Vad är grejen med att man inte får säga dagis idag?
När jag var liten gick man på dagis. Idag går man på förskola. Att säga dagis idag har blivit tabu. Förbjudet. Fult. Vad är grejen med det liksom? Personal på DAGIS säger till barnen att dom inte får säga dagis, för det heter faktiskt FÖRSKOLA!
Ja, man går på en typ av skola innan man börjar skolan. Man lär sig räkna, man lär sig alfabetet och man lär sig att sitta still i ring på golvet och sjunga sånger. Men va? Hallå liksom? Hur seriöst är det då på en skala? Att lära genom att ha kul och uppmuntra. Absolut, det gör jag hemma också. Jag tränar alfabetet och jag tränar räkning. Jag tränar dock inte på att sitta i ring och sjunga. Men jag tränar på att vänta på att alla ätit klart innan man får lämna bordet, jag tränar på att städa undan efter sig själv, jag tränar på att tacka, på att säga förlåt, på att samsas och turas om osv. Ska jag kalla det att hemskola mina barn eller?
Jag har en stark känsla av att det faktiskt är personalen som ligger bakom detta påhitt att kalla det förskola. Det ger det liksom en lite bättre klang i lilla örat. Lite mer fancy liksom. Som att personalen blir mer värda. Det ger en lite bättre status i samhället att säga att man är "förskolelärare" istället för en simpel "dagisfröken". Men vaddå liksom? Alla vet väl för fan att om man jobbar med småbarn är man dagisfröken och inget annat?
Jävla trams.
Fan, jävla högtider med alla jävla måsten. En lugn skön helg va? Bam! Så var hela helgen liksom uppbokad från tidig morgon till sen kväll.
Det enda positiva är väl att vi faktiskt har saker att göra och folk att träffa. Men ändå...det här med att finna lugnet när man är ledig. Vad hände med det??
Hur jävla svårt ska det vara att stanna hemma när man är sjuk?
Tack du snälla människa som helt ogenerat vistats ute och smittat ner mina barn med, vad som verkar vara, influensan.
Jättebegåvat, verkligen. Du kanske var trött på att vara sjuk själv och tänkte göra oss andra en tjänst eller? Eller inte tänkte alls, på någon bortsett från dig själv alltså?
Stanna hemma för fan. Hur svårt ska det vara att förstå? Eller förlåt...du förstår nog inte så mycket. Jag glömde...
En av de sadistiska barnen idag var en fet tjej. Skitfet var hon faktiskt.
Vet inte om jag ska tycka att det jag bevittnade när hon vände ryggen till var tragiskt eller om jag ska känna skadeglädje.
Hon hade på sig ett par ljusgrå mjukisbyxor som skar in i rumpan på ett mycket osmickrande sätt.
FÖRTYDLIGANDE: Nä, kläder ska nödvändigtvis inte vara smickrande på barn!
Men...när hon vände sig om såg jag att hon hade en brun fläck på byxorna mellan skinkorna. Min enda tanke var att det var bajs. Hur kommer den annars att sitta prevcis "där" liksom. Har den feta ungen gått och pruttat så det liksom blivit en brun fläck på brallan eller har hon rentav skitit på sig?
(Usch...detta är verkligen groteskt elakt att skriva då det faktiskt bara är ett barn men eftersom hon inte hade nått emot att låta mina oskyldiga barn bli utsatta för deras grymhet har jag svårt att visa sympati...jättesvårt just nu faktiskt. Fråga mig en annan dag och jag lär tycka annorlunda. Nu är jag mest bara arg.)
Fy fan vad barn kan var elaka!
Var till lekparken idag efter att jag hämtat mina änglar på dagis. Dom leker och jag tittar på. Det passerar ett gäng på 4 tjejer i 10-årsåldern. Dom tittar ganska mycket och jag registrerar att dom har en mycket olämplig leksak med sig. Anar redan vad som eventuellt komma skall.
