Varför har vissa det mycker svårare än andra? Varför råkar vissa ut för mer skit än andra? Varför måste vissa kämpa så mycker mer? Varför glider vissa bara igenom livet som på ett bananskal?

Skitkonstigt. Här sitter jag och tycker att jag haft det kämpigt liksom. Och sen ser vi bilder på barn i Afrika som inte har mat för dagen. Eller de som växer upp med föräldrar som antastar eller slår sina barn. Fatta vad hemskt. Att bli slagen, att aldrig veta när mamma/pappa kommer att slå. Den du älskar mest. Eller att bli sexuellt utnyttjad. Att vara rädd för att någon ska krypa ner i sängen på natten. Blir på riktigt illamående. Vem står på barnens sida? Vem hjälper alla barn som ligger sömnlösa på natten? Vems famn kan de krypa upp i för skydd och tröstan?

Jag har kämpat. Mitt liv har inte alltid varit en dans på rosor. Sist var det cancer. Brydde mig inte så mycket egentligen. Stängde väl av kanske. Men någonstans i slutet slog det mig. Att det faktiskt är farligt. Att man kan...dö. Tror andra runtom mig var mer oroliga och ledsna än vad jag var. Det var liksom bara ytterligare en sak att bocka av. Är ju ändå frisk nu. Eller frisk blir man aldrig. Men jag lever och jag är inte sjuk.

Men för att komma till punkt. Eller nått. Vad är det mot ett barn som far illa? Vad är det mot en befolkning som inte kan ge sina barn mat för dagen? Vad är det mot tortyr?

Vad är livet? Vad är det som räknas? Vad är viktigt? Och vad fan håller vi på med egentligen?