En Annan Dag

Vi hörs nästa år! 

Skulle skriva om en helt annan sak i mitt förra inlägg ju. Egentligen. Jag kom av mig. Skyller på att set är tidigt och att flickan inte fått så många timmars sömn. Jag kom liksom av mig och skrev  nått helt annat. 

Därav den udda rubriken till inlägget! 

(Kan som kanske bekant inte korrigera på mobilen. Suck.)

Man ska vara snäll. Tycker jag. Uppenbarligen har inte riktigt alla den inställningen. Vilket jag faktiskt inte kan förstå. 

Jag ursäktar de som lider av allvarlig psykisk funktionsnedsättning. Och de som är förståndshandijappade. Det går jag med på - om alla hästar inte står i stallet kan det vara svårt att hänga med liksom. 

Men annars. Vuxna människor liksom? Har ju förr hört talas om vuxenmobbning. Det är väl något typ av samlingsbegrepp för allt det där taskiga tänker jag. Men att det faktiskt förekommer...jag hade hoppats det var en myt. Klart det finns idioter, det finns det alltid. Men att utstuderat vara ganska taskig, som vuxen, ja...

Och samma sak gäller väl för vuxna, att bara titta på...det är lika illa som att vara  direkt taskig? Ibland kanske? 

Nej du. Jag finner faktiskt ingen förklaring. Annat än att man antingen mår så dåligt själv att man liksom har ett skriande behov av att vara taskig. Eller så är man helt jävla slut i huvudet. Punkt. 

Kan ju vara kul att vara. Lite snygg liksom. 

Men vad är "snygg"? Det kan nog variera från person till person tror jag...

En vanlig fredag. Eller vanlig och vanlig. En fredag, sista fredagen, innan jul. I ett centrum. Det unnar jag ingen. 

Jag som älskar att shoppa var efter två timmar genomsvettig, jag hade våldsam huvudvärk, ville mest sätta mig och gråta någonstans och jag kände irritationen stiga till max.

Folk beter sig som djur. Hungriga hyenor av värsta slag. Helt sjukt. 

Har svårt att tänka mig att jag alltid julklappsshoppar i sista sekund varje år. Att nu vara klar i god tid och inte känna någon stress är fantastiskt. 

Varför har jag inte kommit på detta tidigare år? 

Är det inte ganska intressant hur folk tycks tänja på sanningen. Ganska så ofta. 

Man säger saker man tror den andre vill höra. Saker man tror inte kommer såra. Man förbättrar lite. Man undviker att berätta saker. Man hittar på. Och vissa ljuger. Andra. Människor. RÄTT. UPP. I. ANSIKTET. Bara för att det låter bättre. Man förskönar sanningen. Eller förskönar omständigheter. Undviker. Och låtsas som att det regnar. 

Ingen människa är någon ängel. Alla har vi hemligheter. Vissa tycks dock bära på större än andra. Vissa tycks behöva dölja/försköna/hitta på mer än andra.

Känns det som ett vettigt sätt att leva sitt liv eller? Sanningen kommer ju alltid, alltid fram. Alltid.  

 

Musik.

 

Ja. Jag har hittat nytt knark. Inser att det var ett tag sedan jag delade med mig av det...mitt knark alltså.

Nu gör jag det.

 

Ni vet, ibland...ibland hör man en låt som liksom etsas fast och man gillar den omgående. Vissa låtar behöver man lyssna på ett par gånger för att gilla. Inte denna, denna gillade jag från början. Från första gången jag hörde den.

 

Det börjar liksom längst ut i armarna och blir som en krypande kittlande känsla som tar sig uppåt tills den når någon slags mittpunkt, typ magen...och då vet jag att jag är fast.

 

 

 

 

Så jävla fint. 

Det var allt. 

Glada gubbar gillar vi! 

Blev stoppad av en man idag som frågade efter vägen. Pekade ut hur jag tror att man går dit han var på väg. Såg att han haltade lite och påpekade att jag absolut inte var säker. 

Han tittade på mig, log och sa "tack söta du, det är nog rätt väg. Och god jul påre även om det är fel!" 

Vet inte varför jag blev så glad. Är ju inte som att det var nått exceptionellt över våra få meningsbyten liksom. Men att han var vänlig och snäll. Trots sin ålder och kanske framförallt trots sina utslitna ben...

En smekning jämförelse mot den otrevliga äldre kvinnan på bussen idag som jag faktiskt fnös åt. Ja, jag skäms lite. Jag fnös åt en annan människa idag. Men hon var så urbota korkad att fnysningen liksom hoppade ut ur näsan av sig självt...

Mer trevliga glada människor, tack!

Citatet nedan figurerar i olika former till olika bilder. Men det är lika bra för det. Kanske inte alltid handlar om att imponera på folk genom materiella saker. Men likväl. Denna sjuka besatthet över att vara omtyckt, vilja vara till lags och att hela tiden vara tillgänglig. 

Att smöra in sig. Vilja vara eftertraktad. Spela allan ballan för att verka häftig. Att hela tiden vara tillgänglig. Att liksom ha nått sjukligt begär efter att alltid vara "med" för att inte missa nått. Att vända kappan efter vinden när man ser/hör nått man gillar.