Leksak: Ni vet det där spelet där det är en platta i mitten med fyra avtagbara handtag? Man trycker på knappen och den mest irriterande ljudslinga börjar och knepet är att trycka på en röd knapp på "sitt" handtag så fort slingan slutar. Gör man inte det så säger det BUZZ och man får en elektrisk stöt. Och för er som itne provat: Det är INTE skönt.
Flickorna kommer tillbaka och går och sätter sig i huset där mina tjejer leker. Jag lyssnar noga för att se att dom inte försöker lura mina barn till att testa. Ett plus ett blir två. Jag lockar ner barnen därifrån och ger 10-åringarna arga blicken.
Dom går iväg och kommer sen tillbaka. Frågar mig om jag vill vara med och spela "ett jätteroligt" spel. Jag blir nästan sur och fnyser att det vill jag minsann inte! Varför då undrar dom. För att jag vet vad spelet går ut på säger jag. Deras ögon blir då som stora tefat och dom undrar chockat hur jag vet det. Men snark, för att jag har testat förstås svarar jag. Dom försöker då övertyga mig att det absolut inte tar ont. Jag förklarar då tålmodigt att jag verkligen inte ser vitsen med att spela ett spel som går ut på att göra andra illa. Dom vänder då på klacken och börjar på väg från oss resonera om vem de ska utsätta härnäst.
Men alltså, de var villiga att be mina nyligen fyllda, intet ont anandes, 5-åringar testa. Är dom sjuka i huvudet eller? Det där är såna barn som kommer att steka levande myror bara för att se vad som händer. Såna som kommer att fånga grodor i burk och fylla med rengöringsmedel och rycka bort vingarna på humlor för att se på när dom i frustration inte kan flyga.
Fy fan.
(p.s. jag brukar inte vanligtvis tycka att barn är jävel-ungar men ibland blir jag bara så jävla arg. Och nej...alla barn är inte goda. Alla är inte snälla. Det finns faktiskt sadistiska jävlar också...)
Detta är ett fenomen som oroar mig nu när jag själv har barn. Dessutom hjälper det ju inte att man var och varannan dag läser om situationer i tidningen. Inte hjälper det heller att jag när jag var (OBS!) yngre själv råkade ut för både en och annan. Jag har liksom sugit till mig alla sjuka jävlar som en magnet.
Har tidigare bloggat, tror jag, om en farbror som kastat lystna blickar på mina barn, observera att flickorna vid tillfället var ungefär 3 år gamla. Nu har jag stött på farbror nummer två. Denna man stannade inte vid de lystna blickarna utan han gav också ifrån sig stönande ljud. Så jävlajävlajävla sjukt.
När det hände blev jag först rädd och kände en instinkt att fly fort som attan. Sen mitt i flykten blir jag liksom så sjukt förbannad och har lust att vända tillbaka och säga alla fula ord jag kan komma på. Eller inte kanske, men jag har god lust att säga både en och två saker till sjuklingen.
Hur är människan funtad egentligen? Det är ETT BARN! Sjuka jävel liksom. Så fruktansvärt himla mycket fel i huvudet måste dom ju ha, dom där pedofilerna...
Jag är absolut för den där tekniken där man först krossar pungkulorna med en hammare. En och en givetvis. Sen montera fast den lille pillesnoppen i ett skruvstäd och sakta, sakta klämma åt. Ända tills skruvstädet är helt ihoptryckt...sen...näää, nu ska jag sluta. Vad jag mer kan tänka mig ska jag vara tyst om. Men inte är det snälla saker i alla fall...
Jag tror att jag liksom inte fick alla de där generna som en kvinna/flicka ska ha. Jag är bara kvinna till hälften. På utsidan är jag kvinna. Jag älskar smink, glitter och rosa. Jag är besatt av väskor och älskar högklackade skor (även om jag sällan har dom på mig). Jag fyller min klädkammare med skor, väskor och kläder...ibland bara för att vissa saker är vackra att titta på. Fast sen är jag ju iofs känslig också. Jag övertolkar och har lätt för att gråta. Men där tar det slut...(eller så är det så att jag inte vill dela med mig mer?)
