Det finns massor av saker som är tragiskt.
Att folk krigar. Att folk som inte borde dö dör. Att folk svälter. Att barn far illa. Att man inte tillämpar dödsstraff på mördare. Att man inte skinnflår och peter ut ögonen på pedofiler osv.
Men tragiskt är också när man helt och fullt väljer att lita på folk i sin omgivning som sviker en. Som lovar saker som de inte håller. Som säger saker de inte står för. Inte bara en gång. Utan upprepade gånger. Det är tragiskt.
Frågan är vad som är mest tragiskt. Att man ger dom nya chanser eller att de gör det om och om och om och om och om igen. Man kan fråga sig om man inte borde fattat från första början att det är ett mönster, ett beteende som inte kommer förändras. Men man hoppas väl liksom. Och det i sig kan också ses som tragiskt. Att det där jävla hoppet liksom inte överger en. Att man hoppas, hoppas, hoppas att det ska bli bra. Att det ska bli en förändring.
Så står man där igen. Och besvikelsen slår en som värsta jävla knytnävslaget i magen. Som en örfil. Av dess värsta slag. Och man fattar inte hur man kunde vara så jävla dum. Man visste väl att det skulle hända liksom. Men man vägrade förstå, ville tro. Hoppas att nu var det sista gången. Men inte. Man trodde på vad det nu var man tror på.
Tro mina vänner, det gör man i kyrkan.
Lita på er själva vet jag. Är nog bäst för alla.
Det finns flera olika typer av självskadebeteende. Vissa svårare att förstå än andra.
Att folk väljer att skära i sig själva är någonting jag har svårt att förstå. Samtidigt som jag förstår. Det är onödigt och jävligt dumt, men ändå förstår jag principen bakom.
Detsamma gäller mat. Att antingen äta för mycket eller för lite. Att liksom känna kontroll och att man genom att ha störda matvanor kan kontrollera och plåga sin kropp.
Men...att bonka och slå på sig själv med en hammare tills man ser blåmärken. Det fattar jag inte. Alltså verkligen inte.
Att lätta på trycket och bli av med ångest. Jaja, men vad får man ut av det. Är själva blåmärkena beviset på smärta som lämnat kroppen eller? Inget blod. Inga spyor. Ingen svält. Nej, jag fattar verkligen inte.
Trots det är det en verklighet för vissa. Skulle ibland önska jag kunde krypa in i huvudet på folk. För att förstå. För att ändra negativa tankar. För att stoppa vansinniga handlingar.
Önska kan man alltid.
Trauman. Kan påverka en människa på så många sätt.
Vad är det som avgör om man slås ner och blir riktigt sjuk eller om man borstar bort skiten och reser sig. Nedärvd känslighet? Mottaglighet för yttre påfrestningar? Gener? Förmåga att finna trygghet och styrka hos andra?
Samtidigt känns det för enkelt att se dessa ganska simpla egenskaper eller förmågor som förklaring. Förklaring till att man bryts ner eller som förklaring till att man reser sig upp.
Vad är det som får en människa att försvinna in i en annan värld. Att leva en vardag fylld med bisarra fantasier. Ett sätt att förgylla vardagen? Att glömma?
Men dem glömmer ju inte. Det kommer fram ändå. Trauman. Hemskheter. I allt det sjuka ser man ändå glimtar. Mest i det sjuka faktiskt. Och hur kan man då säga att fantasins värld är deras räddning?
I det friska syns ingenting. I det sjuka ser man mycket. Konstigt. Egentligen.
Eller är det vi "friska" som inte fattar? Vad nu friskt är för någonting...
Alla är inte så. Men en del. Och ja...hur tolkar man det liksom?
Min kära mor sa en gång att man enkelt kan se på en människa när dom ljuger. Förutsatt att dom inte är psykopater. Och...alltså, dom finns ju men är lyckligtvis inte så många.
Men det är väl ändå konstigt. Att magkänslan kan säga en så mycket. Att man liksom bara vet.
Man vet, känner det i hela kroppen. Små små signaler. Så himla tydligt.
Sen kanske jag är extra känslig för dessa signaler. Människokännare som jag är...
När man känner sig helt tom.
Tom på allt.
Jag älskar mitt liv. Och de människor som finns i det.
Kärlek <3 på det.
Ibland fattar man ingenting. Ibland fattar inte andra heller.
Ibland vill man inte förstå. Fast man kanske gör det ändå.
Fattar ni?
Hur mycket ska man dela med sig av saker? Hur mycket detaljer ska man ge bort till andra? Hur mycket ska man berätta?
- Typ visa upp privata sms någon skickat, är det okej?
- Att delge vad någon annan sagt i förtroende?
- Att dela med sig av pinsamma saker någon annan gjort?
- Att försöka göra sig lustig på någon annans bekostnad i ett större sällskap? - Att älta bekymmer man har med någon med allt och alla?
Ja, gott folk, vad är okej? Jag antar att det har med integritet att göra. Vissa har mycket av den varan. Andra har ingen alls. Självrespekt och respekt för andra. Respekt för sina egna känslor, såväl som för andras känslor. Förståelse för vad som kan såra och förnedra. Och att veta när man bör hålla tyst och inte.
Jag tycker det är helt okej att prata om sig själv. Om sina egna känslor och upplevelser. Men lämna alla andra utanför. Typ så. Faktiskt.
Man drömmer nog fint för att kompensera.
Drömde massa fint inatt. Drömde 1 dålig dröm men massa massa fint.
Det kanske är så. Faktiskt. Att man drömmer fint för att kompensera för allt annat.
Jag tror det.
