Jag tror att jag liksom inte fick alla de där generna som en kvinna/flicka ska ha. Jag är bara kvinna till hälften. På utsidan är jag kvinna. Jag älskar smink, glitter och rosa. Jag är besatt av väskor och älskar högklackade skor (även om jag sällan har dom på mig). Jag fyller min klädkammare med skor, väskor och kläder...ibland bara för att vissa saker är vackra att titta på. Fast sen är jag ju iofs känslig också. Jag övertolkar och har lätt för att gråta. Men där tar det slut...(eller så är det så att jag inte vill dela med mig mer?)
Jag är hopplös i köket. Jag kan VERKLIGEN inte laga mat. Jag avskyr att städa. Och jag är slarvig som få. Men jag bryr mig liksom inte så värst...hellre lite damm i hörnen än ett rent helvete? (Nu säger jag inte att alla män är såhär, men troligen fler än kvinnor iaf...har dock tyvärr ingen statistik att visa upp)
Jag har ju för övrigt en teori om detta (jag och mina jävla teorier om allt). Om man har ett totalt kaos i huvudet är det ju inte så konstigt om man behöver ha det städat omkring sig. Annars skulle man ju bli helt loco. Men om man har ordning i skallen så gör det inget om man har det rörigt runtomkring sig...man klarar det liksom. Och enligt min teori är jag fullt frisk. Jajamensan...jag är fullt frisk.
♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ Åh, fick en sånt där härligt ♥ besked som tar bort den ♥ suraste minen i kväll. Bebis! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ Nej, inte jag alltså. En av mina vänner. WOHOO!! ♥ Åhh...jag tjatade om att hon skulle hänga med ut och hon hade liksom ingen vettig förklaring till varför hon inte kunde. ♥ Och då kom det. PANG! Åhh...gos!! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ Livade upp min annars totalfloppade helg. ♥ Massa kärlek! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥
Jag har nu köpt kaffefilter. Nu smakar kaffet fantastiskt igen! Insåg också att det är blekmedel i toalettpappret jag använde. Jag undrar på riktigt om det var det som gjorde att jag typ inte kommer ihåg någonting från igår. Eller vad jag sagt och gjort denna förmiddag. Sjukt egentligen. Nej, jag var inte full. Tror jag beskyller mitt toapperfilter för det, lättast.
Eller så måste jag inse att jag inte är en purfärsk 20-åring längre. Gammal, glåmig och glömsk. Tur man är gift...
(Har märkt att jag ofta skriver av mig här när jag är arg, ledsen eller förbannad...Ni får väl helt enkelt låta bli att läsa om ni inte står ut med det :O Skitskönt ju...)
Men idag alltså...ibland tiltar det i huvudet på folk. När man är liksom typ 5 år i skallen och beter sig som en apa. Ärlighet sägs vara längst, men vet inte fan om det stämmer alltså...ibland säger folk saker man bara häpnar över. Jag tror på riktigt att jag bara gapade efter ett visst uttalande.
Jag är liksom av den sorten som tror på att prata. Är man ledsen, sur, besviken, arg eller nått annat på någon. Ja, då säger man det. Hur jävla svårt ska det vara? Inte fan behöver man försöka vara elak. "Ge igen". Eller vara taskig. Väx upp.
Att tycka om sig själv. Ne, det får man inte göra. Att älska sig själv...det får man inte heller göra. Att ogilla sig själv är också bannlyst. Så...vad får man göra?
Fick förslaget att åka på semester. Själv. Ehh...nej,tack! "Varför, gillar du inte dig själv?" fick jag till svar. "Ehh...nej" svarade jag då. Det bara kom liksom (hoppsan!) Men alltså, det är klart att jag gillar mig själv. Men fasiken inte så pass att jag skulle åka på semester med mig själv. En vecka. Kul vecka det skulle bli liksom. Jag skulle ha tröttnat på sällskapet redan 2a dagen. Eller kanske borde jag säga bristen på sällskap?
Pröva inte att byta ut ert kaffefilter mot toalettpapper. Kaffet blir faktiskt odrickbart. Jag måste visst gå till affären ändå. Åhh...*suckar* Kaffet smakar ju skitäckligt!!
Har för övrigt sagt hela tiden att jag inte kommer att skriva om mig i den här bloggen. Den ska vara anonym liksom. Handla om generella saker. Jag är bara den som skriver...inte den som figurerar i den.
Jag råkade bryta det löftet, det var faktiskt ganska svårt. Så ni vet. Men jag är fortfarande anonym så jag ljög inte helt och hållet. Så ni vet.
Jag har en fixidé. Och det är att alla studenter dricker kaffe, därför dricker jag också kaffe. Speciellt när jag pluggar. Idag är en sån dag då jag kommer behöva sitta framför datorn typ hela tiden. Hemtentor....I luuuuv it!
Svor högt för mig själv när jag skulle brygga mig en kanna. FAN! Kaffefiltrena är slut. Jävlars också. Och inte hinner jag gå till affären heller, då förlorar jag massa dyrbar studietid. Vad fan gör jag? Grannarna är antingen knäppa eller läskiga så de vill jag inte fråga.
Jag vet!
Javisst! Toalettpapper borde ju fungera. Typ samesame. Papper som papper? Så jag ersatte mitt... med toalettpapper. Smart. Kollade kaffet som rann ner i kannan efter ludd...inget ludd. Perfekt tänkte jag för mig själv.
Kaffet klart. Jag fyller på med mjölk och ska precis smaka...men vad är det som luktar så konstigt? Bränt liksom. Lite unket. Nej, nej tänker jag och smakar.
Alltså...ni vet hur det smakar om man tuggar på toalettpapper. Kom igen nu, det har ni garanterat gjort...nån gång. Som barn. Har ni inte det är ni inte normala. Gå och gör det nu i så fall...*väntar*...*väntar* Så, har ni tuggat?
Bra, nu vet ni hur mitt kaffe smakar. Inte gott, men vad faaan....det är kaffe!
Ibland blir det inte som man vill. Ibland är drömmar inget annat än illusioner. Jag hatar för övrigt drömmar. Söta jävla kakor utan någon direkt smak av nått.
När man ramlar ute kan man reagera på olika sätt. Också beroende på hur skadad man blir såklart...och att se någon ramla kan också framkalla olika reaktioner hos folk.
Men vad är grejen liksom? Att man tycker det är så sjukt pinsamt? Varför det? Och varför tycker man att alla som ramlar ser sjukt roliga ut?
Jaha. SMHI går ut med att det ska komma snö. Så besviken. Trodde det var vår. Jag har ristat in vår i mitt hjärta. Solen älskar mig...eller jag menar ju att jag älskar solen. Ballerinaskorna är framplockade och vinterskorna undanstuvade. Jag protesterar.
Drömmer mig bort till varmare länder. Akut behov av lite solsken och värme. Typ NU.
(Jag som är lite telepatetisk skickar en tanke till hon, den där flickan, som är i Spanien....tanken försöker förmedla "Njut, för här dröjer det tydligen. Och snälla, kan du inte ta med dig lite solsken hem?! Jag kan baka åt dig då!")
Jag förstår att detta kan låta liiiite fördomsfullt nu men jag tar den smällen. Vad är det med byggarbetare?
Alltså, såhär...jag har på mig kjol idag. Slutar straxt över knät så ingen minikjol direkt. Och sen har jag ett par heltäckande strumpbyxor under. Så inte utmanande eller uppseendeväckande på något sätt.
Jag var ute en kort sväng och jag kände när jag kom hem att jag ville att byta om. Det var fullt med byggarbetare där jag vistades. Och de stirrade, pekade, visslade eller slängde ur sig olämpliga kommentarer. Jag låtsades inte höra men i mitt huvud knäade jag typ hälften. (Vill tillägga att inte ALLA byggarbetare beter sig såhär, men jag verkar ha oturen att träffa de som beter sig som apor)
Vad är det med det liksom? Blir det så för att de jobbar i grupp? Obiladade? Okänsliga? Sexistiska? Knölar? Machomän? Grupptryck? Understimulerade?
Jag tycker ofta att det är så...just byggarbetare. Oavsett vilket land man kommer till. Spelar för övrigt ingen roll om jag har med mig barnen, samma visa då. Och det mina vänner blir jag ännu mer förbannad över. Det är ännu värre!
Har ni sett den nya serien på...4:an? Det är ett gäng iaf som riggar upp dolda kameror och iscensätter olika pranks. Typ en vårdare som verbalt och fysiskt misshandlar en handikappad person på ett café, en kvarglömd handväska och någon som står i ett gathörn och låtsas ha fått blodsockerfall.
