En Annan Dag

Pratade om tårar idag.

Att jag tidigare vid en specifik separation aldrig grät. Inte en enda enda gång grät jag. Folk trodde det var nått fel.

Min förklaring? Eller teori kanske. Att jag redan hade gråtit så mycket. Jag hade förbrukat de antal tårar som hörde till den relationen. Till den personen. Det fanns inga tårar kvar. Ingen smärta heller i och för sig. Jag var klar.

Men kan det vara så? Att man får ett visst antal tårar till varje person. Oavsett om det är en vän eller en kärlek. Att man har, säg 10'000 tårar till en kärlek och kanske 5'000 för vänner. Och när man förbrukat dessa, ja, då är dom slut. Kanske att man fortfarande kan känna smärta - om man inte känner sig klar. Eller om man är oklar. (Samma sak - jag vet.) Men att tårarna liksom torkat. Dom är förbrukade. Kroppen orkar liksom inte med att gråta mer. "Gråt inte över spilld mjölk". Någon gång måste man sluta. Typ så? Eller vad tror ni?

Men ibland. Om man inte är klar. Om man liksom tvivlar. Då kan det ta så jävla ont...även utan tårar.

La btw upp en bild för någon vecka sedan. Den tyckte jag var lite fin. Att gråta - det är kroppens uttryck för smärta när orden inte räcker till. Eller nått i den stilen i alla fall (eftersom jag börjar bli senil kommer jag inte ihåg exakt just nu).

Men ibland, ibland, tror jag att tårarna liksom absorberas av kroppen. Den kan inte producera mer. Dom är slut. Uppanvända. Och då kommer det inga tårar. Allt som finns kvar är ett svart hål. Ett tomt hål. Ett sår. En känsla. Smärta. Ont. Om man inte är klar alltså.

Det tror jag.