Jag skulle hämta en låda med julpynt från min gamla källare. Kan ni tänka er, den var borta?! Puts väck och ingen vet vart den hade tagit vägen. Konstigt är det. Förrådet var inte uppbrutet och kartongen fanns där i somras. Ingen har slängt den eller flyttat den. Konstigt va?
Alla fina julsaker är bara borta. Spöket lämnade några trasiga porslinstomtar. Det var ju snällt...
Hur mycket påverkar det förflutna våra liv? Eller låter vi oss påverkas frivilligt? Vill vi påverkas? Vill vi ens släppa? Glömma? Gå vidare?
De som varit med om skit- blir de bra människor bara för att de kämpar för att inte bli så? Eller kan det vara så att de kämpar för mycket och hamnar där ändå? De som blivit mobbade, fortsätter de vara "udda" resten av livet bara för att de kämpar så förbaskat för att passa in?
Jag tänker att det liksom blir lite så ibland. Att man kämpar för att bli kvitt spöken och för att passa in. Men i själva verket blir det precis så som man vill att det inte ska bli.
Om man blivit mobbad och får barn vill man inte att barnet ska bli mobbat. Man kämpar då för att barnet inte ska bli det, men det är just vad det kommer bli för att ungen blir så udda och sticker ut så mycket. Om man själv varit mobbad det när man blir äldre, man vill då liksom verkligen verkligen passa in och gör således allt för att göra det. Problemet är att man försöker föööör hårt och resultatet blir att man fortsätter stå ensam för att ingen orkar med en gaphals som söker bekräftelse 24/7.
De som växer upp i trasiga familjer lovar sig själva att inte hamna där en dag själva. Men sen hittar man en kille/tjej och blir kär. Problemet är bara att man har med sig familjemönster hemmifrån som liksom förföljer en och den nya relationen blir precis lika dysfunktionell som ens ursprungsfamilj. Det är så man växt upp. Det är det mönster man är van vid. Det är så man har lärt sig att älska. Det dysfunktionella är det vanliga. Det verkliga.
Äpplet faller inte så långt ifrån trädet. Hur lätt är det att rulla vidare liksom? Lite längre bort...?
Min handledare köpte idag en sallad till lunch. Hon sitter och petar lite skeptiskt i den som för att se att det inte ligger en mask i botten. Plockar upp ett blad, tittar lite misstänksamt på det och frågar mig "Är det här ett maskrosblad??"
Fantastiskt. Skrattade så jag grinade. Behöver jag tillägga att det inte var ett maskrosblad. Det var ruccola...
Fast ibland kan vi inte heller blunda för de saker vi inte vill se. Ibland stirrar det oss rakt i ansiktet. Och ibland finns det absolut ingenting vi kan göra. Ibland blundar vi, men förr eller senare kommer det ikapp och då ser vi vare sig vi vill eller inte. Så ser den kassa verkligheten ut. Då får vi liksom välja. Antingen struntar vi i det. Eller så gör vi någonting åt det. Vilket inte alltid är så lätt mina vänner...
En sak. Jag tycker det är sjukt med folk som försöker tjuvlyssna på ens mobilsamtal. Hade en farbror efter mig idag. Var ett privat samtal så jag gick liksom iväg och pratade. Pratade dessutom tyst....och så följer han efter, står med örat vänt mot mig och liksom makar sig närmare och närmare. Går iväg åt andra hållet och ger honom onda ögat. Men han kommer efter även denna gång. Började tala i koder för att han inte skulle förstå samtalet. Men sjukt ju....hur nyfikna är folk egentligen?
Känner jag flera som är. Sitter med mobilen tryckt mot näsan i både tid och otid. Känns sådär va. Ska vi umgås? Jaja, jag förstår, mobilen var roligare. Hm. Vissa kan jag vara så med. Systeryster och jag kan hänga en hel kväll på varist håll med varsin mobil, det är liksom en tyst överenskommelse. Men när jag umgås med andra vill jag gärna att personen ägnar sig åt mig och inte sitter som en jävla apa med mobilen klistrad i ansiktet. Reaktionen blir liksom att jag blir skitbarbarnslig och gör samma sak. Sjukt är det.