Vakna liksom. 

Lev livet istället. 

Man lever en gång. Varför leva för alla andra istället för sig själv? 

Hittade en rolig bild. Och den är ju ganska så mitt i prick. Bortsett från att folk kanske inte stänger av telefonen utan bara låter bli att titta på den...? 

Satt på tunnelbanan. In kommer en man med hund. 

Det börjar med att dom, ja båda två, slår sig ner på ett varsitt säte. Men hallå?! Tror han att någon vill sitta där efter att hand hund suttit där med sina smutsiga tassar eller? Att hans intelligens inte sträcker sig lägre än näsan, ja, det hade man ju kunnat lista ut då.  

Sen kommer det som fick det att vändas i magen på mig. 

Han pussas med hunden. Inte pussar PÅ den utan MED den. Han har liksom lite halvöppen mun och låter hunden slicka på den. Munnen alltså. Efter detta gnyr han belåtet. Mannen gnyr belåtet. Kvinnan mittemot honom stirrade. Han stirrade tillbaka och gick sen obesvärat tillbaka till att läsa sin tidning. 

Detta upprepades två-tre gånger till.

Jag blev så våldsamt äcklad att jag bytte plats. Även om man kan låta bli att titta ser man ju i ögonvrån vad som pågår. 

Det tar definitivt priset i äckligt beteende denna vecka. Seriöst liksom. En hund är en hund. Inte en partner eller älskarinna. 

Och tänk bara på alla platser hundens mun varit...för er som inte vet älskar hundar bland annat att äta bajs. 

Fräscha-mannen.se

 

Det här med att man ska behandla folk som man själv vill bli behandlad. Jo, det kan ju vara smart. Eller bra. Ibland. Faktiskt. 

Eller kanske faktiskt inte?

Jag kan inte låta bli att ibland tänka, eller känna, att när någon beter sig dåligt, illa, dumt, taskigt...

you name it, 

Varför i hela fridens namn ska man då själv fortsätta vara bra liksom? 

Mer frihet till folket. Behandla folk runtom dig så som dom behandlar dig. Alltså, det jag menar är att om någon är oschysst behöver du nödvändigtvis inte vara oschysst tillbaka. Men du behöver heller inte anstränga dig för att vara trevlig eller tillmötesgående. Varför lägga den energin på en person liksom? 

Blir man dåligt bemött eller taskigt behandlad...då kan man väl skita i personen och köra sitt eget race liksom. Varför lägga tid på någon som uppenbarligen inte lägger tid på dig? 

(dagens fråga...)

Det var allt. 

Jag har ett sånt stort problem. 

Alltså, enormt! 

Mitt nagellack chippar. Jättefort. Målade liksom naglarna i förrgår och det är redan fult. Ser ut som en riktig slafsa. Man säger att man kan, genom att titta på en kvinnas händer, se hurdan hon är. Jag håller till viss del med. 

Jag låtsas helt ogenerat att mitt chippade och flagnande nagellack står för att jag är en kvinna med för många saker att göra och för lite tid. 

Nu har jag fått gnälla i alla fall.

 Världssvält, fattigdom och krig? Jamen hallå...nagellack då? 

Det ska man fylla i på Facebook. Hittade denna roliga variant. 

Kanske vore nått för fb att tillämpa. 

Eller vad tror ni? 

Jag är lite förkyld. Har liksom drabbats av allt man kan drabbas av. Snorig, torrhosta, rethosta, trasiga stämband och så vidare. 

Och när ska allt detta sätta igång då? När ska det vara som värst liksom? Jo, givetvis på en absolut fullsatt buss. 

Satt på bussen. Glad att jag fick ett säte. Känner hur det börjar killa i halsen och ber en tyst bön att det inte ska bryta it i världskrig. Men Gud var nog upptagen, för det gjorde det. Hostar och hostar och hostar. Men inget händer bortsett från att min hals ger ifrån sig kräksljud av allt hostande samt att mina ögon rinner. Letar frenetiskt i väskan efter nått att stoppa i munnen för att få igång salivproduktionen för att få stopp på det. Hittar en ask läkerol samt Zyx. Stoppar in allt i munnen. Hjälper tyvärr inte alls utan jag fortsätter hosta. Folk börjar vända sig om och stirrar nu irriterat på mig. Kan förstå dom, vem vill ha en sjukling på bussen som riskerar att smitta ner en med pest liksom? Hostar och hostar lite till. Nu oroar jag mig också över att jag ska råka hosta ut mina tabletter i håret på tanten framför. Hade ju kunnat vara lite pinsamt. "Hej, ursäkta, jag råkade spotta på dig, jag ska bara ta bort mina rester". Nä, det skulle inte gå hem va...

Skär upp tungan på min tablett. Känner blodsmak i hela munnen. Känner också hur mannen till höger helt ogenerat stirrar, ja, verkligen stirrar oavbrutet på mig. Oskön stil. 

Fortsätter att hosta. Torkar tårar som rinner. Inser att mitt ena öga nu troligtvis saknar mascara. Snyggt. Bruden som glömde måla ena ögat. 

Hostandet avtar efter en stund. Folk har bytt plats och mannen stirrar fortfarande. Underbar bussresa verkligen. 

Underbar!