Jag blir lite chockad. Men människor! Fan vad fega ni är! Den handikappade personen får utstå massor innan någon ingriper. En eloge till de som gjorde det!! Den yra individen vid ett gatuhörn får också vänta. Folk bara går förbi. Tittar...vänder sig om...och går vidare. Handväskan var lite bättre, där var folk mer på alerten. Vad beror det på kan jag undra. Är det lättare att ingripa när man inte behöver prata? När man inte behöver konfrontera någon som beter sig som en stolle? När man inte behöver lägga sig i?
Fan, så jäkla fegt! Kanske lätt för mig att säga när jag sitter här men nej. Jag tror inte att jag bara hade kunnat se på. För 10 år sedan kanske jag bara hade gått min väg, men då var jag också yngre. Idag, som vuxen, kan man inte det. Man KAN inte vända ryggen till.
Är vi inte alla människor? Vad är det värsta som kan hända?
Pratade om detta med några personer för några dagar sedan. En pappa skrek på sin son och jag var på vippen att säga till. Sen var han för långt borta. Men jag fick rådet att vara försiktig så jag inte råkar illa ut själv. En storvuxen man mot en, i jämförelse, liten tjej. Ja, jag ser fortfarande ut att vara typ tonåring. Ser nog inte så kaxig ut med andra ord. Men vad skulle ha hänt? Att han lappa till mig? På öppen gata? Föga troligt va.
Ta er i kragen! Ingrip när ni ser folk bli behandlade som skit. Ta ingen skit. Stå upp för er själva och de runtomkring. En dag kanske det är du som behöver hjälp...
Jag har tänkt på en sak (egentligen mer än en sak iofs). Eller såhär var det, min ena tös kommenterade på en sak som jag sedan dess har tänkt på. Det är en sånhär sak som man vet om men inte reflekterar över.
Hon stod och borstade tänderna och pratade om stora prinsessklänningar. Opraktiskt tyckte jag för då kan man ju inte gå på toaletten till exempel, utan en massa besvär dvs. Och då svarar hon "men dom behöver inte det mamma, prinsessor bajsar inte" Joho, svarade jag och tyckte liksom att alla bajsar (alla utom jag då förståss! Fast DET sa jag INTE!) Men nej, hon stod på sig.
Och hon har ju rätt! Detta är någonting som vi pratar om i tonåren, typ, men inte mer än så. Ingen på TV går på toaletten om det inte handlar om nån halvkass humorfilm/serie. Och framförallt inte prinsessor! Men vaddå? Ger inte det en snevriden bild då?
Jag trodde på riktigt att jag var en prinsessa fram tills jag mötte min boyfriend som snällt upplyste mig om att så är inte fallet. Jag skulle aldrig i hela mitt liv ha gått på toaletten i hans närhet. (Det tog mig typ 2 år innan jag kunde göra nummmer 2 samtidigt som han var hemma.)
Såg ett videoklipp nyss, på youtube. Ångrade mig redan när jag klickade på länken. Handlade om kvinnlig omskärelse. Eller kvinnlig och kvinnlig...det är ju för fan små flickor.
Men på riktigt. Jag kräktes. Vad fan är det för fel på folk. Blir så jävla arg så jag sitter bara och skakar. Dumma i hela jävla huvudet. Må ni ruttna i helvetet flera gånger om!
Religiösa skäl är tyvärr inga skäl, enligt mig. Finns ingen förklaring till detta. De hävdar att man gör det för att ta bort kvinnans lust. Och att vi i väst skulle vara lössläppta då vi har vår klitoris kvar. Jaha, och vad fan är det för fel på att känna lust då? Är inte det ett av basbehoven kanske?
Jag ser verkligen inte att det finns någon förklaring till denna stympning. Jag blir mållös. Illamående. Äcklad. Förfärad. Hur kan en mamma göra så mot sitt barn? Jag förstår inte hur man som människa kan göra så mot ett barn. Framförallt som mamma. Att man tillåter det. Finns det någonting jag verkligen värnar om är det mina barn. När de gör sig illa tar det fysiskt ont i mig.
De riskerar dessutom att dö på kuppen. Har de inga känslor eller? Jag förstår det verkligen inte! Jajaja, det har alltid varit så, men det spelar ingen roll! Måste alla följa strömmen? Om jag såg någon göra sitt barn illa och sedan säga åt mig att göra samma sak skulle jag be den individen köra upp en kökssoffa i arslet och sedan flytta.
(För er som vill titta hittar ni den här: http://www.youtube.com/watch?v=yQHNoxZnraM&feature=related)
Varför har vunxna människor aldrig kalas? Riktiga kalas alltså. Med hundratals bakelser, ballonger i regnbågens alla färger, serpentiner, fiskdamm, prickiga dukar, glas med fina mönster på, tomtebloss, vimplar och...
Nej seru, nu är vi vuxna. Vi ska umgås under reglerade strikta former. Klart man kan ha kalas men då bjuds det (oftast) på köpt tårta. Inga ballonger, fiskdammar, serpentiner eller tomtebloss så långt ögat kan nå. Vi ska diskutera vattenräkningar och politik. Ibland pratas det roligare saker än så men hallå...vart tog barnasinnet vägen?
Kan inte tänka mig att jag är den enda som gillar upplägget av ett barnkalas. Eller? Äta tårta, bakelser och kakor tills du spyr, få gå hem med ballonger och en godispåse du fiskade upp ur fiskdammen, ha serpentiner hängandes runt halsen och däcka av utmattning. Vem vill inte det liksom?
Ibland så blir man lite trött när folk inte förstår. Typ "Det är inte jag som förklarar dåligt, det är du som fattar trögt". Oviljan att förstå tror jag att det handlar om många gånger. Man vill inte fatta. Men hur kommer det sig? Att man liksom inte greppar vad en annan person säger. Eller inte vill greppa?
Träffade en sån för ett tag sedan. Vi kunde diskutera ett äpple säger vi. Jag säger att "mitt äpple är grönt" och så säger någon annan "mitt äpple är rött" och så pratar vi lite om färgerna. Och sen så kommer den tredje in i diskussionen och kommenterar "Men vaddå, jag fattar inte, är ditt äpple blått?" "Nej, grönt sa jag ju". "Jaha, men vaddå, varför är det inte blått?" Men allvarligt talat. Vad är det som är svårt att förstå.
Jag kan bli lite trött. Känner hur orken liksom rinner ur mig. Sen finns det de som blir arga och lackar, sån är inte jag. Jag orkar inte riktigt lägga den energin. Jag blir nog mest trött bara.
(Sen, lite senare, kan jag skratta åt det bakom stängda dörrar och undra vad felet är. Men schh....det får ni inte säga till någon.)
Mina barn kan vara monster ibland. Inte på riktigt alltså, men för stunden.
När vi vaknade i morse hade de lekt med vatten. Massor av vatten. I vardagsrummet! De har gått till toaletten och fyllt på muggar och skålar, stationerat sig vid vardagsrummsbordet och påbörjat leken. Vad den gick ut på vet jag inte.
Men ja, detta har alltså resulterat i att vår matta är typ dyngsur. Och jag kan inte vika upp den och torka under då den löper från vägg till vägg, med diverse olika tunga möbler på. Jag kan tycka att det har börjar lukta lite konstigt i vardagsrummet. Skyller på att det är vattnet under mattan som börjat mögla. (förmodligen har jag fel men det är skönt att hitta nått att skylla på).
Så, ett rum utan matta vore ju idealiskt nu när de envisas med att bära in vatten så fort vi inte är vid medvetande. Bäst att sälja den kanske? Vad sägs om 20'000? Då är den visserligen blöt och så men en ganska bra deal ändå...Eller så säljer jag barnen? Hmm...vad får man för ett stycke tvillingar. Kan ju inkludera kläder, leksaker och möbler också om ni vill. Och så ett kontrakt som tillåter mig att träffa dom ibland också...okej? Vi kör högst bud vinner. Vi startar på 1 krona. Maila mig vid intresse....
"Förolämpningar är argument som används av folk som har fel."
Jean-Jacques Rousseau
Haha, så jäkla rätt! Är det inte? När argumenten tar slut. När man liksom inte kan komma på nått mer vettigt att säga, då kommer den oftast. När man inte kan argumentera för sin sak. När det tryter...