Kan ibland vara så fruktansvärda att man nästan kräks. Varför blir det så? Eller att man liksom gråter en lång stund efteråt och inte kan somna om. Varför blir det så?
Är bland det värsta som finns. Skulle fixa mina naglar igår. Har en såndär "skära-i-nagelbandet-saxliknande"-pryl som jag använder ibland. Men hoppsan, jag råkade skära för mycket. Det bara forsade blod. Eller ja...forsade och forsade...men det rann ordentligt i alla fall. Eller ja...det kom mycket. Eller jag menar att det rann så det droppad. Ja, så var det. Men otäckt mycket ändå för att vara så litet.
Ja, det gör jag. Pratar med mig själv alltså. Och varför skulle jag inte? Det är ju då jag får de bästa svaren!
Ingen kan mig lika bra som jag kan mig själv. Alltså vet jag också ungefär hur jag tänker, vad för svar som skulle göra mig glad och vilket svar jag vill höra. Alltså det bästa svaret. Sen är jag ju så förbaskat fantastiskt klok också så givetvis är mina råd dom bästa! :)
Tycker för övrigt att folk borde prata mer med sig själva. Skulle jag slippa bli utstirrad i mataffären/på bussen/på tunnelbanan när jag pratar med mig själv. Har funderat på att sätta i hörlurar och låtsas att jag pratar i telefon...problemet är bara om det skulle råka ringa då. Piiiiinsaaaaaamt.
Är man ibland. Kul är det. När man känner att man kan. Att man vet vad som ska göras och hur det ska göras.
Att få ta eget ansvar.
Får jag på praktiken nu. Har fått två egna klienter. Ett körkortsyttrande- ska hålla intervju, kontakta referenser samt skriva själva yttrandet och en helt ny klient. Så jävla coolt är det. Och att jag känner att jag KAN!
Pratade med en mycket fin kollega för någon vecka sedan och hon tyckte att antingen har man DET eller så har man det inte. De flesta har det tyvärr inte. Men hon sa...att hon trodde jag skulle bli en helt fantastisk socionom! Att jag verkligen har DET och att hon gladeligen skulle gå till mig om hon hamnade i en utsatt situation. Att jag verkligen ser klienten och att jag möter klienten på dennes nivå. Att jag inte dömer eller plockar fram pekpinnar utan att jag är genuint intresserad och vill hjälpa. Det var kul att höra. Blev lite rörd faktiskt...
Jag blir så sjukt provocerad. Ibland, i detta yrke, stöter man på personer som verkligen triggar igång en. Mötte en sån idag, kokade av ilska och ville helst av allt ruska om personen...kanske också slå nått hårt i huvudet.
Att folk inte fattar, att folk inte förstår och att folk förväntar sig att alla andra ska lösa deras problem pga deras egen lathet provocerar mig. Enormt.
Var jag för några nätter sedan. Måste ju bara berätta det sjukaste.
Jag är alltså uppe och går mitt i natten. Sov väl tror jag. Går på toaletten och ska sen gå tillbaka till sängen. Problemet är att det nu står ett badkar i vägen. Så jag klöätrar givetvis ner i badkaret för att komma till dörren, river ner rakhyvlar och diverse flaskor som står på kanten men det gjorde liksom ingenting då eftersom jag ville gå och lägga mig igen. Men till min stora fasa märker jag nu att någon har murat igen dörren. Det är kakel överallt! Det finns ingen dörr ut. Jag står alltså i bara trosor i mitt badkar och känner paniken växa. Jag är inmurad. Sätter mig ner på huk och känner gråten komma...och då...då ser jag ljuset. Det finns en dörr. En väg ut. På andra sidan rummet, så jag reser mig upp och kliver ur badkaret. Sängen nästa.
Det var bland det sjukaste jag varit med om. Snacka om förvirrad!!
Alltså. Jag dör lite på vissas fb-statusuppdateringar.
Vad har man varit med om för hemskt när varje status promt ska handla om vilken lyx man lever i och hur lycklig man är och hur bra man har det? Hej, ytan betyder allt eller?