Jag är hopplös i köket. Jag kan VERKLIGEN inte laga mat. Jag avskyr att städa. Och jag är slarvig som få. Men jag bryr mig liksom inte så värst...hellre lite damm i hörnen än ett rent helvete? (Nu säger jag inte att alla män är såhär, men troligen fler än kvinnor iaf...har dock tyvärr ingen statistik att visa upp)
Jag har ju för övrigt en teori om detta (jag och mina jävla teorier om allt). Om man har ett totalt kaos i huvudet är det ju inte så konstigt om man behöver ha det städat omkring sig. Annars skulle man ju bli helt loco. Men om man har ordning i skallen så gör det inget om man har det rörigt runtomkring sig...man klarar det liksom. Och enligt min teori är jag fullt frisk. Jajamensan...jag är fullt frisk.
Jag har tänkt på en sak (egentligen mer än en sak iofs). Eller såhär var det, min ena tös kommenterade på en sak som jag sedan dess har tänkt på. Det är en sånhär sak som man vet om men inte reflekterar över.
Hon stod och borstade tänderna och pratade om stora prinsessklänningar. Opraktiskt tyckte jag för då kan man ju inte gå på toaletten till exempel, utan en massa besvär dvs. Och då svarar hon "men dom behöver inte det mamma, prinsessor bajsar inte" Joho, svarade jag och tyckte liksom att alla bajsar (alla utom jag då förståss! Fast DET sa jag INTE!) Men nej, hon stod på sig.
Och hon har ju rätt! Detta är någonting som vi pratar om i tonåren, typ, men inte mer än så. Ingen på TV går på toaletten om det inte handlar om nån halvkass humorfilm/serie. Och framförallt inte prinsessor! Men vaddå? Ger inte det en snevriden bild då?
Jag trodde på riktigt att jag var en prinsessa fram tills jag mötte min boyfriend som snällt upplyste mig om att så är inte fallet. Jag skulle aldrig i hela mitt liv ha gått på toaletten i hans närhet. (Det tog mig typ 2 år innan jag kunde göra nummmer 2 samtidigt som han var hemma.)
Men är det inte lite...tokigt kanske?
Mina barn kan vara monster ibland. Inte på riktigt alltså, men för stunden.
När vi vaknade i morse hade de lekt med vatten. Massor av vatten. I vardagsrummet! De har gått till toaletten och fyllt på muggar och skålar, stationerat sig vid vardagsrummsbordet och påbörjat leken. Vad den gick ut på vet jag inte.
Men ja, detta har alltså resulterat i att vår matta är typ dyngsur. Och jag kan inte vika upp den och torka under då den löper från vägg till vägg, med diverse olika tunga möbler på. Jag kan tycka att det har börjar lukta lite konstigt i vardagsrummet. Skyller på att det är vattnet under mattan som börjat mögla. (förmodligen har jag fel men det är skönt att hitta nått att skylla på).
Så, ett rum utan matta vore ju idealiskt nu när de envisas med att bära in vatten så fort vi inte är vid medvetande. Bäst att sälja den kanske? Vad sägs om 20'000? Då är den visserligen blöt och så men en ganska bra deal ändå...Eller så säljer jag barnen? Hmm...vad får man för ett stycke tvillingar. Kan ju inkludera kläder, leksaker och möbler också om ni vill. Och så ett kontrakt som tillåter mig att träffa dom ibland också...okej? Vi kör högst bud vinner. Vi startar på 1 krona. Maila mig vid intresse....
Ibland...ibland orkar man inte. Humöret är på väg ner. Orken tryter.
Idag gjorde jag det. Jag ljög. Jag sa till barnen att jag var tvungen att plugga. Bara för att få 15 minuters tysnad för mig själv framför datorn. Då lekte de på sitt rum. Ganska tysta. Lagom tysta. Lagom för att få lite andrum.
