En Annan Dag

En tanke slog mig idag. 

Åkte buss och chauffören var en sån där trevlig man. Han hälsade trevligt på alla, inte sådär tillgjort för att han måste liksom. En kvinna vinkade förbi bussen och han höjde handen för att tacka när bussen passerade. 

Blev lite varm i hjärtat och tänkte att det var en trevlig man. Väluppfostrad liksom. Det var så okrystat och normalt. Förstår ni? Genuint ärligt och tillmötesgående. 

Sen slog en tanke mig. Vad vet man egentligen om folk? På riktigt liksom? Han kanske är skitfin utåt men har som hobby att kasta pil på passerande hundar eller skinnflår alla människor som tuggar tuggummi med öppen mun. 

Alltså. Det vi ser är ju bara en liten liten bit av varje människa. En bråkdel. 

Om det finns skavanker på den lilla bråkdelen, tänk då vad som gömmer sig i skuggorna. Eller är det så att de som blottar sina brister är de som inte har fler och att de som visar upp den där fina ytan är de som egentligen sitter på massa mörka hemligheter? 

Ja. Vad vet jag...?

Den kan vara bra att ha ibland. Ni vet när man liksom känner att nått är fel. Man bara vet. 

Det sprider sig som ända ut i fingertopparna. 

Ibland har man inte en susning om vad det är utan bara en känsla. Ibland vet man betydligt mer än så. 

Rätt konstigt ändå. Hur kroppen är skapad. Eller är det hjärnan, logiken och förnuftet som samverkar?

Kvinnlig intuition säger vissa. 

Magkänsla säger andra. 

Jag säger ingenting. 

För måste man alltid ha en förklaring? Man bara vet. 

Satt på bussen förra veckan. 

Det kliver på ett äldre par och mannen beklagade sig högljutt att alla på bussen satt en och en på sätena. 

(Först vill jag poängtera att detta uttalande är ganska så löjligt. Om det finns lediga "sektioner" går man väl inte och sätter sig med någon annan heller.)

Det fina här var i alla fall att en ganska ung kille, 25-årsåldern, klädd i träningskläder (såg lite badboy ut) genast reser på sig och erbjuder sitt säte. Så himla vackert. 

Jag kan känna att människorna idag är ganska egoistiska. Dom tänker för det mesta på sig själva rakt igenom. Ibland blommar dom upp och visar fina sidor men sen kommer den där egoistiska sidan fram igen. 

Vet inte vad det handlar om riktigt. Lathet? Att dom är bortskämda? Att dom inte orkar? Att dom inte bryr sig? 

Vetefan faktiskt. Vet bara att jag tycker det är fult. Det är en ful egenskap som folk borde lägga av med asap. 

Går en reklam på tv nu som jag tror handlar om att man på flera hotell kan twittra, instagramma och facebooka. 

Jag blir liksom lite arg. 

Ska man inte umgås med sitt sällskap istället? 

Tycker det är ganska tragiskt att människan är så beroende av dessa sociala medier. 

Är det som skor sig på andra. 

Som medvetet väljer att hugga en i ryggen för att själva framstå som braiga och omtänksamma personer. Det är för jävligt. Det är så jävla jävla illa och man kan bli så jävla jävla arg. 

Så utstuderat. Som värsta jävla planen om att medvetet vilja sabotera. Elakt är det. Så fruktansvärt jävla elakt. 

Det finns fan inte en enda jävla vettig tanke med det...inte en enda! 

Elak.se 

 

Satt på jobbet häromdagen och tittade på "Hos Malou vid 10" eller vad det heter. Handlade om en tjej med självskadebeteende. Både en kärlek till blod men även i form av svält och så vidare.

 

Hon hade även tidigare fått en borderlinediagnos. Hon menade att det snarare borde kallas någonting i stil med emotionell personlighetsstörning. Hon studerade till socionom och menade att alla socionomer borde ha en stor inkänningsförmåga för att kunna utföra ett bra jobb.

 

Ni som följt mig vet att jag tidigare bloggat om HSP. Higly Sensitive Person (eller nått liknande). Jag är absolut inte borderline, ville bara säga det på en gång innan ni börjar undra.

Men jag tänker att hon kanske faktiskt har en poäng.

 

Faktiskt.

 

De jag har studerat med är en himla blandning av människor. Vilket är bra. Men jag anser också att det absolut finns de i min klass som borde ha sökt sig till andra yrken. Som kommer att sitta på ett socialkontor om 10 år som riktiga "sockärringar" och gnälla över livet, deras egna relationer, ha fula kläder, vara kritiska och misstänksamma till alla klienter som kommer och så vidare. En missnöjd människa kort och gott.

