Ibland är man liten. Riktigt liten. När man helst av allt vill att någon kommer och håller en i handen, smeker en över håret och säger att det inte är någon fara.

Jag var hos läkaren idag. Inte så himlans rolig info kanske. Men ja, där var jag. Och så PANG säger min läkare att jag ska opereras om 5 minuter under lokalbedövning. Ni känner inte mig men läkare och nålar är bland det värsta jag vet. Jag ogillar läkare. Jag fullständigt HATAR nålar och sprutor. Jag avskyr när folk pillar på ställen och jag inte kan röra mig av rädsla för att göra mig illa. Typ...hade jag nyst idag, så hade väl hand jävla "sära-på-hela-din-näsa"-pryl åkt upp i hjärnan.

Jag kommenterar att hon innan mig hade gjort samma ingrepp och såg helt jävla förstörd ut när hon lämnade rummet. Nej då, säger min läkare, hon var glad som en solstråle. Jävla sarkasm, idag hatar jag dig.

Operationsbordet rullar in. Jag får bedövning. Glömmer att andas. Känner hur hela jag skakar i kroppen, knäna bokstavligen hoppar upp och ner och jag får koncentrera mig för att fötterna inte ska flyga ur fotpallsgrejen. Sen känner jag hur det börjar susa i öronen. Läkaren tittat på mig och ber mig andas. Jaha, jaja, ska försöka.

Sen känner jag av adrenalinet i bedövningen, hjärtklappning gånger 1000. Jag råkar då kläcka ur mig, ganska högt "Hahaha, fy faan vad du måste hata ditt jobb!!" Eh, varför sa jag det undrar jag nu i efterhand? Sen kom jag liksom på mig själv och sa "Ojdå, vad otrevlig jag är, ursäkta" Varpå min läkare säger "Jag råkar älska mitt jobb" Och jag svarar då med en fnysning "Ha, om jag hade varit du hade jag hatat det!". Men åhh...varför sa jag sådär? Vad hände liksom? Sen luktade det bränt kött och jag såg mitt tillfälle för lite trevligt småprat. När jag då påpekade detta säger min läkare "Ja, se det som en uppvärmning inför sommaren" Nu var han fyndig va. Ville säkert ge igen...

När vi säger hej då kommenterar jag på att han troligen inte vill ta mig i handen då hela jag är som en disktrasa. Han skrattar bort det och säger att det vill han visst det. Innan jag stänger dörren ropar han efter mig "Det finns klistermärken i receptionen" men då jag nästan hade stängt dörren kunde jag inte komma på nått bra att säga. Dessutom hade jag ju behövt öppna dörren igen och det hade ju varit lite barnsligt kanske.

Men gud, vad liten jag kände mig. Typ ensammast i världen. Var fanns handen att hålla. Ingen visste var jag var eller att jag skulle opereras. Allt gick så fort. Jag blev typ 5 år och grät innombords hela vägen hem. Så jävla barnsligt. Men fan. Jag har fantastiska människor som rycker ut akut och hämtar på dagis. Men vem rycker ut för mig?