En Annan Dag

När en lagt ner sin själ i en kaka. 

(Jo, vissa bakar faktiskt så.)

Då är det fan sorg när man måste kasta den för att den inte gick att bjuda bort. 

Den som blev så fin! Pyntade ju till och med frostingen! 

Jag blev alltså magsjuk dagen efter och har därför inte varit på jobbet - vilket var platsen där den skulle ätas. Den kastas INTE för att den var en katastrof. 

Åh. Jaja, man kanske bakar en annan dag istället...

Att höra fel. 

Min ena tjej ropade nyss: 

Jag dog skrattdöden. 

Gustav Asa. He's the man! 

När en är helt sängliggandes är det ett himla fint påfund med hemkörningspizza. 

Jag slipper gråta av smärta över att behöva stå upp och mina barn blir glada. 

Win-win helt enkelt.

När mamma står med huvudet böjt över hinken och kräks för allt hon är värd, då står mina små änglar och klappar mig på ryggen. Tröstar. 

Så himla fina barn har jag! <3 

Idag är man inte så kaxig direkt. 

Undrar exakt vad det är som gör att man blir så ynklig när man är sjuk? 

Åh. 

Jag har ju såå saknat att baka. 

Nu har jag hittat en ny crew som gladeligen glufsar i sig mina bakverk och söta kreationer. 

Dagens blev en helt ljuvlig morotskaka! Har inte tjyvsmakat på den, men vet sedan tidigare att den är underbar. 

Lovely!

<3 

Då var hösten här. Den stormade in. (Ser ni det roliga..."stormade")

I alla fall. Med storm och rusk kommer också snoriga näsor och rossliga halsar. 

För första gången på många år kan jag nu med gott samvete vabba. Inte för att samvetet kanske är SÅ gott men jag kan i alla fall utan folk som kastar onda ögon eller surar. 

Bortsätt från de jag skulle träffat kanske som måste boka in en ny tid i sin kalender. Men det kan dom gott göra! 

Idag var jag på väg att dö. 

Eller inte riktigt så illa. Men typ. Nästan. 

Jag har på senare år utvecklat en helt bisarr pälsallergi. Alltså, sjukt är det. 

Tänker ju inte på de så ofta eftersom jag tidigare vistats ganska mycket med pälsbeklädda djur. Dock ganska sällan idag. 

Skulle till en bondgård idag. Kidsen skulle få rida. En trevlig aktivitet en solig söndag liksom. Tog ungefär fem minuter i hästens närhet. Inget klapp. Inget sniffandes. Inget rida för mig. Jag var bara i närheten...okej, jag höll i grimman, men det var också allt. Grimman är inte hästen liksom. 

Sen gick vi och fikade och någonstans här började det. Jag nös helt okontrollerat. Hårt liksom, typ som en man. Mina ögon började också tåras litegrann. Fikade klart och gjorde ett besök på toaletten. Och där dog jag. Likblek i ansiktet. Knallröda ögon. Röda fläckar i hela ansiktet för att inte nämna svullna läppar. Nu rann också mina ögon samt min näsa helt okontrollerat. 

Efter lite mutor lyckades jag få sällskapet att gå med på att vända hem igen. På väg hem insåg jag också att jag faktiskt började tappa känsel i ansiktet. Ungefär här ringde jag min mor och rådfrågade huruvida detta är normalt, hon frågade om jag kunde andas. Jo...lite ansträngt är det tyckte jag men jag KAN andas....

Okej. Slutsatsen. Aldrig mer gå i närheten av en häst. Alltså typ aldrig aldrig mer.

Typ 8 timmar senare är jag fortfarande inte bra. Observera då att jag, när jag kom hem, åt mina turbo-tabletter. Specialare från farbror doktorn. Och när inte ens dom små blå hjälper...ja...då är det fan illa. 

Bye bye polle, see you never again. 

Mvh,

Flicka_med_sorg_i_<3

Sprang in i min förra chef idag. Vi pratade om mitt nya jobb och hur jag trivs och lite såntdär...

När vi avslutade samtalet sa hon:

"Du är verkligen saknad ska du veta!"

Det värmde. Hon är genuin och äkta på ett sätt man sällan ser idag så det kändes himla fint. Inte bara massa svammel bara för att det skulle låta bra, 

Det gjorde mig glad.  

Såg denna. Tyckte den var kul. 

Även fast jag faktiskt ogillar lathet...

Vissa människor är så brutalt fulla av skit. 

Seriöst. 

Man hör folk prata, säga saker, skriva saker, smsa saker, lägga ut på nätet och så vidare...som är skit.

Alltså. Folk argumenterar emot sig själva. Fattar inte hur man inte själv fattar. 

Att göra det någon gång, jaja, har säkert jag också gjort. Någon gång. Men att det blir ett repetitivt mönster...det är inte sunt. Eller okej. Det är nästan lite sjukt. 

Varför liksom? Allt detta jävla skitsnack. Seriöst?!? 

VAD ÄR PROBLEMET? 

Har man svårt att stå för det man säger/skriver? Faller man för stunden och skiter i det? Är man egoist och tänker på sin egen njutning? 

Eller? Vad? VAD? 

Jag förstår inte. 

Insåg just att det var sjukt länge sedan jag skrev av mig. 

Fick en plötslig spontan längtan efter det. Varifrån den nu kom. Med tanke på min icke existerande tid alltså. 

Har lämnat mina fantastiska kollegor och bytt ut dom mot andra fantastiska kollegor. Skillnaden är att jag numera jobbar 8-16 måndag till fredag...och har kavaj. Och ett svinstort (!!!) kontor. Med datorer, telefoner, egna nummer, massa viktiga papper, visitkort, nycklar jag absolut inte får tappa bort...och mitt namn på dörren. 

Typ så.

Mer om jobbet kanske kommer. Anledningen till att jag pluggade det jag pluggade är nu min verklighet. Min fantastiska verklighet. Men också en tragisk och fruntansvärd verklighet. Ibland. 

Hemlig eller vadå? 

Det var nog allt för nu. 

På återseende. Eller heter det på återskrivande när det är text? Oavsett. Toodels!