"Jag älskar att lata mig. Jag älskar att syssla med struntsaker, påbörja hundratals projekt och aldrig avsluta ett enda, komma och gå precis som jag vill, ändra mig när som helst... och bara följa ögonblickets ingivelse." Jean-Jacques Rousseau
Ibland...ibland orkar man inte. Humöret är på väg ner. Orken tryter.
Idag gjorde jag det. Jag ljög. Jag sa till barnen att jag var tvungen att plugga. Bara för att få 15 minuters tysnad för mig själv framför datorn. Då lekte de på sitt rum. Ganska tysta. Lagom tysta. Lagom för att få lite andrum.
Sen funderade jag lite. Är det ok att ljuga? Jag hade ju bara kunnat säga som det var. Att mamma inte orkar just nu. Men frågan är om de hade lyssnat. Troligtvis inte. De har liksom inte kommit dit än. Och att tappa humöret är inte min grej. Höja rösten, absolut, det måste man ibland. Men att liksom flippa för att man har en taskig morgon är inte ok.
Såg en mamma lämna universitetet för några dagar sedan med ett litet barn. Hon praktiskt taget släpade ungen i armen. Barnet var helt tyst. Sen tvärstannar hon, böjer sig ner och skriker på barnet. Han blev rädd och började gråta. Hon traskar vidare, fortfarande med en släpandes unge efter sig. Sen stannar hon igen och böjer sig ner och skriker på barnet. Men hallå?! Vad pysslar hon med egentligen? Förmodligen hade hon haft med sig barnet på en föreläsning och han hade väl inte varit tillräckligt tyst så hon var därför tvungen att åka därifrån. Men vafan, skyll dig själv kärring som tar med dig barnet till en föreläsning. De brukar vara ungefär 3 timmar långa, vilken 3-åring sitter still i 3 timmar?? Idiot. Vart var mitt civilkurage när jag nu hade behövt det?
Jag är visst duktig på att hamna på villovägar, för att komma till punkt, är det ok att ljuga för barn? Och när i så fall?
Vissa barn är monster. Så är det bara. Jag kan väl inte påstå att jag generellt sett är överdrivet förtjust i andras barn. Vissa är snälla och söta (ytligt det där lät...hmm...) Men vissa är monster. På riktigt, monster alltså.
Träffade ett sånt barn idag. Du ser det liksom i blicken, att de inte är snälla. Jag tror att man kan se mycket av en människa i blicken. Tror inte att ögonen är själens spegel, det är bara trams. Men man kan liksom se om en människa är snäll eller elak. Jag är som värsta Saida. (jajaja)
Denna unge är inte snäll. Allt jag hört är elakheter. Allt jag sett är elakheter. Beräknande skitunge är det.
Jag tror att de är så att man ärver mer än man tror av sina föräldrar. Äpplet faller inte så långt ifrån trädet. Övertygad. Hennes mamma är väl kanske inte precis någon prinsessbakelse. Ingen dröm. Ingen solstråle. Det kan vara en förklaring. Så egentligen kanske hon bara behöver lite kärlek och en kram. Men hur kan man förmå sig till det?
Nej. Här delas det inte ut gratiskramar till hemska människor. Mina kramar delas bara ut till de fina. Ja, nån gång kanske man tvingas krama nån man inte tycker om...men jag brukar försöka komma undan ändå. Man tittar liksom ner. Eller bort. Eller låtsas vara upptagen. Allt går bara man vill. Nästan.
Återigen kommer jag på mig med att svamla. Har inget vettigt att skriva om ju. Suck. God natt.
Vet ju vad jag egentligen vill ha men det blev liksom aldrig riktigt rätt. Min älskade bästa syster ritade den förra åt mig. Tack snälla, söta bästa du! <3 För all tid du la ner. Men det var inte jag. Nästan, men inte riktigt. Förlåt!
Hur gör ni? Tokstädar ni innan någon kommer på besök? Och i så fall varför? Skulle de inte komma om du inte städade eller?
Detta var en sak som diskuterades för några dagar sedan hos mig. Jag är inte en städfanatiker. Jag anser absolut att jag kan lägga min tid på andra, roligare saker. Jag vill inte att det ska vara skitigt, smutsigt liksom. Men om jag har lite kläder som hänger över byrån i sovrummet, tidningar på köksbordet eller typ två glas i diskhon istället för i diskmaskinen så får jag liksom inte spel.
Varför tokstäda innan man får gäster egentligen? Tycker de mindre om dig för att det är lite stökigt? Kommer de att tycka att du är äcklig? Kommer de inte vilja komma tillbaka? Alltså...de kommer väl för att träffa dig och inte för att inspektera ditt hem, eller?
Eller handlar det återigen om den här förbaskade ytan vi alla är så jävla måna om att måla upp? Allt är perfekt. Jag är perfekt. Jag har det perfekta äktenskapet/förhållandet. Jag har det perfekta hemmet. Jag kör en perfekt bil. Jag har ett perfekt jobb...allt är bara sååå perfekt.
(Fast jag måste ju erkänna att jag inte är ett dugg bättre själv när det kommer till denna fråga. Jag städar innan jag får gäster. Alla gånger att jag gör det)
Men seriöst. Hur kan vi, 2012, fortfarande ha såna fördommar. Det är ju inte klokt! Vissa hävdar att det inte alls är så längre och att man anser att blondiner är minst lika smarta. Men då ska jag upplysa er om att så är det inte.
Jag är like kluven vad gäller min hårfärg. Ja, egentligen när det gäller massa saker, men nu är det min hårfärg vi pratar om och ingenting annat. (LOL) Jag är en sånhär människa som liksom byter hårfärg minst 2 gånger per år. Ofta blond på våren och sommaren och brunett på hösten och vintern. Men för att komma till sak...
När jag går på krogen som brunett. Då kommer killarna och vill diskutera litteratur. Om jag varit på någonting sevärt på sista tiden. Om jag gillar den nya utställningen på Moderna. Vad jag anser om kriget som pågår i...ja, ni förstår.
När jag går på krogen som blondin. Då diskuterar inte killarna utan de kommer mer med påståenden eller förslag. "Ska vi gå hem och knulla" har jag hört ett par gånger för mycket. Undrar hur många som får napp på den liksom? Att diskutera min bröststorlek är också vanligt. Att provocera för att få en reaktion inte heller så ovanligt (den dumma flicka som föll för det en gång i tiden borde stå till svars) Eller att bara fånle och haspla ur sig löjliga kommentarer för att ha någonting att säga...
Hur kommer det sig tro? Ser jag dum ut för att jag är blond? Ser jag smart (smartare) ut för att jag är brunett? Jag har inget svar tyvärr. Men jag tycker det är konstigt...
Och det är fakstiskt skitsnack att blondiner är dumma. Det måste ha varit en avundsjuk brunett som kom på det XD
Jag läste en barnbok igår. Utefter rubriken kan ni nog gissa vilken. För, kanske, sista gången.
Först läser man (jag i detta fall) om hur drottningen vill döda henne för att hon är så vacker. Sjukt. Påminnner om hur det är mellan tonårsflickor idag. Inte så att de vill döda varandra men denna ständiga tävlan och hets om vem som är snyggast, det är inte klokt. Sen ska jägaren skära ut hennes hjärta och lever, det lär ju lämna fina minnesbilder hos barnen, NOT. Sen kommer hon i alla fall till dvärgarna. Och där får hon bo, hon är ju ett vackert flickbarn. Sen får drottningen reda på att hon lever och beslutar då att själv döda henne. Dvärgarna har präntat Snövit med att absolut inte öppna dörren för någon. Det är någonstans här jag börjar tröttna på Snövit. Hur dum får man vara liksom? Hon öppnar en gång, dör nästan. Blit tillsagd att inte öppna dörren för någon. Hon öppnar dörren en till gång och dör nästan. Dvärgnarna är på henne och säger att hon absolut inte får öppna dörren för någon då det säkert är drottningen. Och vad gör våpet? Jo, nu öppnar hon visserligen inte dörren men fönstret. Och tar emot en sak från en främling. Men är hon trög eller? Eftersom hon gifter sig med prinsen sen måste hon väl besitta en ålder av åtminstonde 15 kanske? (borde mao vara lite smartare kan jag tycka)
Men hallå. Har hon ingen hjärna eller? Och jag kan känna att, visst det är bra att vi lär våra barn att inte ta emot saker av främlingar. Men gör vi inte det ändå? Jag vet att jag gör det. Måste man få flickorna att framstå som hjärndöda? "Dumma lilla flicka som inte fattade bättre"
Usch, vilken saga. En sak är säker i alla fall. Inte är det från Snövit alla brunetter har fått en "smarthetsstämpel" från i alla fall.
