En Annan Dag

"Tack för att du får mig att skratta när jag inte ens vill le"

 

 

Ja, det hade man i typ 3an.

Men ändå.

 

Dessa fina fina vänner man har. Som alltid finns där.

Som stöttar en när man mår dåligt.

Som skrattar med en när man mår bra.

Som stöttar när man har det tufft.

Som hjälper en upp ur skiten.

Som springer med en och skriker ut all lycka man känner.

Som skänker en ljus.

Som sitter med en i de mörkaste rummen.

Som håller din hand när du behöver det.

Som släpper när du står på egna ben.

Som peppar vid rätt tillfällen och som berättar när någonting är fel,  

när folk runtom en gör fel och när jag gör fel.

Som aldrig nedvärderar en eller ens omgivning.

Som liksom alltid finns där.

 

Fina oförstörda.

Som aldrig förstör.

Som alltid vill ens bästa.

Alltid VILL ENS BÄSTA.

 

Det är fina vänner det.

Jag har en sån.

Hon är min fina.

Hon är allt det och lite till.

En stöttepelare.

En sån som aldirg dömmer.

 

Vare sig mig eller andra.

 

Hon är bra fin hon.

 

 

 

 

 

 

Nu har hon massa idéer och projekt att sysselsätta sig med. 

Det är ganska skönt att få ägna sig åt kuliga saker. Faktiskt. 

Det var alles. 

Ibland känns det som att äkta människor inte växer på träd. Kanske dom inte gör faktisk. 

Ibland vill man verkligen tro gott om folk. Man vill verkligen tro det bästa. Trots att man kanske fått en taskig magkänsla vill man någonstans bevisa att den är fel, på grund utav olika anledningar. 

Men vad är det man säger? 

Man ska lita på magkänslan. För den stämmer typ alltid, eller hur? 

Det är så jävla ledsamt när man inser att man hade rätt från början. Att man skulle hållit sig borta. 

För det visar sig alltid. Det har liksom en tendens att krypa fram. Alltid alltid finns det nått som avslöjar personen. 

Tragiska människor. Måste vara himla olyckliga med sig själva. Sjukt otillfredsställda.

 

Blir ibland ganska så irriterad när jag åker kommunalt med mina barn. Det finns andra mammor och/eller pappor som också gör det och jag slås ofta av en tanke.

Eller snarare kanske observation, som varje gång gör mig lika arg.

 

Egentligen är det löjligt att gå omkring och bli arg på folk men fan, jag kan ttne låta bli i dessa fall!

 

På både tåg och bussar finns det väldigt tydliga skyltar om att barnen skall kliva av först. Jag tycker att det är ganska uppenbart varför barnen skall kliva av först. Och för er som inte fattar så handlar det helt sonika om att barnen inte skall lämnas kvar på bussen. Att man liksom skall försäkra sig om att barnen hinner av. En vuxen syns bättre och har dessutom styrkan, reaktionen och modet att skrika åt chauffören om han stänger dörrarna för tidigt.

 

Mina barn skulle förmodligen bryta ihop och inte hinna reagera och det skulle nog ta en stund innan någon annan reagerar också.

 

Därför, just därför fattar jag inte dessa föräldrar som kliver av själva först. Framförallt inte när det handlar om små barn. Idioter eller vadå? Alltså, det finns jättetydliga skyltar, som jag kan tycka inte borde behövas. Men uppenbarligen gör dom det. Även om vissa tycks skita i skyltarna och prioritera sig själva först. Men seriöst liksom...vad är det för fel på er?

 

 

 

 

 

 

En gammal kärlek.

Som jag återupptäckt.

 

Bjuder på två olika versioner. Den första är originalet med en ganska vacker video om man orkar titta på hela. Den andra kanske är lite mer upptempo så att säga men med en absolut skittrist video.

 

 

 

Lyssna och njut!

 

 

 

 

Ställer upp för varandra. Man finns där och erbjuder en stödjande och stöttande hand när det behövs. 

Man hjälper till när det krisar och finns tillgänglig. 

Man hjälper, inte stjälper. 

Så är det bara. 

Ganska enkelt va? 

Eller? 

Jag skulle sticka direkt. Om det var min partner som sa det. Så uppskatta varandra och det ni har...

(Även fast det faktiskt är ganska kul!)

Är typ sömnmässigt vidriga. 

Ingen sömn så långt ögat når. 

Att ligga och vrida och vända på sig. Känna tusen tankar som snurrar. Ha barn som vaknar och är ledsna över olika anledningar. Att stup i kvarten titta på klockan och räkna ner timmar tills man ska upp. Drömma skumma, skumma saker och vakna förvirrad. 

Nej du, blir att sova en stund på eftermiddagen idag tror jag nog! 

Ibland undrar man hur folk är funtade. På riktigt. 