Sen funderade jag lite. Är det ok att ljuga? Jag hade ju bara kunnat säga som det var. Att mamma inte orkar just nu. Men frågan är om de hade lyssnat. Troligtvis inte. De har liksom inte kommit dit än. Och att tappa humöret är inte min grej. Höja rösten, absolut, det måste man ibland. Men att liksom flippa för att man har en taskig morgon är inte ok.
Såg en mamma lämna universitetet för några dagar sedan med ett litet barn. Hon praktiskt taget släpade ungen i armen. Barnet var helt tyst. Sen tvärstannar hon, böjer sig ner och skriker på barnet. Han blev rädd och började gråta. Hon traskar vidare, fortfarande med en släpandes unge efter sig. Sen stannar hon igen och böjer sig ner och skriker på barnet. Men hallå?! Vad pysslar hon med egentligen? Förmodligen hade hon haft med sig barnet på en föreläsning och han hade väl inte varit tillräckligt tyst så hon var därför tvungen att åka därifrån. Men vafan, skyll dig själv kärring som tar med dig barnet till en föreläsning. De brukar vara ungefär 3 timmar långa, vilken 3-åring sitter still i 3 timmar?? Idiot. Vart var mitt civilkurage när jag nu hade behövt det?
Jag är visst duktig på att hamna på villovägar, för att komma till punkt, är det ok att ljuga för barn? Och när i så fall?
Vissa barn är monster. Så är det bara. Jag kan väl inte påstå att jag generellt sett är överdrivet förtjust i andras barn. Vissa är snälla och söta (ytligt det där lät...hmm...) Men vissa är monster. På riktigt, monster alltså.
Träffade ett sånt barn idag. Du ser det liksom i blicken, att de inte är snälla. Jag tror att man kan se mycket av en människa i blicken. Tror inte att ögonen är själens spegel, det är bara trams. Men man kan liksom se om en människa är snäll eller elak. Jag är som värsta Saida. (jajaja)
Denna unge är inte snäll. Allt jag hört är elakheter. Allt jag sett är elakheter. Beräknande skitunge är det.
Jag tror att de är så att man ärver mer än man tror av sina föräldrar. Äpplet faller inte så långt ifrån trädet. Övertygad. Hennes mamma är väl kanske inte precis någon prinsessbakelse. Ingen dröm. Ingen solstråle. Det kan vara en förklaring. Så egentligen kanske hon bara behöver lite kärlek och en kram. Men hur kan man förmå sig till det?
Nej. Här delas det inte ut gratiskramar till hemska människor. Mina kramar delas bara ut till de fina. Ja, nån gång kanske man tvingas krama nån man inte tycker om...men jag brukar försöka komma undan ändå. Man tittar liksom ner. Eller bort. Eller låtsas vara upptagen. Allt går bara man vill. Nästan.
Återigen kommer jag på mig med att svamla. Har inget vettigt att skriva om ju. Suck. God natt.
Jag var på en föreläsning igår. Den handlade om att stärka barns självkänsla. Helt frivilligt vill jag tillägga. Jag tror på riktigt att jag är den bästa mamman för mina barn. Eller jag vet att jag är det. Skulle säkert vara den bästa mamman för andra barn också, fast sånt får man inte säga högt så schh...
Det var mycket blaj. Mycket jag redan visste. Mycket som inte var konkret. Men sen fanns det vissa saker som var tänkvärda. Som man egentligen vet men inte sätter ord på. Som man liksom inte reflekterar över trots att man vet.
En kvinna i publiken frågade vad hon ska säga till sin 5-åring när h-on/an frågar "Mamma, vad är självkänsla?" Föreläsaren sa då "Ställ er framför spegeln. Fråga sedan din 5-åring- Gillar du den du ser? En 5-åring svarar alltid ja på den frågan. Sen säger du- Där har du självkänslan". Bra svar tyckte jag. Men sen då...lite senare...när man har blivit påverkad av allt det yttre. Av samhällets normer. När man speglar sig och ser en yta. Man ser muskler, en smal midja, fina bröst, en ny frisyr, ett par läppar, breda axlar? Var hittar man självkänslan då? Jag glömde fråga henne om det...
