det sig...

Satt på tåget och kände mig iakttagen. Mycket riktigt, ha satt och glodde...

Ignorerade honom som sig bör. 

Kände efter ett tag en flyktig smekning mot mitt ben och funderade på om jagseriöst  själv behöver söka hjälp... 

Hör sedan en svag röst som upprepar "ursäkta", "ursäkta", "ursäkta", "ursäkta" gång på gång. 

Vänder mig mot honom och han påpekar snällt: 

"Du har en reva i kjolen" 

och pekade mot precis det ställe där jag tyckte mig känna en lätt beröring. 

Jag vet inte vad som var värst; Att ha en knappt synlig reva i kjolen, att han påpekat detta öppet eller att han pillat på mitt ben genom revan...

I efterhand kunde jag givetvis komma på tusen fiffiga svar. Typ "och det uppmärksammade du minsann!". Men utkom bara "jaha, hoppsan"...

Bättre lycka nästa gång. 

Så kan man se ut efter ett läkarbesök. 

Fasade lite över att "killen" skulle ta mitt blodprov. Han verkade så himla sur. Men han sken upp när han såg mig och jag pustade ut. Tittade bort och ryste lite när nålen skulle in. Han sa jag skulle slappna av. Och *poff* så var det över. Kunde till och med titta på när han fyllde rören. Alltså, det KÄNDES knappt! Seriöst bästa blodprovstagaren jag någonsin varit hos!

Tyvärr ser jag ju ut som en heroinmissbrukare. Blått armveck med en stiligt utbuktande ven mitt i. 

Får bli till att ha långärmat på sig närmaste dagarna...

När heltidsalkisar säger att dom är "lyckligt lottade" och inte behöver arbeta för att få ihop till sin försörjning, då kan man undra vart det blev fel. 

Kan inte tänka mig att alla har ärvt ett par miljoner för att klara av sin egen försörjning och livsföring som det så fint heter. 

Bidrag eller olagligheter. Eftersom dom sitter bänkade hela dagen trixar dom knappast med såå mycket olagligheter. Bidrag...? Hur blev det så då? Är det meningen att vi ska slussa ut massa bidrag till dom som spenderar sina dagar i vänthallen vid bussen med en öl i handen? 

Nått känns inte helt rätt här...

Har flera besök bokade hos farbror doktorn och har med det beslutat för att byta husläkare. 

Är man inte nöjd, varför fortsätta gå till samma då? Finns säkert massor sv människor som köper läget och liksom bara håller tyst. Jag tillhör inte den skaran. Är jag inte nöjd kommer det att visa sig. Jag förtjänar bättre än så. 

Men har också insett att det är svårt stt hitta bra läkare. Framförallt husläkare. Det är lite rullandebandsprincipen liksom. Inte för stt jag egentligen har något stt säga om det just, det handlar om ekonomi. Det som inte handlar om ekonomi är bemötande. Och inkännandet av patienten. 

Och vissa...vissa har verkligen fattar vad det handlar om!! 

⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️⬇️