Vaknar man och känner att man verkligen inte är utvilad. Ganska ofta vaknar jag och känner att jag inte är utvilad. 

Ibland har man varit uppe för sent. Ibland är man utarbetad. Ibland haft jättemycket att göra. Ibland har man tröstat ett barn som är ledset efter en mardröm. Ibland vaknar man själv efter en mardröm. Ibland kan man inte sova. Ibland har man sällskap i sängen av ett barn eller två. 

Anledningarna kan vara många. Men faktum kvarstår att barnen absolut är en bidragande faktor. Om man inte har barn och känner sig trött...ja, då vilar man. Det är inte riktigt lika lätt med barn. 

Jag ogillar egentligen att folk håller på och smygfotar vilt främmande människor. Tycker det är ohyfsat och respektlöst. Men jag var faktiskt tvungen!

Det är typ rusningstrafik. Massa vanliga människor och en prylfixerad kille. Han har alltså lagt sin dator på sätet framför sig först. Det kom en äldre dam och ville sitta, han suckar då ljudligt och sätter motvilligt datorn på sätet bredvid sig själv istället. 

Men hallå?! 

Sen när fick våra saker ett så stort värde att de ska ha en egen plats på tåget?

Snacka om skruvat!!

Slut på julen. 

Över.

Finito. 

Julpyntet ska ner och nya gardiner sättas upp. 

Känns lite skevt faktiskt. Lagom tills snön kommer så ska allt bort. Men det är rätt skönt också. Det betyder att vi närmar oss värme och solsken. Även om det för tillfället känns som att vi aldrig mer kommer få se solen. Eller känna värme. 

En annan dag. 

Idag tar jag examen!!

3.5 år av blod svett och tårar har äntligen kommit till sitt slut. Jag är klar. 

Inga mer tentor. Inga redovisningar. Inga obligatoriska seminarier. Inga tråkiga föreläsningar eller trötta lärare.

SÅ JÄVLA SKÖNT!!

Om exakt en vecka så ligger jag i sängen och funderar över livet. 

Kanske läser jag en bok jag trånat efter länge. Pillar mig i naveln och suckar nöjt. 

För om mindre än en vecka tar jag examen. 3.5 år senare är jag klar. Det har varit blod, svett och tårar emellanåt men nu står jag här. Snart klar. 

Jag har vid ett flertal tillfällen under loppets gång varit nära att ge upp. Men idag är jag så glad att jag inte gjorde det. Att jag bet ihop. 

För nu, snart, tar jag examen. 

Jag är liksom klar. 

Redo för arbetslivet. 

Ett riktigt jobb. 

Så galet, galet skönt att få lite rutin på vardagen. Arbeta 9-17 och sen kunna komma hem och känna "ja, idag kollar jag på 3 avsnitt av dendär serien jag älskar!" Eller läser en bok man valt själv för att man gillar den. Eller syr en klänning. Eller målar om ett rum.

Snart har jag all tid i världen att ägna åt saker jag gillar! 

Så kan man (jag) ju absolut känna ibland...

Har inte tid att bli sjuk. Alltså, verkligen verkligen inte tid. 

Min kropp tycks tycka annorlunda. 

Fan. 

Av alla jävla tider och dagar. 

Ska försöka med diverse olika huskurer och naturläkemedel. Och hålla mina tummar stenhårt för att detta går över omedelbums! 

Såg just en reklam för bindor. Att man som kvinna sover dåligt på natten när man blöder och därför skall köpa ett visst märke som med sin unika form kommer göra att man kan sova gott. 

Dels kan jag inte hålla med om att man sover dåligt. Alltså, det är ju inte en tillfällig fysisk förändring som påverkar vårt psyke liksom. För det är väl ändå oftast psyket som gör att vi sover dåligt. Om vi inte räknar yttre faktorer som att ha rubbat sin dygnsrytm osv. 

En annan sak jag genast tänkte på är varför kvinnan skall behöva betala för detta elände. Det finns nog inte en enda jäkla kvinna som njuter av denna tid under månaden. Det är mest till besvär. Och männen, vad har de för extra utgifter? Vi kvinnor blir liksom straffade i dubbel bemärkelse. 

Nej. Jag går inte runt och tänker på detta. Och nej, jag stör mig inte generellt på detta. Och nej, det handlar inte om mycket pengar. Men ändå...tanken slog mig. 

Det nya året. 

"Nya friska tag" sägs det. 

Vissa gillar det. Andra får ångest. 

Pratade om detta härom dagen med någon som kände det sistnämnda. 

Måste man tänka att nu...det är nu det gäller? Det är ett år som alla andra. Det är en siffra som förändrats. Hur mycket vikt kan, eller kanske bör, man lägga vid en siffra? 

Många siffror spelar roll. Hyra. Lön. Kanske siffror på vågen. På prislappen. 

Men sen då? 