När vi bråkar om vem som ska hämta/lämna på dagis. Hur älskad känner sig barnet då tror du? Wow, mina föräldrar vill verkligen vara med mig liksom. Jag är betydelsefull. Yeah right!
När vi diskuterar vem som ska köra hem efter festen och någon offrar sig och säger "Jag kan köra, jag har bara druckit ett glas vin" Ja, då är det det normala. Barnet lär sig att det är ok att dricka ett glas vin och sen köra. Lite senare kommer barnet att få veta att man INTE får köra och dricka. Men vaddå? Mamma/pappa har ju alltid gjort det, då kan det inte vara fel. Eller?
Och sen det här med integritet. Faster är på besök. Hon bor långt bort och vill gärna ha en kram innan hon går. Klart hon ska ha en kram. Men barnet vill inte. Men måste ändå. Vilka är vi att säga åt Lisa att hon måste krama faster Rut? Vem har rätten att bestämma över hennes kropp och vad hon måste och inte måste göra? Föreläsaren tog upp ett exempel. Lisa måste krama faster Rut mot hennes vilja. Hon lär sig att behaga. Detta kommer att följa henne. Hon kommer att behaga Nils som vill ha analsex vid 14-års ålder också. Lite hård jämförelse kan jag tycka. Men tänkvärt.
Börja tänka gott folk. Använd huvudet. Känn efter. Stanna upp och reflektera. Behandla din 5-åring som du själv vill bli behandlad!
Mina töser fick en ny pryl för några dagar sedan. Nyinkommet omdebatterat lego. Flicklego. Var nån debatt på TV för ett tag sedan, någon menade att det var så bra att det nu finns lego även för flickor. Istället för bilar medföljer det hundar, borstar, kammar och rosetter. Kommer i alla nyanser av rosa. Fina små lådor och allt är så pytte, pytte litet. Nu kan alla leka med lego. Flickorna börjar ta plats.
Men va? Vad var det för fel på det andra legot? Jo, men det var ju liksom grått och blått...men va igen? Måste vi ha rosa lego? Måste flickorna alltid ha hundar och borstar? Måste de få flickdockor i miniatyr med midjor smalare än en tandpetare med långa lockar? Måste de ha hår accesoarer i rosa som man enkelt kan byta. Korta kjolar och höga klackar. Men va igen liksom?
Flickorna tar plats genom att ha rosa lego. Men är det det vi gör? Tar vi plats när vi har rosa lego? Eller placerar vi återigen in flickorna i fack? Jag tror inte vi tar plats...när vi måste specialtillverka "flicklego" i rosa med hundar. Vad är det för fel på det gamla hederliga legot som alla lekt med i alla år? Inte saknade jag rosa lego när jag var liten heller...
Jag är sjuk. Det suger. Hade 39.2 graders feber igår. Det suger också. Och idag måste jag ta mig upp ur sängen för att gå till skolan. Obligatoriskt seminarie kallas det för. Kommer man inte klarar man inte kursen. Rimligt?
Jaja, lite galet det här med sjukdom och vad som förväntas av en. Jag är lite (mycket faktiskt) arg och uppretad...
När killar är sjuka så ligger de i soffan/sängen 24/7 och ska serveras mat där, de ska springas med filtar, det ska fyllas på med vatten, det ska tas temp, det ska hämtas alvedon, det ska klias på ryggen och man förväntas springa till affären klockan nio för att köpa just den där drycken individen i fråga är sugen på och den sjuka kan absoluuuut inte ta hand om barn. Hemska människa att ens fråga någonting sådant absurdt!
När kvinnan är sjuk. Ja, då ska hon "upp och hoppa", hon ska hjälpa till med maten, hon ska plocka undan leksaker som ligger utspridda, hon ska plocka undan efter måltider, hon ska fylla diskmaskinen och definitivt passa barnen. Hon är ju ändå hemma liksom. Och vad tänker den sjuka kvinnan med när hon frågar efter specialdryck som inte finns hemma...det är ju både sent och kallt. Dessutom kan hon glömma att maten serveras vid någon annan plats än matbordet, det är där man äter.
