Ibland...ibland orkar man inte. Humöret är på väg ner. Orken tryter.

Idag gjorde jag det. Jag ljög. Jag sa till barnen att jag var tvungen att plugga. Bara för att få 15 minuters tysnad för mig själv framför datorn. Då lekte de på sitt rum. Ganska tysta. Lagom tysta. Lagom för att få lite andrum.

Sen funderade jag lite. Är det ok att ljuga? Jag hade ju bara kunnat säga som det var. Att mamma inte orkar just nu. Men frågan är om de hade lyssnat. Troligtvis inte. De har liksom inte kommit dit än. Och att tappa humöret är inte min grej. Höja rösten, absolut, det måste man ibland. Men att liksom flippa för att man har en taskig morgon är inte ok.

Såg en mamma lämna universitetet för några dagar sedan med ett litet barn. Hon praktiskt taget släpade ungen i armen. Barnet var helt tyst. Sen tvärstannar hon, böjer sig ner och skriker på barnet. Han blev rädd och började gråta. Hon traskar vidare, fortfarande med en släpandes unge efter sig. Sen stannar hon igen och böjer sig ner och skriker på barnet. Men hallå?! Vad pysslar hon med egentligen? Förmodligen hade hon haft med sig barnet på en föreläsning och han hade väl inte varit tillräckligt tyst så hon var därför tvungen att åka därifrån. Men vafan, skyll dig själv kärring som tar med dig barnet till en föreläsning. De brukar vara ungefär 3 timmar långa, vilken 3-åring sitter still i 3 timmar?? Idiot. Vart var mitt civilkurage när jag nu hade behövt det?

Jag är visst duktig på att hamna på villovägar, för att komma till punkt, är det ok att ljuga för barn? Och när i så fall?