Jag skriver medvetet som en...kratta? Apa? Bimbo? 14-åring? för att det är kul. Jag använder "liksom", "typ" och "ju" för att jag vill. Det blir lite roligare att läsa då har jag fått för mig. Det har blivit min och bloggens grej.
Bloggen är min frizon. Här skriver jag som jag vill.
Jag sa en sak idag. En klok sak. Eller sa och sa, jag skrev snarare. Jag skrev "Tanken är din enda fiende". Tyckte jag var smart. Ibland om man kollar på tecknat så tänds det en glödlampa ovanför huvudet, ni vet, så vart det för mig idag. Jag blev liksom häpen över min egen smarthet. Haha, nej, nu ljuger jag. Det blev jag inte. Jag är faktiskt smartare än jag ser ut. Öh? (hur fasiken lät det där egentligen???)
Men i alla fall. Jag tyckte jag var smart. Och någon (ajja bajja på dig!!) gjorde narr av mig. Javisst. Bara sådär! Den individen tyckte jag skulle skiva en självhjälpsbok. Löjligt. Jag? Nej du, inte då.
Men, jag tänkte liksom på detta när jag var på väg hem. Så jävla bra citat. Ibland slår hon huvudet på spiken. (Jag vet, helt galet att prata om sig själv i tredje person, men det kan bli så ibland) Har jag inte rätt kanske? Är det inte tanken som stoppar dig från allt det där härliga? Allt det du egentligen vill göra? Det du vill säga? Va va va? Har jag inte sååå rätt?
Jag drömmer om massa saker. Men min hjärna säger åt mig att det inte är bra. Att det är farligt eller att jag inte borde. Borde är ju för övrigt, eventuellt, det mest överksattade ordet. Borde borde strykas ur ordlistan så vi slutar borda saker. Ojdå, nu blev det visst fel. Jag menar...borde borde inte finnas. Eller borde borde det?
Slutsvamlat. Jag ville nog bara säga Trevlig helg på er!
Har jag för lite av. Det är absolut en bristvara i mitt liv. Nått jag liksom inte riktigt prioriterar. Och när man får nattsällskap av fina människor och liksom inte somnar före 03.30 och likt förbaskat ska upp 07.00, ja, då är man inte så kaxig.
Hur gör man för att gå och lägga sig i tid? Har aldrig lärt mig. Allt det som är spännande händer ju på natten. Allt det roliga sker på natten. Kreativiteten flödar som aldrig förr på natten. Hur gör djur? Eller jag menar ju såklart...hur gör människor?
Såg en tänkvärd sak idag. Vad är hälsa? Var är normalt? Vad är önskvärt?
Vad är det som räknas? Vad är friskt?
Vi får inte se ut hur som helst utan att bli dömda. Vi får inte bete oss hur som helst utan att bli dömda. Vi får inte lyssna på vilken musik vi vill utan att bli dömda. Vi kan inte säga vad vi vill utan att bli dömda. Vi kan inte ha vilken hårfärg vi vill utan att bli dömda. Vi kan inte...
Allvarligt, hur sick är inte det? Så många regler om vad vi får och inte får göra. Mest om vad vi inte får...
Alltså, det här med att tömma skålen med chips/godis/popcorn innan filmen ens börjat. Eller som på bio. Man bunkrar upp med läsk och tilltugg. Och inser när filmen börjat att typ nästan allt är uppätet.
Vad är det med det liksom?
Eller om man är hemma. Så fyller man kanske på skålen igen. Och så blir man tokmätt och får ont i magen. Eller på bio, så blir man halvvägs in i filmen helt galet kissnödig och måste koncenterara sig på attt inte kissa ner sig. För allvarligt, hur skulle det se ut? Att lämna biosalongen nerkissad. Usch. Undrar om man skulle bli tvungen att betala. Tänk om man har blåsproblem då. Vad händer då? (hamnade visst på villovägar nu...)
Så heter min sjukdom. Och det betyder att jag lider av ett förstorat hjärta. Doktorn säger att det inte finns någon direkt bot mot denna åkomma och att den tyvärr är relativt ovanlig så det läggs inte heller några pengar på foskning.
Det är synd tycker jag. Men så är det. Sjukdommen visar sig genom att jag känner liiite mer än andra. Att jag liksom bryr mig liiite mer än andra. Och att jag kanske är liiite känsligare än andra.
Hade han gjort det skulle det inte finnas sånna jävla orättvisor. Diskuterade detta med någon för ett tag sedan och den individen hävdade att man upplever motgång för att man klarar det och för att man ska hitta en lösning på ett problem.
Skitsnack säger jag!
Alla barn som lever utan mat och vatten, vad ska de klara sig ur? Alla de som föds av föräldrar som inte är lämpliga? Alla de som inte har tak över huvudet? Alla de som lever i ständig flykt?
Nej ,nej, nej...elkvationen går inte ihop. Tyvärr.
Den finns en hel del skumma människor. Alla har vi stött på någon.
Gjorde jag idag. Jag skulle fråga en individ om man behövde osa om man kommer eller om de går bra att bara dyka upp. Har fått en inbjudan till en grej. Sen försökte jag skämta bort min egen slarvighet genom att skylla på barnen. Skitdåligt men det gjorde jag i alla fall. Jag sa någonting i stil med ojdå, hoppsansa, de har visst lekt bort inbjudan.
Vet ni vad han svarar? Han säger "Ja, tack!". Ehh...frågetecknet måste ha lyst som en rödljus i mitt ansikte men han vände sig helt sonika om och gick sin väg. Ehh...Jaha. Vaddå "Ja, tack"? "Ja tack, osa". "Ja tack, osa om ni kommer" eller "ja tack, osa om ni inte kommer"...
Frågan förblir obesvarad och jag fortsätter undra.
Fan vad bra det skulle vara om man kunde köpa medlidande på burk. Kanske per hekto. Och injicera i valt objekt. Eller som piller och blanda ner i maten...i smyg.
Jaså, jaha, jag ska laga middag åt dig. Jaså, jaha, jag ska läsa, hjälpa till med tanborstning och natta. Jaså, jaha, jag ska plocka ur diskmaskinen och fylla den med middagens disk.
HAR NÅGON MISSAT ATT JAG HAR OPERERATS IDAG OCH ATT DET ÄR SYND OM MIG ELLER?
Jäva killfasoner att ligga som döda jävla sillar vid minsta lilla åkomma och själva inte ens lyfta på ögonbrynet när deras partner ligger inför döden. Jaja, sååå illa är det inte men ändå liksom.
Är det straffet man får för att det ska vara lika? Fast lika är det ju inte. Inte när killen är ynklig som få och tjejen ska göra allt. För då borde det vara lika när tjejen är sjuk. Lika olika?
Överväger att bli lesbisk, i alla fall på deltid. Då kanske någon skulle ta hand om mig om jag blir sjuk. Då kanske någon gör som jag och pysslar, vårdar och tycker synd om mig...för ibland behöver man det med. Ibland är man inte så jävla tuff och klarar allt själv. Ibland är man liten...
Ibland är man liten. Riktigt liten. När man helst av allt vill att någon kommer och håller en i handen, smeker en över håret och säger att det inte är någon fara.
Jag var hos läkaren idag. Inte så himlans rolig info kanske. Men ja, där var jag. Och så PANG säger min läkare att jag ska opereras om 5 minuter under lokalbedövning. Ni känner inte mig men läkare och nålar är bland det värsta jag vet. Jag ogillar läkare. Jag fullständigt HATAR nålar och sprutor. Jag avskyr när folk pillar på ställen och jag inte kan röra mig av rädsla för att göra mig illa. Typ...hade jag nyst idag, så hade väl hand jävla "sära-på-hela-din-näsa"-pryl åkt upp i hjärnan.
Jag kommenterar att hon innan mig hade gjort samma ingrepp och såg helt jävla förstörd ut när hon lämnade rummet. Nej då, säger min läkare, hon var glad som en solstråle. Jävla sarkasm, idag hatar jag dig.
Operationsbordet rullar in. Jag får bedövning. Glömmer att andas. Känner hur hela jag skakar i kroppen, knäna bokstavligen hoppar upp och ner och jag får koncentrera mig för att fötterna inte ska flyga ur fotpallsgrejen. Sen känner jag hur det börjar susa i öronen. Läkaren tittat på mig och ber mig andas. Jaha, jaja, ska försöka.
