Är så vansinnigt jävla läskigt ibland.
Jobbar, som kanske bekant, för tillfället med psykiskt sjuka individer. Folk som bor på institution/stödboende. Vissa sjukare än andra, beroende på vilken "avdelning" dom bor på såklart.
Men det dagliga arbetet. Jisses. Ibland alltså. Man förstår inte. Man kanske inte ska förstå. Det är förmodligen inte ens meningen att förstå.
För oss "friska" är det en tämligen enkel sak att springa ner till affären och handla till exempel. Men för någon som lider av paranoid schizofreni är det inte lika enkelt kan jag lova.
1. Man måste vara i god dagsform.
2. Man måste scanna av närområdet så det inte finns folk som övervakar eller spionerar på en.
3. Man måste gå lite fram och tillbaka för att se om någon kommer framrusandes ut ur en buske/träd/vedbod.
4. Man måste noggrant undersöka bankomaten för att utesluta eventuell övervakning.
5. Man ber "personalen" vända sig om för att inte riskera att hen ser koden.
6. Vi ska inte heller glömma att man inte kan ta ut pengar om det finns någon annan i närheten.
7. Man måste gå tillbaka till bankomaten X antal gånger för att se att den fortfarande ser likadan ut.
8. Man står utanför mataffären en lång stund och kollar i personerna runtomkring,
9. Man stirrar ut kassörskorna - dom kan vara utklädda monster.
10. Man har våldsam förföljelsemani inne i butiken och vänder sig om stup i kvarten för att utesluta att man är förföljd.
11. Man köper exakt samma varor varje gång för att man på nått sätt tycker att det känns säkert.
12. Trots detta synar man det man köper för att vara absolut säker på att ingen mixtrat med varorna. Att ingen ska ha kunnat förgifta det man köper.
13. Man kan absolut inte köpa någon slags vätska, den kan ju vara förgiftad.
14. Man rusar till kassan.
15. Man granskar kassörska noggrant eftersom man misstänker att hen annars kommer sno varor.
16. Eller förgifta varorna.
17. Eller lura en på pengar.
18. Man packar skitsnabbt.
19. Sen springer man hem.
20. Sen kollar man en sista gång innan man går in genom dörren att ingen har förföljt en.
(Vill i efterhand tillägga att jag glömt en hel massa, som proceduren med att låsa dörren, eller idéer om att man ska ha skorna knutna på ett visst sätt fram tills en speciell plats där man sedan måste knyta om dom eller att man absolut måste gå samma väg på samma sätt för att...ja, för att man måste det. För att "någon" säger det.)
Att leva såhär. Att inte kunna dricka vanligt vatten. Att inte kunna gå ut. Att gömma sig i buskar för att man tror att flygplanen är ute efter en. Att tro att det finns satelliter utplacerade för att övervaka en. Att vara tvungen att krypa längst med hyllorna i butiker för att försäkra sig om att det inte sitter övervakningskameror under hyllorna. Att hela hela hela tiden tro att folk är ute efter en...det kan nog ingen frisk människa förstå hur det är.
Jag har fått en insyn. Ändå kan jag inte riktig förstå. När jag får berättat för mig att folk i hemlighet opererat in övervakningschipp i kroppen på dom. Att det finns onda människor som kommer på besök endast för att skada, när man hör om hur insekter kryper in i munnen och fullkomligt invaderar kroppen. Ja, då får man lite perspektiv på livet vill jag lova.