Att den kvinnliga individen sedan haft högre feber än den manlige spelar ingen roll. Och om den kvinnliga individen ens påpekar orättvisan, ja, då är hon bråkig, barnslig och otacksam. Rimligt eller?
Åh, jag är så arg så jag kokar...vet inte om det är därför min feber är så hög...
Såg ni debatt som var nu i veckan?
Handlade om kvinnor som väljer att ensamma skaffa barn. Fanns en kvinna där som försvarade sitt val. Hon fick mothugg av både en föråldrad tant från KD och nån ung, obildad och osmart, tjej som kallades "liberal".
KD-tanten påstod att ett barn behöver två föräldrar. Ha, såklart hon gjorde. Undrar vad hon hade haft för argument om någon frågade vad önskvärt kön på dessa föräldrar skulle vara? Den unga "liberala" flickan påstod att man skulle vänta på rätt man blablabla. Sen frågade hon varför hon ville ha ett eget barn och inte valde att adoptera. Kvinnan svarade att hon stod i adoptionskö men att det var mycket kostdsamt och tidskrävande. Bättre ta ett barn som redan fanns tyckte liberalflickan. Men vaddå är det mer ok att det barnet växer upp med en förälder då?
Det diskuterades om hur länge man ska vänta. Liberala flickebarnet påstod att alla i alla tider pluggat, skaffat sig en karriär och SEDAN fått barn. För "Ha, det är väl inte någon som pluggar tills de är 35" säger hon och himlar typ med ögonen. Ungefär här känner jag att jag vill krypa in i min tv och antingen dra henne i håret a´la äkta 5-åring eller sätta mig ner och terapeutikt tala om för henne att hon borde börja om i ettan eftersom hon uppenbarligen inte förstått att hon har en hjärna. Typ. Skitarg blev jag! Ja, jag kände mig aningen träffad. Inte för att jag är 35 men inte är jag heller 18 direkt.
Vad anser kd-tanten om de förhållanden som spricker och där barnet får växa upp men en förälder? Eller vad anser hon om de fall där en förälder går bort i förtid? Eller de fall där kvinnan blivit gravid och inte vet vem pappan är?
Och det var ju bara såååå fruktansvärt att denna kvinna rest utomlands för att få både ägg och spermier donerat, tyckte liberalflickan. SURPRISE! Då kan vi ju lika gärna tillåta surrogatmammor i Sverige tyckte liberalflickan och menade att det var någonting hemskt. Ja, varför gör vi inte det undrar jag?
Nu har det hänt, det som inte får hända. Jag vaknade och hörde att det var ett himlans liv i vardagsrummet. Tittade över min axel och insåg att min man också låg kvar i sängen. Jag gick upp...
Synen som möter mig var hemsk. Jag såg saxar...min mage vände sig instinktivt ut-och-in. Paniken spred sig och jag blev som förstelnad. Jag blickade vidare...
Jag såg sen en massa, massa hår. Typ överallt! Mina flickor hade klippt håret på varandra. Jag ville inte riktigt titta på någon av dem då jag var rädd för vad jag skulle få se. Men jaja, titta måste man ju. Tyvärr. Min ena tös har vanligtvis långa långa korkskruvar. Dessa var nu borta. Helt borta. Hon hade klippt av allt. Varenda lock. Bortblåst. Kaput. Nada. Zippo. Gone. Auf wiedersehn fina hår. Ses igen om 10 år eller så.
Jag grät en skvätt, det måste jag erkänna. Hur löjligt som helst men helt sant. Sen blev jag arg...och mitt i allt det arga började jag skratta. Då var jag tvungen att gå ut ur rummet. Känslorna bara haglade...eller snurrade?
Kul, verkligen jättekul. Bra start på helgen. Verkligen.
Jag måste få luft. Annars kvävs jag.
Jag flyr livet några dagar.
Vi får se om jag hinner blogga någonting resterande vecka. Annars är jag tillbaka på måndag.