Sen känner jag av adrenalinet i bedövningen, hjärtklappning gånger 1000. Jag råkar då kläcka ur mig, ganska högt "Hahaha, fy faan vad du måste hata ditt jobb!!" Eh, varför sa jag det undrar jag nu i efterhand? Sen kom jag liksom på mig själv och sa "Ojdå, vad otrevlig jag är, ursäkta" Varpå min läkare säger "Jag råkar älska mitt jobb" Och jag svarar då med en fnysning "Ha, om jag hade varit du hade jag hatat det!". Men åhh...varför sa jag sådär? Vad hände liksom? Sen luktade det bränt kött och jag såg mitt tillfälle för lite trevligt småprat. När jag då påpekade detta säger min läkare "Ja, se det som en uppvärmning inför sommaren" Nu var han fyndig va. Ville säkert ge igen...
När vi säger hej då kommenterar jag på att han troligen inte vill ta mig i handen då hela jag är som en disktrasa. Han skrattar bort det och säger att det vill han visst det. Innan jag stänger dörren ropar han efter mig "Det finns klistermärken i receptionen" men då jag nästan hade stängt dörren kunde jag inte komma på nått bra att säga. Dessutom hade jag ju behövt öppna dörren igen och det hade ju varit lite barnsligt kanske.
Men gud, vad liten jag kände mig. Typ ensammast i världen. Var fanns handen att hålla. Ingen visste var jag var eller att jag skulle opereras. Allt gick så fort. Jag blev typ 5 år och grät innombords hela vägen hem. Så jävla barnsligt. Men fan. Jag har fantastiska människor som rycker ut akut och hämtar på dagis. Men vem rycker ut för mig?
Jag var på en föreläsning igår. Den handlade om att stärka barns självkänsla. Helt frivilligt vill jag tillägga. Jag tror på riktigt att jag är den bästa mamman för mina barn. Eller jag vet att jag är det. Skulle säkert vara den bästa mamman för andra barn också, fast sånt får man inte säga högt så schh...
Det var mycket blaj. Mycket jag redan visste. Mycket som inte var konkret. Men sen fanns det vissa saker som var tänkvärda. Som man egentligen vet men inte sätter ord på. Som man liksom inte reflekterar över trots att man vet.
En kvinna i publiken frågade vad hon ska säga till sin 5-åring när h-on/an frågar "Mamma, vad är självkänsla?" Föreläsaren sa då "Ställ er framför spegeln. Fråga sedan din 5-åring- Gillar du den du ser? En 5-åring svarar alltid ja på den frågan. Sen säger du- Där har du självkänslan". Bra svar tyckte jag. Men sen då...lite senare...när man har blivit påverkad av allt det yttre. Av samhällets normer. När man speglar sig och ser en yta. Man ser muskler, en smal midja, fina bröst, en ny frisyr, ett par läppar, breda axlar? Var hittar man självkänslan då? Jag glömde fråga henne om det...
När vi bråkar om vem som ska hämta/lämna på dagis. Hur älskad känner sig barnet då tror du? Wow, mina föräldrar vill verkligen vara med mig liksom. Jag är betydelsefull. Yeah right!
När vi diskuterar vem som ska köra hem efter festen och någon offrar sig och säger "Jag kan köra, jag har bara druckit ett glas vin" Ja, då är det det normala. Barnet lär sig att det är ok att dricka ett glas vin och sen köra. Lite senare kommer barnet att få veta att man INTE får köra och dricka. Men vaddå? Mamma/pappa har ju alltid gjort det, då kan det inte vara fel. Eller?
Och sen det här med integritet. Faster är på besök. Hon bor långt bort och vill gärna ha en kram innan hon går. Klart hon ska ha en kram. Men barnet vill inte. Men måste ändå. Vilka är vi att säga åt Lisa att hon måste krama faster Rut? Vem har rätten att bestämma över hennes kropp och vad hon måste och inte måste göra? Föreläsaren tog upp ett exempel. Lisa måste krama faster Rut mot hennes vilja. Hon lär sig att behaga. Detta kommer att följa henne. Hon kommer att behaga Nils som vill ha analsex vid 14-års ålder också. Lite hård jämförelse kan jag tycka. Men tänkvärt.
Börja tänka gott folk. Använd huvudet. Känn efter. Stanna upp och reflektera. Behandla din 5-åring som du själv vill bli behandlad!
Jag har stört mig på en sak de senaste dagarna. En tant har gått runt och visslat samma monotona slinga flera gånger per dag. Sen ropar hon på "Fido". Och sen börjar det om...
I morse fick jag tuppjuck. Jag gillar att sova med fönstret öppet, desto kallare desto bättre och vaknade således av hennes visslande. Jag gick runt och muttrade argt för mig själv och tyckte att "Sluta vissla kärring, kattjäveln är borta och kommer inte tillbaka" Min man skrattade åt mig och jag replikerade "Om du hade bott hos henne hade du förmodligen också rymt så sluta garva".
Sen, efter att jag lämnat barnen på dagis såg jag henne. Hon cirkulerade fortfarande på vår gata. Visslade fortfarande på samma jävla slinga och ropade på Fido. Jag tänkte att nu skulle jag minsann ge henne arga blicken så hon fattar hur störigt det är att hela tiden höra henne ropa och föra oväsen. För det är det hon gör tycker jag.
Men när jag såg henne kunde jag inte göra annat än känna medlidande. Här har vi en 55+ kvinna som gråtit, mycket. Hon var svullen i ansiktet och röd om näsan. Håret stod på ända och hon såg ut att ha haft samma kläder i en vecka. Hennes blick flackade och hon verkade liksom lite förvirrad. Kanske av sorg?
Mina töser fick en ny pryl för några dagar sedan. Nyinkommet omdebatterat lego. Flicklego. Var nån debatt på TV för ett tag sedan, någon menade att det var så bra att det nu finns lego även för flickor. Istället för bilar medföljer det hundar, borstar, kammar och rosetter. Kommer i alla nyanser av rosa. Fina små lådor och allt är så pytte, pytte litet. Nu kan alla leka med lego. Flickorna börjar ta plats.
Men va? Vad var det för fel på det andra legot? Jo, men det var ju liksom grått och blått...men va igen? Måste vi ha rosa lego? Måste flickorna alltid ha hundar och borstar? Måste de få flickdockor i miniatyr med midjor smalare än en tandpetare med långa lockar? Måste de ha hår accesoarer i rosa som man enkelt kan byta. Korta kjolar och höga klackar. Men va igen liksom?
Flickorna tar plats genom att ha rosa lego. Men är det det vi gör? Tar vi plats när vi har rosa lego? Eller placerar vi återigen in flickorna i fack? Jag tror inte vi tar plats...när vi måste specialtillverka "flicklego" i rosa med hundar. Vad är det för fel på det gamla hederliga legot som alla lekt med i alla år? Inte saknade jag rosa lego när jag var liten heller...
Gör man ibland ja. Gjorde jag idag. Jag skulle träna. Fast egentligen var det redan igår jag skulle gjort det. Men jag sköt på det till idag då det kom saker emellan. Det gjorde det idag med. Jaja, jag vet, klockan är inte så mycket men jag har massor att göra.
Jag ska tvätta lite, vika lite tvätt, åka till centrum för att köpa lite nytt smink, köpa en present till min ängel för att hon var så duktig hos läkaren (belöningssystem fungerar om ni inte visste det), jag måste äta lunch och sen måste jag plugga. Sen ska jag hämta på dagis och...ja, sen vart det kväller.
Men i morgon ska jag. Det har jag lovat mig själv. Köper en present till mig själv i centrum idag, det får liksom bli min morot. Jaha, vad sa du? Jaså, belöningen ska komma efteråt? Nej, nej...mina kommer alltid före. Det ungerar också. Oftast. Eller...ja, ibland då om du ska vara tjurig. Men i morgon ska jag träna!
Jag är expert på att svika mig själv. Jag sätter ribban längt där uppe. Typ i himmelen...och ärligt nu. Vem fan kan komma så långt utan att dö på kuppen. När man kommer dit dör man ju...då är man ju redan död...
Alltså, mina mail består av viagra reklam, penisförstoringsreklam, tävlingar för att vinna massa pengar, reklam om att låna massa pengar och att vinna en årsförbrukning av mat.
Jag är med andra ord en fet snubbe med för liten penis, som jag dessutom har svårt att få upp, som är i stort behov av pengar.
