En Annan Dag

Kompenserar kroppen saker som må ta ont dagtid genom att skänka oss vackra drömmar nattetid?

Dagens fundering.

Idén kläcktes inte av mig. Men det är en vacker tanke jag ämnar hålla mig kvar vid.

Tid. Vad är tid? En måttangivelse. På vadå? Tänk om man kunde spola tid. Både bak och fram.

Vad bekvämt det vore.

Hon kan hon. Den där Pink.

"Right from the start
You were a thief – you stole my heart
And I your willing victim
I let you see the parts of me
That weren’t all that pretty
And with every touch you fixed them.

Just give me a reason
Just a little bit’s enough
Just a second, we’re not broken just bent
And we can learn to love again
It’s in the stars
It’s been written in the scars on our hearts
We’re not broken just bent
And we can learn to love again

I’m sorry I don’t understand
Where all of this is coming from
I thought that we were fine"

Ja, jag har klippt och klistrat i texten. So sue me!

Men den är vacker. Spelas på radion typ stup i kvarten. Kärlek eller vadå? Ja, hon kan hon den där Pink.

Pratade om tårar idag.

Att jag tidigare vid en specifik separation aldrig grät. Inte en enda enda gång grät jag. Folk trodde det var nått fel.

Min förklaring? Eller teori kanske. Att jag redan hade gråtit så mycket. Jag hade förbrukat de antal tårar som hörde till den relationen. Till den personen. Det fanns inga tårar kvar. Ingen smärta heller i och för sig. Jag var klar.

Men kan det vara så? Att man får ett visst antal tårar till varje person. Oavsett om det är en vän eller en kärlek. Att man har, säg 10'000 tårar till en kärlek och kanske 5'000 för vänner. Och när man förbrukat dessa, ja, då är dom slut. Kanske att man fortfarande kan känna smärta - om man inte känner sig klar. Eller om man är oklar. (Samma sak - jag vet.) Men att tårarna liksom torkat. Dom är förbrukade. Kroppen orkar liksom inte med att gråta mer. "Gråt inte över spilld mjölk". Någon gång måste man sluta. Typ så? Eller vad tror ni?

Men ibland. Om man inte är klar. Om man liksom tvivlar. Då kan det ta så jävla ont...även utan tårar.

La btw upp en bild för någon vecka sedan. Den tyckte jag var lite fin. Att gråta - det är kroppens uttryck för smärta när orden inte räcker till. Eller nått i den stilen i alla fall (eftersom jag börjar bli senil kommer jag inte ihåg exakt just nu).

Men ibland, ibland, tror jag att tårarna liksom absorberas av kroppen. Den kan inte producera mer. Dom är slut. Uppanvända. Och då kommer det inga tårar. Allt som finns kvar är ett svart hål. Ett tomt hål. Ett sår. En känsla. Smärta. Ont. Om man inte är klar alltså.

Det tror jag.

Att det är finare väder längre ut. Längre bort. Ofta är det ju bättre väder längre ut i skärgården.

Vi hoppas på det.

En. Eller kanske två dagar ombord på fin båt. Massa gott att grilla. Gott att dricka. Gott sällskap och sol. Det är vad som väntas. Förväntas.

Kanske kan jag njuta. Sluta tänka några minuter. Koppla av. Vila från verkligheten. Kanske.

Besök en fredag är absolut inte fel.

Konstigt. Hade ett långt inlägg till "drömmen". Men det försvann någonstans mellan att jag tryckte på "publicera" och att det faktiskt lades upp på bloggen.

Orkar knappast skriva om hela.

Men är det inte konstigt att man ibland vaknar och är så desorienterad att man inte vet om det du drömt faktiskt hänt eller inte.

Jag hade en fin dröm inatt. Var tvungen att kolla både Facebook och mess när jag vaknade för att försäkra mig om huruvida det endast var en dröm eller inte.

Knasigt. Ibland vill man inte sluta drömma, om drömmen är bättre än verkligheten liksom. Och ibland vill man bara att drömmen ska suddas ut, om den är hemsk.

Kanske därför det endast kallas för dröm när det är bra. Just för att man drömmer. En dröm.

Text saknas.

Ibland går man ner sig i träsk. Ibland svartnar det. Livet blir tungt. De ljusa stunderna kommer inte lika ofta.

Kroppen lägger av och man blir trött. Lever på dagen och håller upp någon slags fasad. På natten kommer känslorna. Och tankarna. Om det som kunde varit. Det som är. Det som troligtvis aldrig blir.

Varför tänker man så förbaskat mycket på natten för?

Fattar ni vad jag menar?

Det sägs att depression är en av Sveriges största folkhälsosjukdomar. Jag pratar inte om depression. Detta är någonting annat. Tillfälligt. Som man orsakat själv. Som kanske orsakats av någon annan.

Shit vad deprimerande inlägg. Ska sluta nu. Nattsvammel bara. Godnatt.

En av dom klokaste människorna jag känt sa "man vet inte vad man har innan man är på väg att förlora det/har förlorat det".

Ett ordspråk som förekommer ganska ofta. Ingen nyhet direkt att det är så. Men varför? Det kan ju bli dagens fundering. Svar belönas!

För är det inte så? Att man faktiskt inte vet innan det är för sent. För det är ju först när det är för sent man fattar. Inser. Hittar svaren.

Sjukt ju. Egentligen. Vilka jävla spratt livet spelar oss.

Hur vet man om man gjort rätt. Eller om man gjort fel?

Vart hittar man det där jävla facit? Vart hittar man svaren? Hur vet man?

Men en sak går väl att konstatera, att så länge man inte vet kan man inte hänga kvar vid hur det varit. Det är inte schysst...

Mot någon. Eller mot något.

För exakt ett år sedan flyttade jag in i min lägenhet. Exakt ett år sedan. Vid den här tidpunkten satt jag på en pall i mitt egna kök, drack cola och åt överbliven bulle till middag.

Kyl och frys var fulla av diverse läckerheter som både oxfilé och skaldjur men jag ville inte ödsla tid på någonting annat än att få njuta. Njuta av min egen lägenhet. Av tystnaden. Av lugnet. Av tystnaden och av friden.

Ikväll byter jag dock colan och bullen mot vin.

Godkväll.

Hittade detta i den mest fantastiska bok någonsin. Som ni ser behöver par göra dessa för att överleva.

Fantastiskt tycker jag.

Kan man tappa matlusten, må illa och kräkas för att det är varmt och kvavt ute?

Slutar kroppen fungera. Stänger ner. Lägger av.

Varför blir det så?

Den som har ett svar får en kaka.