En Annan Dag

Har hört att det tar ungefär 3 år innan man lärt känna en person ordentligt. Att man först då kommer till något slags vägskäl. Att man efter det beslutar om man ska fortsätta umgås. 

Kan det stämma verkligen? 

Jag har haft folk jag känt betydlig lägre än så som jag valt att inte umgås med. Har iofs stött på folk som jag känt i mindre än tre år som jag också valt bort. Men då är det ju för att individerna ifråga har varit idioter. 

Men tre år...jo...kanske är det den tid det tar för att verkligen lära känna en person. Desto mer man umgås desto fler sidor kommer fram. Ibland fina sidor, men oftast dåliga. De fina visas väl upp i början för att fånga intresset liksom...

Alla borde visa sina fula sidor från början. Slipper man engagera sig i skit. 

Barnvagnsmaffian. Ni vet. Dom där vansinniga mammorna som genom sina barnvagnar hävdar sin plats. De kör helt obarmhärtigt över alla som står i deras väg...

Jag har stött på det nya fenomenet "rollatormaffian". Gamlingar med rollator som med flit kör på en för att visa att dom vill komma fram. Jo, det är sant! Helt sjukt. Och som "hyfsat normal" brukar man ju vika undan för någon med rollator. Men det gör mig så jävla arg att man på grund av ett "handikapp" anser sig ha mer rätt till vissa saker. Som att ta sig fram till jordgubbarna! Jag stod och hjälpte en person med att lägga ner lådor med jordgubbar i en påse. Jag känner hur jag blir påkörd. Ignorerar och tänker det var en olyckshändelse. Jag blir påkörd igen och vänder mig då om för att ta emot ursäkten. Där står det en liten jävla surgubbe och blänger argt. Jag samlar krafter och ler vänligt (eftersom han uppenbarligen har ont/problem med kroppen). Han blänger på mig surt och kör fram sin rollator på mig IGEN. Medvetet!! Jag blir då riktigt förbannad, frågar vad som är mest fel på honom, kroppen eller huvudet? Jag tar sedan tag i rollatorn och kastar iväg den så den landar i högen med bananer en bit bort samtidigt som jag garvar högt och säger "hur kaxig är du nu gubbjävel?!".

Eller så gjorde jag inte alls det. Jag stod förmodligen kvar. Rabblade massa fula ord i huvudet, gav honom en trött blick och fortsatte med det jag gjorde. Eventuellt tog jag lite längre tid på mig...som straff. 

Men alltså. Alla klagar på tonåringarna idag. Mammor med barnvagn. Och så vidare. Och är det inte gamlingarna som klagar mest? Seriöst, borde inte dom själva reflektera över hur de beter sig? Eller har de tjänat samhället tillräckligt för att nu återgå till "jag är fem år och det är synd om mig"? 

Skärpning. 

Krossat hjärta. Trodde det var ett skämt när jag såg bilden (se bild nedan). Googlade (åh vad Google är bra ibland). Om till och med SvD har en artikel om detta måste det ju stämma. 

Krossat hjärta. 

Drabbar främst kvinnor och vad det innebär kan ni ju läsa er till. 

Orsakas av hjärtesorg. Helt sjukt egentligen. Men det fick mig också att fundera... 

I en relation där ena parten sårar den andra flera gånger kommer den sårade till slut att lämna. 

Fakta liksom. 

Men då är frågan, har det att göra med en sårad stolthet eller har det med hjärtesorgen att göra. 

Och om det de facto är på grund utav hjärtesorg, då kan det ju ses som någon slags självbevarelsedrift kanske? 

Att man inte vill få ett ordentligt krossat hjärta. Är det någon slags försvarsmekanism? Inbyggt i kroppen eller går vi på känsla? 

Darwin kanske inte var så dum trots allt. Dom som inte lämnar sin partner som inte behandlar dom väl är ju de som i slutändan mår sämst och har värst liv. Tror jag. 

Saknar tyvärr empiriskt material för just detta uttalande men det känns inte som att man behöver vara någon Einstein för att gissa sig till det. 

Så...tänk efter en extra gång innan ni gör nått dumt och är på väg att såra någon. Och om ni har någon som sårar er gång på gång, fundera på om det är värt det. 

Trevlig fredag.