Ha, typ inget stämde...Kul, verkligen kul att ni riktar er reklam så rätt. Tack!
Att man liksom är rädd för att tappa greppet. Tappa taget. Drunkna.
Och ungefär så känner nog den där pappersbiten. Han är ju faktiskt rädd för att drunkna.
Bli nerspolad=drunkna.
Tänk på det nästa gång ni river av en pappersbit. Kanske förlorade den just sin andra hälft. Den kanske gråter. Det har ju faktiskt varit ett träd en gång i tiden. Och det finns de som säger att träd har känslor.
Jag var ju tvungen att skriva ett blogginlägg om mail nu också, nu när jag ändå kommer ihåg det. Jag glömmer så lätt annars. Jag kan ju komma på nått skitkul att blogga om på dan....och sen på kvällen. Ja, då har jag glömt det. Tror jag börjar bli senil. Jag är ju så förskräckligt gammal förstår ni.
Ja, det här med mail. Jag får ju så sjukt mycket mail hela tiden. Inte för att jag är galet poppis och alla skickar långa brev eller så utan för att ja...helt ärligt vet jag faktiskt inte. De bara kommer. Vissa är inte ens riktade till mig. Alltså, inte alls till mig! Om jag inte är kille då förstås, och såvitt jag vet är jag inte det. "Enlarge your penis!" var en av de senaste. Jaha, ok...jag ska överväga saken. Nej tack, jag har ingen. Eller "Viagra, last forever". Jaha, tack igen då. Men tyvärr är inte det heller till mig. Om de inte kör någon jätte kampanj riktad till tjejer. Vi ska ju tydligen också gå igång på Viagra. Inte för att jag testat men det ska fungera...
Eller de här härliga mailen som upplyser mig om att jag har en faster i Afrika som nu dött och har lämnat sin förmögenhet åt mig. Allt jag behöver göra är att maila alla mina personuppgifter inklusive bankkontonummer så har jag en trevlig överraskning på kontot inom en vecka. Men suck...för det första skulle jag nog kunna se i spegeln om jag har en faster i Afrika. (inte för att det vore något fel alltså, jag har fantiserat halva mitt liv om att vara mulatt, sjukt snygga! men jag skulle nog se det...) Och för det andra skulle det nog inte ske via mail. Jaja, ni förstår...
Eller alla dessa mail om att jag vunnit typ 30'000. Jo tjena, vilket virus vill du smitta mig med nu då? För det är det säkert. Virus. Jag har en tendens att dra på mig sånna. Fråga inte, tack. Men båda mina laptops har dött. Jag försöker vara duktig och inte trycka på konstiga saker men det är ju så lockande...och jag faller ofta för frestelsen. Det är ju bara ett klick liksom...ett endaste litet klick.
Tidigare stämde man träff klockan tre. Och man kom klockan tre. Inget jäkla sms som löd "Sorry, jag blir 15 minuter sen. PUSS" Kom man inte klockan tre kom man inte alls. Man passade liksom tiden då. Man såg till att göra det. Ville inte låta någon vänta...
För att inte tala om alla de dumma jävla sms man skickar som man sen ångrar (även om man menade allt just då) Snaaark! Alltså, den som uppfinner en app som bara skickar sånt man verkligen vill skicka får en miljon kronor av mig. Har kontraktet här hemma. Bara att maila så skriver vi på!
Förr, när jag var liten, då lekte barnen i skogen. Vi byggde kojor och gjorde hinderbanor. Jag kommer ihåg hur jag släpade gardiner, mattor, brevlådor och massa andra prylar typ hur långt som helst för att göra den där kojan lite mysigare. (Inredningsbesatt redan då?) Långt bort skulle det vara så ingen annan kom och lekte i den. Jag hade en busklubb också. Sen kanske vi saboterade mer än busade men jaja...Huvudsaken är att vi var UTE. Ett ord typ ingen kan stava till idag. Vad gör kidsen? De sitter inne och kollar på film, sitter framför en dator eller spelar tv-spel. Alltså, konstigt att barnen blir feta eller?
Tidigare, förr, då spenderade man inte typ all sin lediga tid framför en dator. Man umgicks. Nu umgås man via en skärm. Eller en kabel. Visst, det är skitbra att kunna hålla konakten med folk på andra sidan jordgloben men hallå...vad hände med att träffas och typ...se varandra? Kram på dig med liksom...
Tidigare läste man tidningen i pappersformat. Nu läser man den på en skärm.
Förr lyssnade man på musik på en stereo. Idag via datorn.
Tidigare hyrde man film man ville se. Idag tankar man hem den via datorn. Olagligt kanske men man gör det ändå. Inte jag. Nej, nej....jag gör inte sånt. Jag är laglig. Men nästan ALLA andra gör det. Men till saken hör att när man sett typ allt som finns, som jag har, blir man lite avtrubbad. Film är inte så kul längre...det där mysiga med att åka och hyra en film och köpa godis försvinner. Vardagslyx liksom.
Allt ska vara så effektivt, gå så snabbt, inte vara ansträngande...bla, bla, bla...
Jag vill hyra film och köpa godis. Spela tokhög musik på min boombox, dansa runt som att jag vore 14 i mitt sovrum, komma i tid till mina träffar och gärna hitta ett brev i brevlådan istället för 1700 mail i min inbox som jag ändå inte orkar gå igenom då säkert hälften är skräp. Hmm...insåg precis att jag kom på ett helt blogginlägg om min mail. Det kunde ju vara kul. Kanske.
Jag går i strejk. Jag stänger av min dator och lägger mobilen i lådan en vecka tror jag. Lite avvänjning kunde ju vara kul. För helt ärligt...jag tror inte jag kommer dö. Eller...kanske lite...är det ok om man kollar lite på kvällen? Bara lite, lite...
Läste en artikel på nätet. Sendan såg jag en länkning till en dejtingsida. Var ju bara tvungen att klicka på den då rubriken liksom var riktad till mig. "Så vill 80-talisterna att deras partner ska vara" Haha, tänkte jag och klickade mig vidare. Säkert drog jag på mig nått virus i farten men jaja. Jag var ju tvungen att läsa vad de anser att jag vill ha för partner. (Jag skulle verkligen vilja se hur denna mycker seriösa undersökning skulle gått till.)
Vi är utseendefixerade! Japp, utseendet är det viktigaste för oss 80-talister. Så nu vet vi det. Tack och bock för upplysningen. Det hade jag ingen aning om. Tack snälla ni som berättar det för mig...
Jag hade en dröm i morse. Innan jag vaknade. Jag bråkade med någon. Det var ganskla befriande, fast sorgligt.
När jag vaknade hörde jag skrik och rop från vardagsrummet. Min man vänder sig om och frågar om jag inte kan kolla vad barnen gör. Nej, svarade jag. Jag är lite arg. Gick upp efter ett tag. Gick tillbaka till sängen och la mig. Varmt och gosigt. Låtsas inte se. En av flickorna kommer in och ropar stolt "Vi har gjort geggamojja!!". Min man går upp, sen hör jag barnfötter, sen en röst som säger "Snälla, hjälp till här" Suck. Ett jobb för två. Det var toalettpapper uppblött med vatten. Vatten i mängder. Över hela bordet...detta hade också givetvis runnit ner på mattan. Typ 4 liter vatten i vår stora fina orientaliska svindyra matta. För att inte nämna alla tallrikar, glas, muggar och bestick de använt för att genomföra dådet.
God morgon härliga söndag!
Berättar sen att jag bråkade med någon i drömmen och därför inte orkade eller ville bli mer arg än jag redan var. Han svarar "Jag hörde det". Whuuut? Japp, jag pratade i sömnen. Han återberättade ungefär hälften av vad jag trodde bara jag visste. Ha, kanske därför jag hade så ont i halsen? Upprörd hade jag varit. Han trodde jag skojade men insett efter att vänt sig om att jag faktiskt sov.
Gud, tänk om man skulle säga någonting riktigt olämpligt. Någonting som liksom inte är för hans öron. Lite pinsamt skulle det ju kunna bli. Alla mina tankar är ju inte för andra, oavsett hur nära man står varandra.
Har därför börjat fundera på att köpa en gagboll eller liknande. Då kan man ju inte prata menar jag...