 

Det jag menar är att man bör kunna känna in människor ganska så bra för att kunna göra ett bra jobb.

Jag är duktig på att känna in människor.

Jag är en bra människokännare.

Jag har fel ibland, men det är fan riktigt jävla sällan.

Jag behöver spendera typ fem minuter, om ens det, med en individ för att kunna dra personlighetsdragen.

Det är lite sjukt faktiskt.

Jag gör det liksom automatiskt.

 

Jag har haft fel typ 2 gånger i mitt liv.

 

Jag är känslig.

Därför tror jag att jag blir en bra socionom.

 

Jag vet inte riktigt vart jag ville komma med detta. Men bloggen är till för mig.

Mitt ventialtionhål.

Ibland i alla fall.

 

 

 

"Tack för att du får mig att skratta när jag inte ens vill le"

 

 

Ja, det hade man i typ 3an.

Men ändå.

 

Dessa fina fina vänner man har. Som alltid finns där.

Som stöttar en när man mår dåligt.

Som skrattar med en när man mår bra.

Som stöttar när man har det tufft.

Som hjälper en upp ur skiten.

Som springer med en och skriker ut all lycka man känner.

Som skänker en ljus.

Som sitter med en i de mörkaste rummen.

Som håller din hand när du behöver det.

Som släpper när du står på egna ben.

Som peppar vid rätt tillfällen och som berättar när någonting är fel,  

när folk runtom en gör fel och när jag gör fel.

Som aldrig nedvärderar en eller ens omgivning.

Som liksom alltid finns där.

 

Fina oförstörda.

Som aldrig förstör.

Som alltid vill ens bästa.

Alltid VILL ENS BÄSTA.

 

Det är fina vänner det.

Jag har en sån.

Hon är min fina.

Hon är allt det och lite till.

En stöttepelare.

En sån som aldirg dömmer.

 

Vare sig mig eller andra.

 

Hon är bra fin hon.

 

 

 

 

 

 

Ställer upp för varandra. Man finns där och erbjuder en stödjande och stöttande hand när det behövs. 

Man hjälper till när det krisar och finns tillgänglig. 

Man hjälper, inte stjälper. 

Så är det bara. 

Ganska enkelt va? 

Eller? 

 

Musik.

 

Ja. Jag har hittat nytt knark. Inser att det var ett tag sedan jag delade med mig av det...mitt knark alltså.

Nu gör jag det.

 

Ni vet, ibland...ibland hör man en låt som liksom etsas fast och man gillar den omgående. Vissa låtar behöver man lyssna på ett par gånger för att gilla. Inte denna, denna gillade jag från början. Från första gången jag hörde den.

 

Det börjar liksom längst ut i armarna och blir som en krypande kittlande känsla som tar sig uppåt tills den når någon slags mittpunkt, typ magen...och då vet jag att jag är fast.

 

 

 

 

Citatet nedan figurerar i olika former till olika bilder. Men det är lika bra för det. Kanske inte alltid handlar om att imponera på folk genom materiella saker. Men likväl. Denna sjuka besatthet över att vara omtyckt, vilja vara till lags och att hela tiden vara tillgänglig. 

Att smöra in sig. Vilja vara eftertraktad. Spela allan ballan för att verka häftig. Att hela tiden vara tillgänglig. Att liksom ha nått sjukligt begär efter att alltid vara "med" för att inte missa nått. Att vända kappan efter vinden när man ser/hör nått man gillar.

Vakna liksom. 

Lev livet istället. 

Man lever en gång. Varför leva för alla andra istället för sig själv? 

Det här med att man ska behandla folk som man själv vill bli behandlad. Jo, det kan ju vara smart. Eller bra. Ibland. Faktiskt. 

Eller kanske faktiskt inte?

Jag kan inte låta bli att ibland tänka, eller känna, att när någon beter sig dåligt, illa, dumt, taskigt...

you name it, 

Varför i hela fridens namn ska man då själv fortsätta vara bra liksom? 

Mer frihet till folket. Behandla folk runtom dig så som dom behandlar dig. Alltså, det jag menar är att om någon är oschysst behöver du nödvändigtvis inte vara oschysst tillbaka. Men du behöver heller inte anstränga dig för att vara trevlig eller tillmötesgående. Varför lägga den energin på en person liksom? 

Blir man dåligt bemött eller taskigt behandlad...då kan man väl skita i personen och köra sitt eget race liksom. Varför lägga tid på någon som uppenbarligen inte lägger tid på dig? 

(dagens fråga...)

Det var allt. 

 

 

Massa sanning. Sjukt sant.