Ja, jag har sånna dagar. Ska vi bocka av det ena först då.
Klädproblemsdagar-
Ja, jag har en hel klädkammare sprängfylld. Hur i hela fridens namn kommer det sig då att jag inte hittar ett endaste plagg att ha på mig? Typ, jag vaknar och lackar så hårt för att jag inte hittar någonting att ha på mig. Hela morgonen kan bli förstörd. Jag har uppenbarligen gått upp i vikt under natten eftersom jag inte kan knäppa brallorna. Mina bröst har visst exploderat, jag får inte igen knappen där heller. Inte kan jag ha haft den här kjolen förra veckan...den täcker ju för fan knappt halva rumpan ju! (mer panik över att jag de facto gått ut i den). Tröjan har plötsligt krymt i tvätten för den är numera för kort. Linnet att ha under hittar jag inte. T-shirten med det snygga trycket kan jag inte ha för mina armar ser just precis nu ut som nystoppade fläskkorvar och jag hittar ingen matchande kofta. Jaja, ni fattar.
Ett annat kläddilemma-
Skulle säga att ungeför 37.5% av det som finns där inne (klädkammaren alltså) består av diverse "partykläder". Likt förbaskat bara MÅSTE jag köpa nått att ha på mig nästkommande helg när jag ska ut för att...ja...helt enkelt för att jag inte har någonting att ha på mig. Tror dock inte att jag är ensam om detta problem. Nej...jag tror det är ganska vanligt. Fast å andra sidan...tror gör man i kyrkan...
Fuldagar-
Jag kallar vissa dagar så. När man vaknar, tittar sig i spegeln, tar ett stadigt tag om kanten på handfatet och tänker "faaaan!!" Håret är fel. Man ser trött och glåmig ut. Ögonlocken har plötsligt drabbats av värsta tyngdkraftlagen. Kinderna har under natten gått upp i vikt...för att inte tala om dina tre extra hakor som plötsligt bestämde sig för att titta fram. Where the hell did you come from?? Vad gör man en sådan dag? Dessa dagar tackar jag de högre makterna för att jag kan sminka mig (tror jag iaf). Även när jag har flunsan säger folk att jag ser fräsch ut (tack och bock för taskig syn??) Men ja...ibland så råder inte ens sminket på en riktigt jävlig dag. Du vet, när man helst av allt vill krypa ner och typ gömma sig för världen. Vet du? Eller är det bara jag?
För ärligt, vem tycker det är kul att denna stirrar tillbaka på en i spegeln när man vaknat?
OBS!!! Har du lätt för att bli provocerad eller upprörd- Läs inte vidare!!
Har du fula barn? Och om du inser att du har det, erkänner du då?
Sjukt tabubelagt ämne det här med fula barn. Jag tänker ju att samhället idag är så utseendefixerat och att typ alla ha en standard för vad som är snyggt och fult. Om ens barn är fult lär man ju veta det? Eller ser man det inte för att det är just ens eget barn? Och vi ska inte blanda in älska i det här för det hör inte hit. Jag tror (vill gärna säga "vet") att man, trots att man älskar sin unge, kan säga att h-on/an inte är bildskön...om man nu insett det.
Sen tänker jag ju att man som förälder inte lägger fokus på detta. Att om barnet/nen är fula så bryr man sig kanske inte om det då de i förälderns ögon fortfarande är det finaste som finns. Men om man pratar rent utseendeässigt liksom. Enligt "samhällets standard".
Fast kanske är det också så att man som förälder tycker det är jobbigt med att ha ett fult barn? Eller tycker man inte det? Jag tänker på alla ytliga människor (som finns i överflöd) där ytan är allt. Hur hanterar de det faktum att de fått ett fult barn?
För, om vi ska prata klarspråk, visst måste man veta om man har ett fult barn? Och nej, jag pratar inte om personligheten eller någonting annat. Alla barn har lika värde, de ska behandlas med respekt och kärlek. Inget barn är mindre värt. Alla förtjänar det bästa. Nu pratar jag bara om hur de ser ut...