är det när man gråter över hår. Gjorde jag för några dagar sedan. Ja, på riktigt alltså. Jag fick för mig att jag skulle klippa lite. Sen lider jag av sån där hemsk spontanitet ibland, så ja, jag gjorde det. Jag hämtade saxen och vipps så hade jag klippt lite. Och sen lite till. Ja, alltså...inte hela håret. Jag pratar luggen. Men ändå...
Sen kom insikten. Lite för sent. Och jag fällde en tår eller två. Men ja, till sommaren kanske den är borta. Eller till hösten. Kanske? Förhoppningsvis.
Ytligt är det. Vad fan, det är ju bara hår liksom. Det växer ut. Men ändå...
P.S. Det är väl ändå bättre att kunna inse när man är förbaskat löjlig och kanske ytlig än att man lever i ständig förnekelse?
Som att ni skulle missat det. Vet ni för övrigt vad jag har missat? Att jag faktiskt skrivit mitt 100ade inlägg. Är inte det lite kul? Eller, haha, varför skulle ni tycka det? Jag tycker det. Jag som aldrig trodde jag skulle blogga. Men sagt och gjort så satt...sitter(?) man där. Hoppsan liksom. Som en taskig ursäkt till varför man varit otrogen "I fell and landed on his dick". Inte riktigt men nästan. Det bara hände. Utan att jag egentligen vet hur det gick till. Kanske är jag den som är mest förvånad? Hmm...ska fundera på den.
Till mitt försvar så är jag faktiskt helt anonym. Inte så att jag egentligen behöver vara det. Men då är det liksom inte jag, fast det är jag. Det är min bebis. Dömmer inte. Jag kan skriva precis vad jag vill utan att behöva försvara det jag skrivit eller mina tankar. Men äsch då. Nu trasslar jag bara till det.
Hur mår ni?
Såhär mådde jag i morse. Efter att ha haft på tok för kul igår. Synden straffar sig självt? Man mår som man förtjänar? Jaja, enough. Ni fattar. Men jag hade kul i alla fall. Finns fina människor också. Har på senaste tiden omgett mig med för många människor jag inte mår bra av. Kärlek till alla braiga typer.
Bara sådär. Är den helt borta. Kaput, finito, gone with the wind.
Bara sådär.
Nu när jag verkligen behöver den liksom. Fan. Skit. Bajskorv.
Hallåååå.....*echo*....
Jag tror jag har råkat spola ner den i toaletten. Eller dammsugit upp den. Eller kanske åkte den med i tvätten? Nått har jag gjort i alla fall för jag hittar den inte. Min motivation alltså...
Funderade på om Clas Ohlson har nått mot detta fenomen, borttappade saker. De har ju typ allt. För just nu är det som så att jag kommer på massa saker att göra men inget av det är vad jag borde göra. Typ...de kanske har en "motivationalkeylockerfinder". Ni vet, en sån där mackapär som liksom låser fast motivationen med nyckel och om man sen ändå skulle tappa bort den så har man en keyfinder inbyggd i den där apparaten så man hittar den igen. Smart va? Ja, nu var jag utomordentligt smart. En sån ska jag uppfinna. PAX!! Borde säkert ta patent på den så ingen av er snor min idé. Ja, det ska jag göra nu...
Neeehe! Jag skulle ju inte göra nått annat. Ja, ni ser ju! Jag är hopplös. Shit pommes frittes på mig idag. Alltså, ni ska inte skita pommes på mig. Det är ett uttryck. Ungefär som "skitapa", fast lite coolare...och sen svär man ju faktiskt inte när man säger så. Fast de som är dåliga på engelska kanske undrar om man menar att de ska skita pommes på en. Fast då får de ju skylla sig själva för att de inte förstår. Förstår ni? Lite så...
Öhh...innan jag gör bort mig mer för idag säger jag peace out och loggar ner. Fast peace out, allvarligt...hur töntigt är inte det att säga? Haha, skrattar högt (i mitt huvud) varje gång jag hör någon säga det. Löjligt låter det ju. Sååå...se u l8r...fast det är också töntigt. Typ "Hej, jag är 14 och kan göra förkortningar på datorn". Nej...over and out! HAHAHA, datanördspråk. Nej. Går inte heller...
Pratade med en tös idag om jobb och så. Hon sa att hon skulle byta hårfärg och plocka ut sina piercing för jobbets skull. Men alltså...är inte det lite sjukt? Inte att hon skulle det alltså, utan att hon behöver det? Jag blir ju liksom lite upprörd. Och det var ju inte bättre av att min makes barndomsvän gjort en helomvändning och lämnat skitiga baggypants för kostym...
Varför måste vi ändra på oss? Vem avgör vad som är "rätt" sätt? Återigen funderar jag över vem det är som avgör om vi är "rätt" elelr inte? Vem har rätten att bestämma att just du inte passar för att du ser ut på ett speciellt sätt.
Jag passar nog in i normen med mitt anonyma utseende. Jag ser ut som folk gör mest liksom. Kanse liiite snyggare än medel iofs. (Haha, alltid retar det någon;)) Men allvarligt, jag har aldrig behövt ändra mig för någon, tänker inte göra det heller. För vem är bättre och kan och vet mer än mig om hur jag ska se ut. Vem besitter rätten att säga att jag till exempel ska färga mitt hår för att få det jag vill? Hallå....det är mitt hår!!! Vem, vem fan var det som kom på det?
Vad kan hända liksom? Vafaaaan, kom igen nu människor...
Idag är det fredag. Dags att släppa alla måsten! Nu är det stor tid för vila. Så gott folk...festa med måtta, gå och lägg er i tid. Sup lagom. Knarka helst inte. Spy inte på grannens tomt. Somna inte innan filmen är slut. Ät inte upp allt godis i skålen utan spara lite. Släck alla lampor innan ni går och lägger er. Glöm inte att stänga av kaffebryggaren om ni ska ut. Fimpa ordentligt så det inte börjar brinna. Och glöm för guds skull inte att släcka ljusen! Stäng av spisen, att torrkoka är livsfarligt. Lås dörrarna. Dra ut jacket om det nu skulle åska i natt som min icke-existernade-senila-moster-Berit har sagt. Och glöm nu inte att lagom är bäst. Och att srunta i alla måsten. Vila var det ju!
Hur mår ni? Bra antar jag att ni skulle svara. Det gör alla. Alltid. Nästan i alla fall. Hur ofta hör man någon säga någonting annat? Och vad är grejen med det liksom? Sociala spelregler blablabla. Jag köper läget att man inte berättar om sin förjävliga diarre när grannen frågar men hallå...
Vi lever i landet "lagom-med-mellanmölk". Allt är mittemellan, för det är bäst. Normen säger så. Det är så det ska vara. Säger man att man mår skitbra sticker det i ögonen på folk och om man säger att man mår förjävligt blir folk obekväma och önskar att de aldrig frågat.
Givetvis beror det också på hur väl man känner individen ifråga. Men ja...jag måste ju erkänna att jag har vänner som jag aldrig skulle säga någonting annat än "bra" till när de frågar. Jag vet också varför. Men hur kommer det sig? Äger vi inte rätten till att vara den vi är och må som vi mår? Att kunna säga "nej, vet du, jag mår skit idag, jag ligger på botten och kommer inte upp"
Jag mår inte alltid bra. Så är det. Min sol skiner inte alltid. Ibland är det rätt så jävla grått och dystert. Men ibland så skiner solen. Starkare än allt annat.
Men är det inte så för alla? Jaja, med vissa modifieringar till personlighet och så då...vissa skulle däremot aldrig erkänna att allt är skit. Och vissa är väl tvärtom...att de aldrig skulle tillåta sig att känna lycka...
Jag är sjuk. Det suger. Hade 39.2 graders feber igår. Det suger också. Och idag måste jag ta mig upp ur sängen för att gå till skolan. Obligatoriskt seminarie kallas det för. Kommer man inte klarar man inte kursen. Rimligt?
Jaja, lite galet det här med sjukdom och vad som förväntas av en. Jag är lite (mycket faktiskt) arg och uppretad...
När killar är sjuka så ligger de i soffan/sängen 24/7 och ska serveras mat där, de ska springas med filtar, det ska fyllas på med vatten, det ska tas temp, det ska hämtas alvedon, det ska klias på ryggen och man förväntas springa till affären klockan nio för att köpa just den där drycken individen i fråga är sugen på och den sjuka kan absoluuuut inte ta hand om barn. Hemska människa att ens fråga någonting sådant absurdt!
