är det när man gråter över hår. Gjorde jag för några dagar sedan. Ja, på riktigt alltså. Jag fick för mig att jag skulle klippa lite. Sen lider jag av sån där hemsk spontanitet ibland, så ja, jag gjorde det. Jag hämtade saxen och vipps så hade jag klippt lite. Och sen lite till. Ja, alltså...inte hela håret. Jag pratar luggen. Men ändå...

Sen kom insikten. Lite för sent. Och jag fällde en tår eller två. Men ja, till sommaren kanske den är borta. Eller till hösten. Kanske? Förhoppningsvis.

Ytligt är det. Vad fan, det är ju bara hår liksom. Det växer ut. Men ändå...

P.S. Det är väl ändå bättre att kunna inse när man är förbaskat löjlig och kanske ytlig än att man lever i ständig förnekelse?