Det är ett nytt år. 

Orkar man inte komma med nya friska tag...måste man det då? 

Att få sova till 11 en lördag är inte helt fel. Inte fel alls. 

Lite länge nästan men äsch, ibland är det välbehövligt. Framförallt om man sovit på tok för lite innan. 

(Japp, måste motivera mitt slappa beteende med en ursäkt...)

Vakna och ligga och läsa. 

Det är lyx. 

Blir man det?

Starkare av det som inte dödar en. Allt skit liksom. 

Oavsett vad det gäller. 

Allas skit är deras egna. Alla upplever saker olika. Alla resonerar olika. Alla tänker olika. Alla känner olika. 

Ingen kan säga hur någon annan upplever någonting. Någonsin. 

Men frågan kvarstår. Det klassiska ordspråket...

Blir man starkare? 

Är väl ändå när man lunchdejtar med trevliga kollegor och får shoppa på betald arbetstid! :) 

Fick denna skickat till mig idag. 

Så jävla bra! 

Detta är ju absolut ett alternativ att överväga! 

Haha, klockren tjej som gör världsbästa dumpningen av hennes skit till pojkvän.

I köket. En helt vanlig torsdag. Med två 6-åringar. Som kombinerar att duka av ett matbord med disco. Vissa inslag av head-bangning och luftgitarr ingick också. 

Det är sånt man vill ha på film. 

Det är sånt som förgyller livet. Ljusglimtar i vardagen! <3 

Såg en bild. Ganska bra faktiskt. 

Stod nått i stil med "när hen slutar bli arg, det är då du ska oroa dig. Det är nämligen då personen inte bryr sig längre". 

Ganska kloka ord. För precis så är det ju. Man suckar mest. Orkar inte lägga energi på att bli arg. Känslorna brusar inte upp. Just för att man faktiskt inte orkar. Man bryr sig inte...

 

2013.

Ett bra år på många sätt. Men knappast ett år som utmärker sig på något sätt. Fick en fråga om att lista årets tre höjdpunkter samt de tre värsta sakerna. Tyckte det var ganska svårt. Jag är ingen person som hänger mig fast vid minnen på det sättet. Klart att det finns höjdpunkter liksom. Och "låg-punkter".

 

En höjdpunkt är väl definitivt när jag vann min strid mot skolan. Den känslan är oslagbar. Att ha kämpat länge länge och sedan få utdelning. Den känslan är fantastisk. Utöver det har jag nog inga specifika höjdpunkter. Finns massa fina minnen och händelser men inget som utmärker sig extra.

 

Lågpunkter...ja, när folk beter sig illa. Det är väl en lågpunkt? Att folk inte har vett att uppföra sig liksom. Att människor tar en för givet och antar att man alltid skall finnas kvar oavsett hur illa man betett sig. Att någon trampar rakt över en och inte respekterar en är väl liksom givet. Oavsett år.

 

Det har varit ett jämnt år. Månaderna har lunkat på. Inga excepionella saker har hänt. Jag har liksom flutit med...jag har pluggat. Skaffat ett jobb jag trivs jättebra med. Omgett mig med människor jag gillar. Ätit god mat. Solat. Åkt båt. Druckit vin och suttit uppe långt in på småtimmarna och snackat mellan allt mellan himel och jord. Jag har arrangerat födelsedagskalas för 25 snoriga barn (vilket iofs var första och sista gången), jag har stått upp för mig själv, jag har tagit bort dysfunktionella relationer, jag har försökt förlåta, jag har skrattat tills jag gråtit och gråtit tillls tårarna tog slut, jag har renoverat hemma, jag har fått se mina underbara tjejer växa och bli större och klokare...

 

Listan skulle kunna göras lång.

 

2014.

 

Ett nytt år. Ett år då jag kommer ta min examen och börja jobba. Ett år då jag vägrar ta skit från folk. Då jag kommer ha massa kul. Ett år då jag tänker resa med mina älsklingar. Ett år då jag kommer göra mig av med det som inte fungerar. Ett år jag inte kommer att plugga. Ett år där mina helger kommer tillägnas människor och inte böcker.

 

Ett år. Ja, ett nytt år. Inget konstigt med det egentligen. Ett år som alla andra liksom.

Det är väl inte så mycket mer med det egentligen...

 

 

Var inne en sväng på facebook idag. Och blev faktiskt nästan lite ledsen...

och ganska äcklad. Om sanningen ska fram.

Folk spenderade sina 12-slag med att uppdatera sina statusar. Seriöst liksom?  Man firar väl med dom man är med? Eller den man är med? 

Seriöst. Som alla dessa kvinnor som uppdaterar från förlossningen när ungen är på väg ut. 

Tycker att folk borde tagga ner lite och kanske leva i nuet...fokusera på var du är, vem du är med osv. 

Jeez liksom...