Jag. Kräks. I. Min. Mun. Nu. För på riktigt. Vem vinner på dessa uppdaterinagar? Personen tror att hen är lite smidig och försöker trycka upp i andras ansikten hur bra hen har det. Och alla andra sitter hemma vid sina datorer och tycker hen är tragisk. För det blir ju så att alla andra tycker att hen ÄR tragisk. Och vissa hakar på detta och "likar" varenda uppdatering. Vissa försöker lite smidigt att tona ner det som står och de allra flesta skiter i att kommentera. Vilket tyvärr bara verkar göra att hen skriver ännu värre saker (värre i mina ögon då...) Det är lite synd. Denna törstan efter uppmärksamhet. Detta behov att att vilja visa alla andra hur bra man har det/lycklig man är. Det ser liksom mest bara tragiskt ut och individen upplevs som uppblåst och korkad. Faktiskt.
Spelar ingen roll hur tidigt jag lagt mig kvällen innan, det går liksom inte ändå. Tror mer än någonsin att det finns morgon- och kvällsmänniskor. Och jag är INTE en morgonmänniska. Åh, vill krypa ner under mitt varma, gosiga och alldeles fantastiska täcke igen och sova bara liiite liiiiiite till.
Brukar man göra i filmer. Men önskan att göra det i livet finns också. Ibland. Eller spola tillbaka. Lite beroende på...beroende på vad undrar ni säkert. Ja, det ni. That's for me to know and for you to never find out!
Men ibland ljusnar det och man ser saker lite tydligare. Ibland blir det bäcksvart. I båda fallen kan man vilja spola tillbaka eller spola fram. Spola förbi. Eller backa. Göra om liksom.
Jag vill inte spola tillbaka. Men kanske spola fram. Förbi. Sudda ut och liksom gå vidare...
När man var liten så längtade man hela året efter nästa födelsedag. Allt kretsade kring vilka presenter man skulle få och den supergoda tårtan. Och kalaset om man hade ett sånt. (Sen byttes kalaset ut mot utekvällar som slutade med att man var fullast eftersom alla bjöd på drinkar)
Men nu då. Nu när man är vuxen. Hm...det finns fortfarande de som frågar mig efter önskelistor. Det är lite fint. Betyder att personen vill köpa någonting jag blir glad av och vill ha istället för att spontanköpa nått som kanske blir fel. Och det är självklart fortfarande kul att få presenter. Jag blir seriöst som ett litet barn. Skriver listor med det jag vill ha längst upp. Men Shh...säg inte det till nån, det är ju lite barnsligt!
Men sen då...kalas har man knappast. Kanske en blöt utekväll men det är liksom inte riktigt samma sak längre. Man har inte kalas där man bjuder på saft och tårta. Paketen är inte rosa med massa färgglada snören. Man har inte ballonger och serpentiner i regnbågens alla färger uppsatta överallt. Lite trist kan jag tycka. Egentligen.
Sägs det i alla fall. Är det kanske så? Först vill vi ha någonting. Kanske ganska jättesuperdupermycket. Det kanske är allt vi tänker att vi vill ha. Sen får vi det. Och jaha...var det allt liksom? Besvikelsen är ett faktum. Det är inte alls vad vi trodde.
Sen förlorar du det du ville ha. Eller så gör du dig av med den/det. Och vad händer då...jo, DÅ saknar ni.
Är det inte lite sjukt. Att vi alltid vill ha det vi inte kan få. Och när vi får det...ja, då var det inte så intressant längre.
Är kanske bland det svåraste som finns. Att faktiskt förstå varandra. Att verkligen lyssna. Utan att tro sig veta. Det sägs att vi kommunicerar till 95% med kroppen. Säkert! Men det som kommer ur munnen då? Ibland blir det så himlans fel. Vi tänker ju olika så det är ju inte så konstigt om vi ibland missförstår varandra.
Sen kan missförstånd eller missuppfattningar bero på andra saker också. Typ kultur, religion mm. Det kan vara ganska så knepigt ibland vill jag lova. När man inte vet om en person beter sig på ett visst sätt på grund av kulturella skillnader eller på grund av en sunkig personlighet. Då antyder jag iofs att kulturen skulle vara sunkig men det är inte min mening...utan mer att skillnaden gör att det ibland kan bli svårt att mötas. Att förstå varandra.
Min frizon. Mina tankar. Mina åsikter. Min blogg. Mina ord. Skriver om allt och inget, på mitt sätt. Ett ton sarkasm, och kanske lite humor - det gör livet lite härligare.