När kvinnan är sjuk. Ja, då ska hon "upp och hoppa", hon ska hjälpa till med maten, hon ska plocka undan leksaker som ligger utspridda, hon ska plocka undan efter måltider, hon ska fylla diskmaskinen och definitivt passa barnen. Hon är ju ändå hemma liksom. Och vad tänker den sjuka kvinnan med när hon frågar efter specialdryck som inte finns hemma...det är ju både sent och kallt. Dessutom kan hon glömma att maten serveras vid någon annan plats än matbordet, det är där man äter.
Att den kvinnliga individen sedan haft högre feber än den manlige spelar ingen roll. Och om den kvinnliga individen ens påpekar orättvisan, ja, då är hon bråkig, barnslig och otacksam. Rimligt eller?
Åh, jag är så arg så jag kokar...vet inte om det är därför min feber är så hög...
Jag hörde det absolut sjukaste någonsin (!) härom dagen. Det sjukaste! Blev liksom lite mållös. Individen ifråga behöver nog faktiskt hjälp. Så enkelt är det.
Person 1 vill ha hjälp av person 2 med en sak vid lunchtid. Person 2 kommer då med förslaget att de ska äta lunch. Nej, nej, person 1 kan inte bjuda på lunch, maten är nämligen planerad att räcka viss tid. Ok tycker person 2 då, jag ta med mig makaroner. Ja, säger person 1, det går bra. Men kom ihåg att du måste ta med dig din egna ketchup för det har vi inte så det räcker till dig. Och nu kommer det värsta..."glöm inte salt och peppar om du vill salta ditt vatten för vi har planerat vår mat och det räcker inte till ditt pastavatten".
Vad fan är det? "Ta med dig eget salt". Det är det värsta jag hört. Hur sjukt är inte det? Salt liksom...du kan inte få några korn salt av oss. Vet inte om jag tycker det är höjden av snålhet eller höjden av sjukdom...
Handlade om kvinnor som väljer att ensamma skaffa barn. Fanns en kvinna där som försvarade sitt val. Hon fick mothugg av både en föråldrad tant från KD och nån ung, obildad och osmart, tjej som kallades "liberal".
KD-tanten påstod att ett barn behöver två föräldrar. Ha, såklart hon gjorde. Undrar vad hon hade haft för argument om någon frågade vad önskvärt kön på dessa föräldrar skulle vara? Den unga "liberala" flickan påstod att man skulle vänta på rätt man blablabla. Sen frågade hon varför hon ville ha ett eget barn och inte valde att adoptera. Kvinnan svarade att hon stod i adoptionskö men att det var mycket kostdsamt och tidskrävande. Bättre ta ett barn som redan fanns tyckte liberalflickan. Men vaddå är det mer ok att det barnet växer upp med en förälder då?
Det diskuterades om hur länge man ska vänta. Liberala flickebarnet påstod att alla i alla tider pluggat, skaffat sig en karriär och SEDAN fått barn. För "Ha, det är väl inte någon som pluggar tills de är 35" säger hon och himlar typ med ögonen. Ungefär här känner jag att jag vill krypa in i min tv och antingen dra henne i håret a´la äkta 5-åring eller sätta mig ner och terapeutikt tala om för henne att hon borde börja om i ettan eftersom hon uppenbarligen inte förstått att hon har en hjärna. Typ. Skitarg blev jag! Ja, jag kände mig aningen träffad. Inte för att jag är 35 men inte är jag heller 18 direkt.
Vad anser kd-tanten om de förhållanden som spricker och där barnet får växa upp men en förälder? Eller vad anser hon om de fall där en förälder går bort i förtid? Eller de fall där kvinnan blivit gravid och inte vet vem pappan är?
Och det var ju bara såååå fruktansvärt att denna kvinna rest utomlands för att få både ägg och spermier donerat, tyckte liberalflickan. SURPRISE! Då kan vi ju lika gärna tillåta surrogatmammor i Sverige tyckte liberalflickan och menade att det var någonting hemskt. Ja, varför gör vi inte det undrar jag?
Läste en artiken på en mindre seriös tidning. Sen blev jag lite upprörd. Inte på tidningen, utan på Vita Huset. Artikeln handlade om en man som, enligt artikeln, intagit en mindre mängd kokain när han var på besök i Vita huset bara för att...ja, för att han liksom var nära presidenten...och för att han kunde. Det var som en kul grej för honom och han påstår idag, återigen enligt artikeln, att han ångrar sig. Sen var det en sån liten mängd att ruset motsvarade det man får av en espresso...
Här någonstans känner jag att jag lackar lite där jag sitter framför datorn. Så jävla dömande och förbaskat löjligt. "Du knarkar och får aldrig mer komma hit för det". Jadi, jadi ja...
Men så tänker jag liksom lite på det här med människans värde och så. Vem fan säger att han inte får komma dit igen på grund av detta. Jag fattar ju hela grejen med att de tar avstånd från droger, jag är inte dum i huvudet, men ändå. Vilka är de att sätta sig över honom och nedvärdera honom för det?
Jag kan liksom bli lite trött på detta jävla tjafs. För det är vad jag tycker att det är. Barnsligt. Han sa ju att han ångrar sig...
Jag vet att jag kan upplevas lite velig. Gällande det här med träning och så alltså. Men nu är det ristat i sten...eller i plånboken iaf. Nu har jag köpt gymkort. Igen. Fast denna gången ska jag använda det. Jag ska det.
Jag lovar!
Blir lite deprimerad när jag läser tidningen. Man ser 50-plussare med kroppar som 20-åringar. Man läser om hur man går ner 20 kilo på 3 månader, hur bästa träningen ser ut för att bli smal, vad man ska äta för att maximera sin träning, hur man kommer i form innan sommaren...Uppenbarligen är det smal man ska vara.
Jag hörde en ganska rolig (tragisk?) historia för flera år sedan. Det var en av mina vänner som berättade den. Och trots att det är många år sedan skrattar jag än idag. Fast man kanske inte ska. Men jag gör det. Vare sig jag vill eller inte.
(Förlåt)
Hon arbetade med gamlingar på ett äldreboende och skulle hjälpa en gammal man med sina toalettbestyr. Då han inte kunde gå så bra fick han en toastol inkörd på rummet. Det är en stol med en vanlig sits där man liksom för in en potta undertill. Han hade satt sig och hon skulle sätta dit pottan. Men det gick inte. Hon försökte på alla vis, lirkade och puttade, men icke. Gissningsvis var pottan bara lite trög så hon tog i med all kraft hon hade då vissa kan vara lite tröga...men det gick inte. Det tog liksom stopp hela tiden. För att undersöka varför pottan inte kom hela vägen in böjde hon sig ner och upptäckte då problemet. Mannens pung. Den hängde ner så långt att man liksom var tvungen att lyfta upp den för att få in pottan. Man kunde ju tycka att han skulle säga nått...
Jag har inte skrivit på några dagar. Inte kännt att jag haft någonting vettigt att skriva om. Jag kommer aldrig någonsin att börja blogga om min vardag, dagens outfit eller vad jag behagar äta. Och med detta sagt kan det ju också bli lite idéfattigt om hjärnan är upptagen på annat håll. Typ.
Min ork och lust har liksom gått på semester. Har mycket annat att tänka på kanske jag ska tillägga. Inte för att jag är speciellt produktiv på annat håll men ändå. Hittar liksom inte tiden till nått. Tid, det är ett annat problem. Man har 24 timmar om dagen. Typ 8 av dessa går bort till att sova. Då har vi 16 kvar. Om man sen räknar bort frukost, lunch, middag och den tid det tar att sminka sig och sedan tvätta bort eländet har vi ungefär 12,5 timme kvar. Av dessa förväntas vi spendera 8 på jobbet. Då har vi 4.5 timme kvar. Ska vi sedan räkna med resa till och från jobbet har vi helt plötsligt ungefär 3 timmar kvar. Alltså...på allvar? Är det på riktigt? Seriöst...tänk efter....vi har tre timmar per dag som är "fritid" då vi ska lyckas klämma in att vara sociala, fixa naglarna, träna, läsa böcker, titta på en bra film, surfa på nätet, tvätta, städa, vara aktiva med barnen, handla...ja, ni förstår poängen. Det är ju inte rimligt...
Jag föreslår att vi alla gemensamt ber till Gud ikväll. Vi ber om mer tid...
(och så blev det helt plötsligt ett nytt inlägg...)
Min frizon. Mina tankar. Mina åsikter. Min blogg. Mina ord. Skriver om allt och inget, på mitt sätt. Ett ton sarkasm, och kanske lite humor - det gör livet lite härligare.
